Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Alice Teodorescu: Vad kan vi vänta oss av år 2016?

Krönika

Det gångna året bjöd på mycket som kommer att hålla statsvetare sysselsatta under lång tid framöver. Terrorism, IS framfart i Mellanöstern, stora migrationsströmmar - bara för att nämna några händelser - har resulterat i partipolitiska positionsförflyttningar av en magnitud som ställer krav på nya ställningstaganden. De reformer som var politiskt omöjliga i början av 2015 är nödvändiga i början av 2016.

Sällan har Sverige haft en svagare regering - eller opposition. Det sägs att livet är det som pågår medan man är upptagen med att planera för framtiden. Problemet med svenska politiker är oförmågan att analysera och planera för (o)tänkbara scenarier. I Lewis Carrolls klassiker "Alice i underlandet" frågar en vilsen Alice efter vägen. Den förtrollade katten undrar vart hon är på väg. "Jag vet inte", säger Alice, varpå katten eftertänksamt svarar: "Om du inte vet vart du ska så spelar det inte heller någon roll vilken väg du tar."

Politiker utan mål går dit närmsta väg tar dem. Men som bekant kan det som framstår som en genväg snarare omvandlas till en senväg. Sverige står inför en rad vägval som inte kan ignoreras, vägval som banar vägen för helt nya samhällsmodeller. Den kanske viktigaste insikten från det gångna året bör dock vara att alla val får konsekvenser, liksom att ett icke-val också är ett val. Politik handlar om att våga välja, om förmågan att särskilja det kortsiktiga från det långsiktiga, så att det kortsiktigt enkla inte omöjliggör det långsiktigt rätta.

I verkligheten finns sällan några standardlösningar som kan ge allt till alla samtidigt. Alla som har planerat en nyårsfest utan oändliga resurser vet att en sådan tillställning kräver sina avvägningar: antingen bjuder man färre gäster på något riktigt flott, eller bjuder man många och håller nere på överflödet. Att förena fri bar med fritt inträde för alla som rent hypotetiskt skulle önska deltaga är för de flesta värdar en omöjlighet.

Vice statsminister Åsa Romson (MP) har konstaterat att "ingen kunde förutse" den situation som slutligen tvingande regeringen att strama åt migrationspolitiken. Det är en sanning med modifikation även om det stämmer att ingen kunde veta exakt då, lika lite som någon kan veta säkert nu, hur Sverige och omvärlden kommer att se ut om precis ett år. Det är dessvärre inte skäl nog för att avstå från att laborera med hypotetiska scenarier. De tre viktigaste inför 2016 är följande:

1. När den akuta migrationsströmmen avklingar, som en följd av de åtstramningar som har gjorts och som sannolikt följs av än fler, kommer politikerna att tvingas hantera det riktigt svåra: integrationen. Även om Sverige inte skulle ta emot en enda människa till har decennier av växande utanförskap, dalande skolresultat, sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda, skapat en tudelning av arbets- och bostadsmarknaden som visat sig svårövervinnlig. Vänstern och facket kommer att tvingas acceptera kraftfulla reformer ifråga om bygglov, arbetsrätt, enklare jobb à la tyska mini-jobs, lägstalöner och lönestruktur som kraftigt utmanar bilden av den svenska modellen. Men också mjukare frågor kring innebörden av integration, mångkultur, medborgarskap och "svenskhet" kommer att behöva diskuteras mer förutsättningslöst. Förhoppningsvis kommer politikerna inse vikten av att ge företag och entreprenörer bättre möjligheter att växa och nyanställa genom förenklade regler och sänkta kostnader.

2. Det råder en motsättning mellan generös migration av människor med låg eller ingen utbildning, till en alltmer krävande arbetsmarknad som har höga ingångslöner och få enkla jobb, och en osedvanligt generös välfärdsstat som inte ställer krav på kvalificering. Allt i en tid där digitalisering och robotisering minskar behovet av okvalificerad arbetskraft. Hur påverkas människors skattemoral av att samhällskontraktet - där vi godtar hög skatt i utbyte mot välfungerande välfärdstjänster - brister? Vad händer med den som har stått i kö längst när den ser sig omsprungen av en annan som nyss har anlänt, men som har större behov? Varifrån ska alla lärare, socionomer och tandläkare komma ifrån? Att massutbilda människor till allehanda välfärdsyrken, liksom att bygga omkring 600 000 nya bostäder, låter sig inte göras i en handvändning oavsett hur mycket skatterna än höjs. Och hur ska regeringen, vid sidan av allt detta, hantera de skenande sjuktalen samtidigt som den beslutat att den bortre parentesen i sjukförsäkringen ska slopas från och med den 1 februari?

3. Efter 2015-års historiska positionsförflyttningar gör man klokt i att inte uttala sig alltför tvärsäkert om det politiska landskapets geografi under 2016. Det mesta talar, olyckligt nog, för att SD kommer bevara sin position som det tredje blocket och man ska inte utesluta att MP slutligen kommer lämna regeringen i syfte att behålla någon slags trovärdighet inför riksdagsvalet år 2018. Det kommer i sin tur resultera i att alliansen, minus Centerpartiet, kommer att landa i blocköverskridande uppgörelser i allt högre utsträckning.

I skrivande stund är framtiden sådär oviss som den är och ska vara. Gott nytt år och välkomna till vad som med största säkerhet kommer att bli ytterligare ett spännande år i svensk politisk historia!

Mest läst