Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage led

Den som kämpat och ansträngt sig för att ta sig framåt, som tagit det arbete som erbjudits, som i åratal sparat ihop till en bil eller cykel – det är den som stenen kastas mot. Bild: Berit Roald, Per Wahlberg

Alice Teodorescu: Sluta göra unga människor till offer

Ledarkrönika

Såhär i sportlovstider är vi många som minns känslan av att vara utanför. Vi som växte upp men en ensamstående förälder med en svagare ekonomi, ofta med utländsk bakgrund, hade sällan råd att åka bort under skolloven. Särskilt sportlovet, vars traditionella aktiviteter förutsätter såväl utrustning som vinterväglag, kan för den familj som kämpar med tajta marginaler bli en prövning. Som barn vill man inte vara en börda för sin familj. Samtidigt längtar man desperat efter att få vara som alla andra.

I detta annorlundaskap kan en känsla av orättvisa gro. Varför får de och inte jag? Är de bättre än jag, värda mer? Vad dessa, högst legitima, frågor gör med en människa beror ytterst på den kontext i vilken de ställs. Frågorna tvingar individen, liksom omgivningen, till ett livsavgörande val; efter att det konstaterats att livet är orättvist, att människor föds och lever med olika förutsättningar, kan vi antingen lägga huvudet på sned och cementera offerstatusen - eller välja att odla alternativet i form av den handlingskraftige aktören som kan ta sig dit den vill.

I Sverige finns en olycklig tendens att göra det förstnämnda. I sin vilja att ”förstå” bidrar man i stället till att göda uppfattningen om att den som har sämre förutsättningar per automatik också saknar handlingsval. Att den är dömd till ett liv som offer. Vad gör det med en ung människa att få sin världsbild, om det oföränderliga, absoluta utanförskapet som går i arv, cementerat? Kommer han eller hon att drömma större, anstränga sig mer, hoppa högre? Eller kommer hon att söka ”hämnd” mot det samhälle som ”berövar” henne ”rätten” att leva som alla andra?

En av veckans mest omdiskuterade debattartiklar är skriven av Shadan Lotffi, kurator på en skola. ”Många barn och ungdomar har ingen tillit och känner ett utanförskap i vårt samhälle. Jag förstår varför dessa barn och ungdomar känner ilska. Jag förstår grunden till varför de kan plocka upp den där stenen och kasta den mot samhället. Till följd blir de stämplade av samhället som bråkstakar och kriminella. När de i själva fallet bara är barn och ungdomar som vill bli sedda, som vill bli hörda och som vill känna sig en del av samhället”, skriver Lotffi (Expressen 16/2).

Precis som ledarsidans medarbetare Bawar Ismail skrev under fredagen är den bild som Lotffi förmedlar problematisk, särskilt eftersom den inte är sann. ”Men vilka politiker är det som skrattar och skålar medan förorten sätts i brand? Skålar Löfven? Skrattar Fridolin? Att svenska politiker inte skulle bry sig om förorten är givetvis trams. Det är en lögn som Kartellen glatt förmedlar i sin musik, det är en lögn vars syfte är att göra förortens invånare till offer.” (GP 19/2).

Det är ytterst olyckligt att det i dag allt oftare sätts likhetstecken mellan oacceptabelt beteende och dåliga socioekonomiska förutsättningar. Som om fattigdom skulle vara en predestination för ett liv som tjuv. I stället för att försöka förstå det oförståeliga - varför man kastar sten mot ambulans- och sjukvårdspersonal som har till uppgift att rädda livet på grannen - bör vi för en gångs skull rikta fokus mot alla de som trots svåra förutsättningar gör andra livsval. I vår iver att förstå ”den svage” glömmer vi nämligen bort att det är de andra, som bor granne med stenkastaren i ett socioekonomiskt utsatt område, som drabbas värst av vår undfallenhet. Den som kämpat och ansträngt sig för att ta sig framåt, som tagit det arbete som erbjudits, som i åratal sparat ihop till en bil eller cykel - det är den som stenen kastas mot. Vem är det egentligen mest synd om då, vem är offer och vem är förövare?

Utan tilltron till det fria valet och övertygelsen om att människor, oavsett bakgrund eller härkomst kan skilja på rätt från fel, skapar vi ett samhälle utan anspråk på moral. Ett samhälle i vilket vi talar om den som aktivt väljer att ansluta sig till terrororganisationen IS som någon som ”radikaliserats”. Som om det handlar om något som sker utan individens medverkan och vilja. Denna oförmåga, eller ovilja, att placera skulden där den hör hemma gör på ett sätt oss alla till offer. Att fråntas rättigheten, men också skyldigheten, att ta ansvar för det egna livet och vägvalen är att göras till offer. Det är att stympa människor - även om det görs i all välmening.

Visst kan jag sörja de där sportloven när jag bara längtade efter att skolan skulle börja igen och alla kompisar åter vara hemma. Men mest känner jag tacksamhet över att jag har fått växa upp i ett land där individen har ett eget val.

Mest läst