Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
"Jag ser inte tillbaka, jag ser framåt på det jag jobbar med just nu. Men det är klart att Fucking Åmål har en speciell plats i mitt hjärta" säger Alexandra Dahlström.

Alexandra Dahlström från Fucking Åmål till Blondie

Alexandra Dahlström växlar mellan att stå framför och bakom kameran. Just nu är hon bioaktuell som skådespelerska i rollen som en av systrarna i filmen Blondie. En film hon är stolt över.

Alexandra Dahlström påminns ofta om sitt genombrott i Lukas Moodyssons Fucking Åmål. För rollen som Elin belönades hon med en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll (tillsammans med Rebecka Liljeberg). Då var hon 14 år, nu är hon 28.

- Jag ser inte tillbaka, jag ser framåt på det jag jobbar med just nu. Men det är klart att Fucking Åmål har en speciell plats i mitt hjärta.

Många minns incidenten under Guldbagge-galan. Den gången du klappade Loa Falkman på huvudet då han försökte tysta ner dig och ditt tal om om sexism och utseendefixering. Då blev du något av en idol och feministikon för många unga kvinnor.

- Genom åren har åtskilliga unga tjejer kommit fram till mig och sagt T a c k! – och då blir jag glad. Glad över om jag kan ge andra lite råg i ryggen. Jag bryr mig om sådant jättemycket.

- I somras föreläste jag för unga tjejer mellan 16 och 24 som vill hålla på med film, det var en härlig upplevelse. Det känns bra om jag på något sätt kan inspirera eller vara en förebild.

Du tycker om språk och resor och det har du fått möjlighet till i jobbet, berätta!

- Jag har bott tre år i Italien. Under de åren gjorde jag många olika saker, det var spännande och utvecklande. Jag tillbringade mycket tid i Paris, där jag provfilmade och ett tag pendlade jag till Amsterdam där jag var med i en såpopera.

- Det bästa med min vistelse i Italien var att jag då bestämde mig för att göra min första egna kortfilm. Jag flög ner en svensk fotograf och producerade och gjorde allt själv. Filmen Lacrimosa tävlade sedan på Stockholm filmfestival och vann ett hedersomnämnande. Det gav mig mod att fortsätta. Och med nästa film vann jag 1 km Film-stipendiet.

Förra veckan hade nya filmen Blondie premiär, där du och Helena af Sandeberg och Carolina Gynning spelar tre systrar.

- Jag är stolt över den filmen – den handlar om att vara del av en familj med svårigheter och glädjeämnen. En film om kärlek, känslor, bråk och försoning.

Inspelningen av Blondie föregicks av ett långt förarbete. Hur gjorde ni?

- Redan ett knappt år innan vi ens började spela in träffades vi som våra rollkaraktärer, som om de här tre systrarna sammanstrålande. Första gången var Jesper (Ganslandt, red anmärkning) med men han sa inget. Vi satt i Cadierbaren på Grand Hotel och han betalade drinkarna. Sedan tyckte jag att det var en bra idé att åka iväg och sjunga karaoke, och det gjorde vi.

- Därefter träffades vi regelbundet, sådär en gång i veckan. Det var som gå till fotbollsträning, vi gick till ett möte med den fiktiva familjen. Och ju mer vi träffades och ju mer vi arbetade fram våra rollfigurer desto mer kändes det som om det fanns riktiga, mänskliga band.

Vilken nytta hade du av denna långa startsträcka?

- Det som var värdefullt för mig var att jag kunde förutsäga de andra systrarnas rörelsemönster, jag var förberedd på deras ordval, visste vilken parfym de använde och om hur de tänker. Det tar ju väldigt lång tid att lära känna någon.

Hur nära kom ni systrar varandra?

- Helena och jag har känt varandra sedan jag var femton, hon är som en storasyster på riktigt. Vi träffades under inspelningen Tomten är far till alla barnen då vi delade loge på filmhuset. Jag tycker väldigt mycket om henne. I två olika filmprojekt har vi båda varit med men det här är första gången vi får spela mot varandra. Carolina är väldigt inspirerande och karismatisk, en driven person. Det samarbetet har också varit kul. Och att få att spela mot Marie Göranzon, som spelar vår mamma är verkligen en ynnest.

Har du själv syskon?

- Ja, en storasyster, som är tio år äldre. Jag älskar henne men vi är halvsystrar och har inte växt upp ihop. Vi har inte bråkat så mycket utan mer längtat till varandra. I filmen har jag fått uppleva ett mer vardagligt syskonskap.

Inspelningen av Blondie var klar förra sommaren. Vad har du gjort sedan dess?

- Jag har arbetat med ett par olika projekt: Spelat in film i Brasilien, filmen heter Astro och jag spelar huvudrollen. Spelat in del 2 av 3 i Fia Stina Sandlunds filmatiserade omtolkning av Fröken Julie i New York. Och så jag följt Vulkano under ett år, jag gör en dokumentärfilm om rockbandet.

Vulkano består av Cissi Efraimsson, Lisa Pyk Wikström och Rebecka Rolfart, tidigare kända från Those dancing days, som gjort ett längre uppehåll. Hur fick du idén till dokumentärfilmen?

- Den handlar också om en sorts systerskap. Det är goda vänner till mig, mina största inspirationskällor och väldigt duktiga musiker. Än så länge handlar filmen om hur det är att vara punkarei själen och om att hålla på att bli vuxen i Stockholm just nu.

- Under arbetet med filmen har jag lärt mig nya saker om hur att kvinnlig vänskap kan fungera. Det kan vara stärkande och livsbejakande och finns en massa styrka att hämta i systerskap, jag tycker att det är ett vackert ord.

Hur viktigt är samspel och samarbete i filmskapande?

- Jag tror inte att man kommer någon vart om man bara tänker på sin egen vinning och vad man ska uppnå hela tiden. Jag tror man kommer någon vart om man gör det man är bra på och bidrar till något.

- En skådespelare sa till mig "Alla människor behöver bidra till något som är större, man kan inte bara bidra till sig själv för då hittar man ingen mening med någonting".

Hur ser framtiden ut?

- Jag har långsiktiga planer men detaljerna behåller jag för mig själv. Jag vill jobba med film och göra film på många olika sätt, jag vet att jag vill beröra.

- När jag är bakom kameran blir jag alltid indragen i att vara framför kameran också. Jag tror att det är någonting som kompletterar varandra, det är bra med växelverkan. Som skådespelare blir man förhoppningsvis mer ödmjuk av att vara bakom kameran, när man vet vilket ansvar och vad det innebär att få ihop en film. Som regissör tror jag att man själv kan förstå skådespelare bättre om man skådespelar själv.

Egna långfilmer?

- Det långsiktiga målet är att göra många filmer. Jag föredrar att göra än att snacka om det. Vad som helst kan hända. Allt får komma i sin egen takt. Berättar man för mycket i en intervju kan man hamna i någon sorts leveransskyldighet.

Vad brinner du mest för?

- Konst. Jag önskar och hoppas att det ska premieras mer i det svenska samhället, jag tror inte vi kan klara oss utan den – och då menar jag konst som i kultur.

Fotnot: 1 km film är tävlingen där Stockholms filmfestival lyfter fram ny talang inom svensk film. Stipendiet har ett värde av 500 000 kronor. Vinnaren får göra en kortfilm som visas på nästa års filmfestival.

Bild - 2
"När jag är bakom kameran blir jag alltid indragen i att vara framför kameran också. Jag tror att det är någonting som kompletterar varandra, det är bra med växelverkan."

Yrke: Skådespelare, regissör.

Född: 1984 i Gävle.

Uppväxt: i Stockholm.

Bor: i Stockholm.

Familj: Rysk, svensk och mittemellan.

Studier: Universitetsstudier i teoretisk filosofi och franska.

Filmer (i urval): Sanning eller konsekvens, 1997, Fucking Åmål, 1998, Tomten är far till alla barnen, 1999, Fröken Sverige, 2004, Mañana, 2008, Blondie, 2012.

Filmer som regissör: Debuterade 2007 med kortfilmen Lacrimosa, som följdes av Kom hit (2008) och Because the Night (2009).

Aktuell: i rollen som Lova, en av tre systrar som kommer hem till barndomshemmet för att fira sin mammas födelsedag, i filmen Blondie.

1 km film är tävlingen där Stockholms filmfestival lyfter fram ny talang inom svensk film. Stipendiet har ett värde av 500 000 kronor. Vinnaren får göra en kortfilm som visas på nästa års filmfestival.

.

Mest läst