Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson | Allt som är mitt: våldtäkt, stigmatisering och upprättelse

Anna Svensson och Alexander Alvina Chamberland vill med sin bok nyansera våldtäktsdebatten. Men boken spretar och källurvalet går att ifrågasätta enligt Mikaela Blomqvist som inte låter sig övertygas av de retoriska glidningarna.

Debattbok

Debattbok

Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson

Allt som är mitt: våldtäkt, stigmatisering och upprättelse

Bokförlaget ETC

Med sin bok Allt som är mitt vill Anna Svensson och Alexander Alvina Chamberland nyansera våldtäktsdebatten. Framförallt vänder de sig mot antagandet om att bli våldtagen är det värsta som kan hända en person. Ingången är dubbel: Allt som är mitt ska på en gång fungera som debattbok och som en bok för den som någon gång blivit våldtagen. Vissa kapitel är strikt polemiska, med udden riktad mot radikalfeminismen, andra behandlar våldtäkt i populärkulturen och i varsitt kapitel beskriver Svensson och Chamberland de våldtäkter de själva har utsatts för.

Dubbelheten är nämligen politisk, Svensson och Chamberland menar att det talas för mycket om våldtäktsoffer och att vi istället bör lyssna på vad de som har utsatts själva har att säga. Det är förstås sympatiskt men när Chamberland vänder sig mot att kvinnor som inte öppet har berättat att de själva blivit utsatta för våldtäkt gör inlägg i debatten börjar kravet på tolkningsföreträde likna en munkavel.

Likaså undrar jag över källurvalet. Det är amerikanska bloggar, svenska tidningsartiklar och Angela Davis och Foucault. När radikalfeminismen ska kritiseras sker det på grundval av en debattartikel av Maria Sveland. Andrea Dworkin som ju skrivit utförligt om just våldtäkt saknas helt. Allt som är mitts beskrivning av de olika feministiska positionerna blir således starkt tendentiös.

På samma sätt som ofta sker i debatten om sexköpslagen förskjuter Svensson och Chamberland problemet med hjälp av några retoriska glidningar. För de som enligt Chamberland och Svensson brukar påstå att våldtäkt är det värsta som kan hända en person är förstås radikalfeminister och, vad de kallar, mainstreamfeminister. Och på så sätt blir det plötsligt inte förövaren eller ens patriarkatet som är problemet, utan i stället feminismen. Det är som synes inte alls särskilt nyanserat.

Bild - 2
Mest läst