Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage led

Det ”oskyldiga” tilltaget i lördagens Mello renderar en känsla av sorg, skriver Alice Teodorescu. Bild: Per Wahlberg, Jessica Gow

Alice Teodorescu: Vårt självförakt försvårar andras integration

Ledarkrönika

Lördagens politiska ställningstagande, på bästa sändingstid i public service, har som så ofta numera delat Sverige itu. För en del är det fullkomligt självklart att svenska folkvisor kan sjungas på minoritetsspråk, att nationalsången kan och ska anpassas - och då Norden ligger på jorden, ställer man sig frågande till varför man inte skulle kunna byta ut det ena mot det andra.

För en del andra, inklusive undertecknad, har det ”oskyldiga” tilltaget i lördagens Mello renderat en känsla av sorg. Varför ägnar sig svensken åt självskadebeteende gång på gång? Varför skäms vi så mycket för våra symboler och vårt ursprung, samtidigt som vi utan omsvep omfamnar andras? Kan man ens förstå andra om man inte förstår sig själv?

Och vad ska den andre, som desperat vill komma in och integreras, bli en del av när det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget? Varför är det rörande med en invandrad som känner stolthet över sina rötter, men exkluderande och nästintill främlingsfientligt när en svensk i tolfte generationen uttrycker samma sak?

Många av oss som flytt till Sverige och Norden (nej, inte till varsomhelst på jorden, det är nämligen ingen slump att flyktingarna som söker sig till Europa avstår från att söka asyl i första säkra land) kommer från länder där den nationella självkänslan är hög och symbolerna en central del av identiteten.

När, och om, flyktingkrisen ebbar ut måste Sverige våga närma sig den riktigt svåra utmaningen; att definiera vad som avses med lyckad integration, delaktighet och svenskhet. Inkludering får inte reduceras till summan av förnekelse eller förkastande av det egna arvet.

I ett radiotal på juldagen år 1965 fångar Olof Palme en central aspekt: ”Den största svårigheten för invandrarna tror jag emellertid ligger på ett annat plan. Invandrare i Sverige lever ofta i ensamhet och isolering, i en känsla att stå utanför den svenska gemenskapen. /.../ Kanske är det lättare för oss människor att känna indignation inför den stora orättfärdigheten ute i världen, än att engagera oss i det lilla problemet i nästa kvarter. Internationalism som är ideal och princip är en sak. Internationalism i vår vardag är en annan. Men det är i vardag vi kan visa om idealen är en levande verklighet.”

Nej, integration handlar inte om pompösa ord, självförakt eller klyschor.

Integration, liksom kärlek och respekt, är en handling. Att byta ut ord i nationalsången är inte en bra sådan.

Mest läst