Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2

Bild: Bild: Fotomontage

Alice Teodorescu: Upp till kamp, Kinberg Batra!

Ledare Smittar åsikter? Ökar antalet sverigedemokratiska sympatisörer när migrations- eller integrationsrelaterade spörsmål debatteras i media? Minskar väljarnas sympatier för ett populistparti som Sverigedemokraterna om man ”avslöjar” deras företrädare som främlingsfientliga?

Nej, nja och knappast. Sanningen är den att Sverigedemokraterna växte för att inget annat parti vågade förespråka en mer restriktiv migrationspolitik. Inget annat parti vågade förespråka en mer restriktiv migrationspolitik eftersom Sverigedemokraterna växte. Det är förklaringen till de senaste årens politiska handlingsförlamning, och de alltmer desperata åtgärder som nästintill dagligen presenteras från såväl regering som opposition. Åtgärder som i betydande delar sträcker sig längre än de som Sverigedemokraterna historiskt har propagerat för. Åtgärder som får långtgående konsekvenser för de människor som spenderat sina livsbesparingar för en resa genom Europa, till en humanitär stormakt som på bara några månader sjunkit ihop likt en misslyckad sufflé.

I riksdagsvalet år 1988 fick SD 1118 röster, tio år senare hade den siffran stigit till 19 624. År 2006 fick partiet 2,9 procent, vilket motsvarar 162 463 röster. Fyra år senare var entrén till riksdagen säkrad när partiet fick 339 610 röster, det vill säga 5,7 procent. I 2014 års riksdagsval, efter allehanda isoleringsförsök och skandaler, blev SD Sveriges tredje största parti med 12,86 procent, motsvarande 801 178 röster.

Sedan dess har Allianspartierna, med undantag för Centerpartiet, ett efter ett stramat upp sin politik och indirekt erkänt att den Reinfeldtska eran är över och att den i retrospektiv inte var särskild klok. In i det sista stretade den rödgröna samarbetsregeringen emot, men under hösten kom den historiska åtstramningen ackompanjerad av vice statsminister Åsa Romsons (MP) tårar. Resten är historia.

Det mest intressanta är vad utvecklingen har gjort med SD:s stöd. Den senaste veckans mätningar visar att partiet i princip står still, medan Moderaterna ökar. Socialdemokraternas siffror har nått Juholt-klass och det politiska landskapet är under förändring. Av detta kan flera slutsatser dras. Den viktigaste är kanske att skrämselpropagandan om att SD per automatik ökar när deras frågor adresseras nu sannolikt kan upphöra. En annan viktig slutsats, som är relevant för Moderaterna att begrunda, är att de senaste årens stora tapp till SD kanske inte har berott på att väljarna röstat för partiet, så mycket som att de har velat markera mot den linje som M slog in på under Fredrik Reinfeldts ledning.

I veckan meddelade Jimmie Åkesson att Alliansen kan räkna med SD:s stöd i riksdagen om de fyra borgerliga partierna lägger en gemensam budget med tydlig M-prägel. Åkesson tillade att ett sådant scenario skulle kunna inträffa även utan förhandlingar mellan SD och Alliansen. Därmed ökar trycket ytterligare på moderatledaren Anna Kinberg Batra att agera opposition till den regering som hon tar varje tillfälle i akt att ifrågasätta. Den stora mängden KU-anmälningar mot de rödgröna statsråden, liksom det höga tonläget i debatten talar för att en eventuell positionsförflyttning kan vara på gång. Det som talar emot är den bistra sanningen att Alliansen förmodligen är lika rådvill som regeringen rörande hanteringen av de enorma utmaningar som tornar upp sig. Ur det perspektivet är det mer strategiskt att låta regeringen svettas mandatperioden ut och lagom till valrörelsen år 2018 dra regeringsoduglighetskortet, kryddat med skenande arbetslöshet, bostadsbrist, ekonomiskt kaos och urusla skolresultat.

Under tiden frågar sig många om det inte redan är för sent. Allt fler vittnar om en uppgivenhet inför samhällsutmaningarna som Sverige har varit förskonat ifrån under ett flertal decennier. Det bekymmersamma läget kräver politiskt mod. Det ställer krav på politiker som betraktar makt som ett medel, inte ett mål. Väljarnas vädjan är tydlig för envar som vågar lyssna. De frågor som Alliansen en gång lyfte och som bar dem till makten - segregation, social oro, arbetslöshet, brottslighet - måste adresseras på nytt. Inte från en gapig opposition, utan från en handlingskraftig regering. Om inte samhällsutvecklingen är oroväckande nog kanske rädslan för väljarnas dom i nästa val är tillräcklig?

RÄTTELSE
I en första version av artkeln står det att Sverigedemokraterna blev riksdagens största parti år 2014, vilket givetvis är felaktigt.
Korrekt är, som det nu står ovan, att SD blev Sveriges tredje största parti. Vi beklagar eventuell förvirring
med anledning av detta.

Mest läst