Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Alice Teodorescu: Klassresor ska påbörjas i skolan

Jag minns henne så väl, hon talade med en trygg norrländsk dialekt. Hon lärde mig att tala svenska, läsa, räkna och skriva. Hon lärde mig om svenska traditioner, inspirerade och uppmuntrade. Hon var stolt över sitt yrke, ställde krav och trodde på oss barn. Hon var min lågstadiefröken.

Jag kom att tänka på henne när jag i vanlig ordning tittade på Nobelfesten i torsdags. Nobeldagen - då det också i Sverige är accepterat att premiera framgång av icke-sportslig karaktär. Äntligen hyllas ansträngning, risktagande och inte sällan de misslyckanden som öppnade stigar till outforskade rum. Särskilt pristagarnas tal rör mig till tårar. Människor som har gjort stora uppoffringar för att finna, förklara och förstå. På Nobeldagen spelar det ingen roll vem du är, varifrån du kommer eller vilken Gud du tillber. Det enda som spelar roll är vad du har gjort. Meritokrati i sin renaste form.

Lärarens och skolans roll återkom i pristagarnas tal, liksom i Nobelstiftelsens ordförandes inledningsanförande. Utan en välfungerande skola med kunniga och engagerade lärare, som stimulerar eleverna att sträva framåt och inte ge upp, blir det inga Nobelpris. För det är med akademiska färdigheter som med allt annat; de förutsätter otaliga timmars slit. Dessvärre visade OECD-analysen av de katastrofala svenska Pisa-resultaten bland annat att det där med ansträngning, och förmåga att inte ge upp inför ett svårt mattetal, är en bristvara bland dagens skolelever. Om man jämför våra resultat med toppresterande ungdomar på andra håll i världen, inte minst i Asien, kan man ana att antiintellektuella attityder till kunskap, bildning och ansträngning spelar roll.

Sverige har gått från att vara ett land med en skola med ett uttalat kompensatoriskt ansvar som möjliggjorde klassresor, till att vara ett land där föräldrarnas utbildningsnivå blivit allt mer avgörande. Den vänster som tidigare värnade bildningsidealet anser nu att betyg och strikta kunskapskrav är detsamma som elitism. Vi har gått från meritokrati till ”mediokrati” på bara några decennier.

Skolan kan aldrig vara bättre än sin sämsta lärare. Vid ett seminarium i slutet av november, anordnat av Institutet för näringslivsforskning, diskuterade fyra nationalekonomer forskningens slutsatser gällande orsakerna till den svenska skolans nedåtgående resultat. De var eniga om att just rekryteringen till läraryrket är en viktig orsak.

Enligt Björn Öckert syns nedgången, som tycks ha börjat i slutet av 1980-talet, på alla nivåer, i alla ämnen och bland alla typer av elever. Nedgången börjar i tidig ålder, för att förstärkas efter hand, vilket talar för att åtgärderna behöver sättas in tidigare än i dag. Jonas Vlachos framhöll att den mest sannolika förklaringen till resultatfallet är den försämrade undervisningskvaliteten, liksom att lärarnas kompetens fallit dramatiskt sedan 1990-95. Att många lärare undervisar i ämnen som de inte har någon eller ytterst lite kunskap inom spelar också roll.

Forskarna var även eniga om att ökningen av eget arbete, mindre lärarledd undervisning och idén om läraren som mentor i stället för kunskapsförmedlare också påverkat. Gabriel Heller Sahlgren pekade på hur de kanadensiska resultaten sjönk på mycket kort tid när liknande metoder infördes. Under seminariet pekade Vlachos på en intressant paradox i Sverige: Samtidigt som vi har lite undervisningstid, relativt sett hög lärartäthet, arbetar svenska lärare internationellt sett flest timmar, är mest stressade och missnöjda med sin arbetssituation.

Men det handlar inte enbart om lärarna. Föräldraansvaret glöms ofta bort. Dels ansvaret att uppfostra barnen så att lärarna kan fokusera på att undervisa, dels att låta lärare och rektorer sköta sitt arbete utan att ständigt lägga sig i. Lärarna har ett ansvar, men föräldrarna och deras ungar har också det.

Dessutom behöver Sverige göra upp med föreställningen om att skolan är en plats för den som vill roa sig. Heller Sahlgren sammanfattade det väl: ”Det är inte självklart att man lär sig mer för att man trivs i skolan. Titta på länder som Korea, Polen, Lettland och Estland. De har låg elevlycka och gillar inte sina lärare, men de lär sig. Medan de svenska eleverna har bättre självförtroende, kanske på grund av de nya metoderna. De tror att de är bättre fast de är sämre.”

Svensk skola behöver återupprätta lärarens auktoritet, vilket inte är detsamma som en återgång till en auktoritär skola. Höjda lärarlöner liksom tydligare karriärvägar är några åtgärder, men knappast några universallösningar om inte också antagningskraven till lärarutbildningen höjs. Lärarlönerna i Finland är inte skyhöga men läraryrkets status är hög, liksom antagningspoängen till lärarutbildningen som överstiger de till medicin. Vilka studenter blir lärare i Sverige?

Av den oberoende organisationen Sveriges universitetsranknings (Urank) kartläggning från i fjol framgår att bara var tionde lärarstudent, som påbörjade sin utbildning läsåret 2012/2013, fick ett resultat över 1,0 på högskoleprovet. På medicinutbildningen är motsvarande siffra 60 procent. Också lärarstudenternas låga gymnasiebetyg sticker ut vid en jämförelse mellan olika populära utbildningar.

Tiden är inne för lärarens revansch. Ifall läraren inte intar rollen som auktoriteten som bestämmer kommer någon annan att göra det. Det förutsätter emellertid att läraren inte presterar sämre än sina bästa elever.

Mest läst