Det har hänt en del i Alessouniversum på bara ett år. Då stod han i dagsljuset på Valhalla och kämpade med att få synk på sina trummaskiner, i dag är han näst högst på affischen när Summerburst ska avslutas på Ullevi. Välförtjänt? Jovars.
Alessandro Lindblad har ett förnamn som skulle kunna förpliktiga i italodisco-kretsar och faktum är att det är precis detta arv från 80-talets glada dagar jag hör när Alesso spelar sina egna hits inför en mycket entusiastisk publik.
Samma osvikliga förmåga att hitta den där melodin, syntslingan, som går genom märg och ben och som på samma gång är positivt dansvänlig och mollstämt melankolisk. Kan man månne ana att Hipnosis haft en del inflytande?
Nåväl, Alesso är mer än sina hits och visar under en dryg timme att han klarar att både underhålla både dansfötterna och hjärnan. Inget som går till historien som revolutionerande direkt, men ett väsentligt mycket mer stabilt och varierat set än förra året. Och framförallt med mer självförtroende.
Det som för ett år sedan såg ut som småblyg skolpojke har vuxit upp och blivit en fullfjädrad dj-snubbe som inte drar sig för att piska upp stämningen i mikrofonen, som kör armarna uppåt sträck och visar att han är redo att ta över världen. Kommer han att göra det? Det är väl möjligen mer tveksamt.
Trots att hiten These will be the years har en pianoslinga att dö för så finns det en hel kvar för Alesso att bevisa innan han är uppe och leker med de riktigt stora grabbarna. Jag snackade om att han kanske inte direkt revolutionerar genren och det stämmer i högsta grad. Det behöver man inte heller, men Alesso är i stort behov av att hitta sin egen profil. Särskilt nu när allt annat är på plats.
