Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Alice Teodorescu: Sverige behöver många fler som Göran Persson

Omstridd väska.
Omstridd väska.
Minns ni den upphetsade debatten kring Mona Sahlins hallonrosa handväska av märket Louis Vuitton? Det var efter en riksdagsdebatt i januari år 2010 som riksdagens dåvarande partiledare och språkrör fångades på en gemensam bild. En bild som skulle dela Sverige i två läger. Å ena sidan de som ansåg att en 6 000 kronors väska, motsvarande en halv vårdbiträdeslön efter skatt enligt Aftonbladet, knappast harmoniserade med Sahlins oro över ökade samhällsklyftor. Å andra sidan de som ansåg att en partiledare, också en av kvinnligt kön, faktiskt är vuxen nog att själv avgöra vilken väska hon vill hänga kring armen.

 

I helgen publicerade Expressen en artikel i samma anda. ”Lyxvillor, gods och snabba sportbilar” löd rubriken som ”avslöjade” forna toppsossars nya liv (3/4). Ett liv långt bort ifrån de väljare som socialdemokrater, som Göran Persson och hans innersta krets, vigde sina politiska karriärer åt att företräda. ”Deras sammanlagda inkomster efter att de lämnade politiken uppgår till hisnande 252 miljoner kronor”, fortsatte granskningen efter given dramaturgi.

 

Och visst kan man säkert raljera över det eventuella hyckleriet som ju då varken kan betraktas som nytt, eller särskilt unikt, för just svensk socialdemokrati. Men är det verkligen ett problem att människor som gjort toppkarriärer i näringslivet efter sin politiska tid, och inte legat skattebetalarna till last, också tjänar pengar? Är inte själva poängen med klassresan att gå från A till B, att slippa förbli vid sin läst oavsett varifrån du kom? Är inte problemet snarare att det är så få som gör den här sortens klassresor i Socialdemokraternas Sverige 2.0? Och att de som försöker, som anstränger sig och tar stora risker, beskattas orimligt hårt?

 

I Sverige är det inte ovanligt att gå till attack mot framgången, i stället för att undanröja misslyckandet. Det tycks vara mycket lättare att hetsa mot skolor som går bra och därmed genererar vinst eller mot människor som arbetar hårt och tjänar pengar, i stället för att angripa det som gör att andra skolor går dåligt eller att fattigdomen biter sig fast bland vissa grupper i samhället. För visst är det de förlusttyngda skolorna eller fattigdomen som är problemet och inte de vinstdrivande framgångsrika skolorna eller människorna?

 

I grunden är det fråga om vilken problemformulering man utgår ifrån. Handlar rättvisa om lika utfall eller likvärdiga förutsättningar? Är det bättre att höja lönerna än att sänka skatterna? Ett land som Sverige vars välfärd vilar på skatteintäkter är, inte minst i dessa tider, i stort behov av fler driftiga människor, knappast färre.

Mest läst