Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Alice Teodorescu: Total förvirring i flyktingfrågan

Krönika

I veckan har jag varit i Bryssel och lyssnat till tjänstemän, kommissionärer och parlamentariker. Föga förvånande stod flyktingfrågan högt på allas agenda. Verkligheten har sprungit ifatt EU. Under torsdagens presskonferens konstaterade inrikesminister Anders Ygeman (S) det som många av oss som "brunstämplats" av diverse journalistkollegor har påtalat länge: ”Det är en allvarlig situation. Vi har sett en integration som inte alls fungerat så bra som vi önskat under en ganska lång tid”. Om Sverige inte klarar av att hantera flyktingmottagande på ett mer effektivt sätt väntar "enorma ekonomiska påfrestningar”, framhöll Ygeman.

Därför ska bland annat de så kallade utlänningskontrollerna bli fler och den som befinner sig i Sverige illegalt ska utvisas. Förslagen ligger i linje med det arbete som görs inom EU-kommissionen.

Det är en rimlig hållning. Om det inte görs någon skillnad på den som har och den som saknar asylskäl faller tanken med asylrätten. Att den borgerliga regeringen tillsammans med MP gav illegala flyktingar rättigheter som annars bara tillfaller den som har rätt att vistas i Sverige, har inte enbart bidragit till att underminera den svenska rättsprocessen, utan också skapat incitament för människor att gå under jorden. I dag har polisen 17 000 ärenden liggandes rörande människor som vägrar eller inte kan lämna landet trots avslag.

I Bryssel pågår ett febrilt arbete, med såväl frågan om omfördelning av de totalt 160 000 människor som EU-länderna enats om, som med att utreda hur situationen ska hanteras långsiktigt. Ett förslag handlar om så kallade ”hot-spots”, särskilda zoner vid EU:s gränser, där flyktingarna snabbt ska kunna registreras och identifieras. Frågan om vilket lands lag som ska gälla vid prövning av dessa asylärenden och hur det inskränker den enskildes rörlighet tycks oklar. Är EU på väg mot en gemensam asylrätt, ska också andra områden relevanta för frågan harmoniseras, vad händer med Schengenavtalet och Dublinförordningen? Förvirringen är total.

I regeringsförklaringen talade statsminister Stefan Löfven om att "Den som flyr från krig och förtryck ska kunna få skydd i Sverige. Den som saknar skäl för att stanna ska återvända. Sverige har en reglerad invandring. ”Givet detta kan man fråga sig varför varje resonemang kring gränsdragningar och volymer kommit att bli synonymt med att man inte står upp för "alla människors lika värde". Eftersom Löfven inte vill avskaffa den reglerade invandringen kan man också undra om det betyder att Sverige, och resten av världen, inte står upp för "människors lika värde"? Var går gränsen för solidaritet? Förutsätter respekt för ”människors lika värde” gränslöshet?

Om enbart förekomsten av ett resonemang kring omfattning av något, i förhållande till något annat (i detta fall ett lands kapacitet att ge människor jobb, bostad och ett drägligt liv) tolkas som ett motstånd mot företeelsen i sig är den enda hederliga slutsatsen att det bara finns två ytterlighetspositioner som är legitima att inta. För eller emot. Men frågan är knappast så enkel.

EU:s system är i praktiken konstruerat så att bara den som når vårt territorium kan lämna in en ansökan. Om politikerna velat ha det på ett annat vis hade de enkelt kunnat förändra det för länge sedan. De mekanismer som uppställts, inom EU och här i Sverige, har till uppgift att begränsa invandringen. Detta är också skälet till varför många av de förslag som snurrar i debatten inte vidtas, trots fagra ord om "alla människors lika värde".

Personligen har jag på sistone blivit alltmer osäker. Som liberal förespråkar jag fri rörlighet men inser att det är oförenligt med dagens utformning av välfärdsstaten. Jag tycker inte att människor ska behöva riskera livet på Medelhavet men inser samtidigt att Sverige inte ensamt kan ta bort transportöransvaret som ger transportbolag böter om de för in människor utan visum i Europa. Inte heller är det realistiskt att tro att Sverige skulle kunna öppna upp för asylprövningar på ambassader eftersom trycket på oss, givet hur miserabel situationen är i många delar av världen, skulle bli ohållbart.

Däremot tycker jag att vi behöver se över vår nationella tolkning av "skyddsbehövande", ge fler tillfälliga i stället för permanenta tillstånd, och parallellt öka antalet kvotflyktingar markant. Det senare förutsätter betydligt högre resurser till UNHCR. Det är ingen patentlösning eftersom de som saknar asylskäl, och som lämnar hemlandet av det högst legitima skälet att de önskar ett bättre liv någon annanstans, ändå kommer försöka söka sig bort. För dessa är det viktigt att EU erbjuder alternativa vägar in, som arbetskraftsinvandring.

Att jag är förvirrad och osäker gör inte så mycket, dessvärre kan jag efter veckans möten i Bryssel konstatera att jag inte är ensam.

Mest läst