Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 17

Alice Teodorescu - chef för GP:s ledarredaktion. Bild: Bild: Måns Langhjelm

Alice Teodorescu: Vägval väntar på integrationsområdet

Ledarkrönika Oavsett vilken väg vi väljer kommer vi ställas till svars av kommande generationer

Kan Sverige rädda alla världens 57 miljoner flyktingar? Om svaret är ja, vilket det bör vara från alla som uppfattar diskussionen om volymer som inhuman, kan man fråga sig varför inte fler propagerar för öppna gränser? Om svaret är nej blir följdfrågan var gränsen ska gå för hur många vi kan rädda? Frågan är mycket svår, oavsett vilken position man intar, och tangerar flera moraliska dilemman som kräver ett ställningstagande i en komplex intressekonflikt.

Sverige står inför ett vägval. De alternativ som finns är 1) att fortsätta som i dag, med kosmetiska förändringar och fortsatt framväxt av parallella samhällen i samhället, 2) att minska invandringen rejält och samtidigt acceptera det befintliga sysselsättningsgapet, eller 3) att vidta kraftfulla reformer som i grunden förändrar den svenska modellen och lönebildningen, arbetsrätten och bidragsmodellen. 

Oavsett vilken väg vi väljer kommer vi ställas tills svars av kommande generationer. Personligen, inte minst på grund av min egen historia, värnar jag den liberala idén om människors rätt att få bosätta sig var de vill, rätten till en fristad när man är på flykt, rätten att få börja om och ge sina barn en bättre framtid.

Med detta sagt inser jag samtidigt faran i att låta sig vägledas av enbart visioner. Öppna gränser är oförenliga med en omfattande välfärdsstat som den svenska. Såväl rättigheter som skyldigheter är knutna till medborgarskap eller rätten att vistas innanför ett lands territorium, vilket förutsätter gränser. Välfärdsstaten gör till sin konstruktion skillnad mellan de som är innanför systemet, det vill säga de som bor i Sverige, och de som befinner sig utanför. 

I gårdagens GP kunde man läsa om ökade kostnader för försörjningsstöd i Göteborg under år 2014, särskilt i de mest utsatta stadsdelarna Angered, Västra Hisingen och Östra Göteborg. I den sistnämnda ökade kostnaderna med en miljon i månaden under en period. Också bostadssituationen i de tre stadsdelarna oroar. För Östra Göteborgs del kostade de boendesociala lösningarna 94 miljoner kronor förra året.

Under kommande fem år räknar Migrationsverket med att omkring 350 000 människor kommer söka asyl i Sverige. Till de som får stanna tillkommer oftast anhöriga, varför man räknar med att Sverige kan få uppemot en halv miljon nya invånare inom några år. För att klara situationen har Migrationsverket begärt 18 miljarder kronor extra de närmaste fem åren. Den sammanlagda kostnaden för myndigheten hamnar på cirka 157 miljarder till och med år 2019. 

En omfattande migration till ett land med höga skatter, som finansierar en ytterst generös välfärd, ställer krav på en fläckfri integrationsmodell för bibehållen acceptans. Att arbetslösheten bland utlandsfödda, och därmed utanförskapet, är enormt i delar av Sverige är ett misslyckande som långsamt undergräver systemet.

Sådan är verkligheten och den kan vi bara förhålla oss till genom att erkänna dess existens. Istället för att erbjuda väljarna två alternativ - stängda gränser á la SD eller i teorin vidöppna á la MP - måste diskussionen nyanseras. Innan vi landar i åt vilket håll vi ska gå bör vi förutsättningslöst kunna besvara en rad frågor: 

Vad menar vi med integration? Kan den som inte vill integreras ställa sig utanför? Räcker det att arbeta och inte ligga samhället till last för att man ska betraktas som integrerad? Är vilket arbete som helst, till vilken lön som helst, bättre än bidragsberoende? Vilka kortsiktiga, omedelbara lösningar finns att sätta in och vad krävs på sikt? Har vi infrastruktur för att hantera det parallellsamhälle, grundat på såväl ekonomiskt som kulturellt utanförskap, som är ett faktum i delar av Sverige? Är det alls ett problem? Hur kommer acceptansen för migrationen påverkas om de åtgärder som anses krävas för att bryta den negativa segregationsspiralen till stor del bekostas av människor som redan nu befinner sig långt ner i samhällshierarkin? Vilka ska vi vara lojala mot? Är det alls moraliskt att låta människor komma hit och sedan leva utanför samhället?

En sak är säker, det som i dag är politiskt omöjligt kan snart bli politiskt oundvikligt. 

Mest läst