Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Alice Teodorescu: Ett systemskifte är nödvändigt

Ledarkrönika

Tanken bakom det socialdemokratiska folkhemmet var att öka solidariteten och jämlikheten människor emellan. Förutsättningen var att envar gjorde sin plikt, betalade skatt och bidrog till den gemensamma samhällsnyttan. Rättigheter innebar skyldigheter, frihet förutsatte ansvar. Det var alltså inte fråga om antingen eller, utan om värderingarnas samexistens.

En dimension av det samhällskontrakt som den svenska välfärdsstaten vilar på kan förenklat beskrivas som att medborgarna betalar skatt till staten som i sin tur garanterar en grundtrygghet inom ramen för de offentliga välfärdstjänsterna. Det som stoppas in i systemet måste hela tiden anpassas till det som plockas ut, och vice versa. Annars kollapsar konstruktionen.

Vid den numera famösa presskonferensen i november 2015, när statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) redogjorde för en historisk åtstramning av asylpolitiken, pekade Löfven på den rekordstora migrationens påfrestningar på välfärdssystemet. Statsministern har, liksom flera andra av samarbetsregeringens statsråd, sedan dess vid upprepade tillfällen förklarat att en oförändrad situation riskerar att urholka medborgarnas förtroende för den skattefinansierade välfärden. Med andra ord medger regeringen att en hög invandring och en generös välfärd inte per automatik är kompatibla om inte de som invandrat blir självförsörjande och därmed en intäkt och inte en utgift ur välfärdshänseende.

I en lördagskrönika i höstas resonerade jag kring fri rörlighet eller reglerad migration. Bland annat framhöll jag att vi behöver ta ställning till om alla de människor som rent teoretiskt skulle vilja komma till Sverige, om vi slopade den reglerade invandringen, också ska ha rätt till svensk skattefinansierad välfärd. Eller om den ska nedmonteras så att alla får klara sig efter egen förmåga (22/8-15).

Vid flera tillfällen under det gångna året har jag vidare resonerat kring en modell där den som invandrat undantas från skatteplikt helt eller delvis under de fem första åren i landet. Under denna tid bekostas alla välfärdstjänster utöver skola och akut sjukvård av den enskilde som i stället för bidrag erbjuds lån. En sådan successiv kvalificering och tillgång till välfärdsstatens förmåner och bidragssystem skulle kunna bidra till att öka incitamenten hos den enskilde att bli en del av samhället. Samtidigt som, vilket inte ska förringas, acceptansen för att också i fortsättningen ta emot många människor till en av världens mest generösa välfärdssamhälle skulle förbli intakt eller rentav öka (GP 16/10-15).

Utmaningarna som Sverige står inför kan inte åtgärdas genom att politikerna fortsätter att lappa och laga i befintliga system. Det behövs nya lösningar för att möta de växande problemen inom välfärdsområdet. Därför var det glädjande att höra Moderaternas finansministerkandidat Ulf Kristersson resonera i en intervju i P1-morgon kring hans och Anna Kinberg Batras DN-debattartikel under torsdagen. ”Vi vill i första hand väcka en principiell diskussion om hur man tar sig in i de svenska välfärdssystemen” framhöll Kristersson (SR 20/1).

Av DN-debattartikeln framgår att Moderaterna vill se över den automatiska rätten för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd att få tillgång till olika välfärdstjänster och ersättningar. ”Det kan inte vara en självklar del av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem.”

Responsen från Stefan Löfven var mer positiv än vad som kanske framgår vid första anblick: ”Vi får nog tänka till vad som är bäst både för Sverige och för de människor som finns här” (DI 20/1). Om inte annat ligger resonemanget väl i linje med ett av välfärdsstatens mest utmärkande drag; den knivskarpa skiljelinjen mellan de som är innanför och de som är utanför systemet. För den som värnar om en fortsatt generös migration och välfärdsstat är den moderata lösningen den ultimata medelvägen, vilket sannolikt Löfven också inser.

Ett välfungerande samhälle måste hänga ihop. Det är inte detsamma som att behovsprövningar och kvalifikationsmodeller saknar betydelse. Tvärtom. Den här sortens prövningar och krav på kvalificering råder redan i dag, inom ramen för exempelvis arbetslöshetsersättningen och försörjningsstödet. Den som har arbetat ett helt liv i Sverige och betalat en av världens högsta skatter har all rätt att förvänta sig en förstklassig välfärd. Dessvärre blir det alltmer uppenbart att ekvationen inte håller. Trots skyhöga skatter lever staten inte upp till sitt åtagande gentemot medborgarna.

Av Dagens Samhälles granskning framgår att det råder akut brist på personal i välfärden i hela landet. ”Arbetsgivarna rapporterar stora brister på rätt kompetens i alla de personaltunga verksamhetsområdena” (nr 1 2016). Samtidigt räknar Försäkringskassan med att utgifterna för exempelvis barnbidrag och föräldrapenning kommer att öka som en följd av den stora invandringen.

Ett systemskifte är nödvändigt. I grunden är det en fråga om rättvisa. Först plikt, sedan rättighet.

Mest läst