Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bryssel (kopia)

Skyddslösheten och sårbarheten är en oskiljbar del av det öppna samhället och medlen får inte undergräva målet. Att efter terrordåden i Bryssel montera ner det öppna samhället är att kapitulera inför den världsbild som dess fiender står för och att det i förlängningen bara återstår totalitarism, kontroll och fruktan, skriver Wilhelm Agrell.

Agrell: Låt inte det som präglar ett öppet samhälle gå förlorat

Debatt Terrorn, nu senast i Bryssel, syftar till att riva ner och besegra med hjälp av fruktan. Det sämsta det öppna samhället kan göra är att låta fruktan återigen sätta agendan, skriver Wilhelm Agrell.

Ända sedan den 11 september 2001 har samma fråga ställts gång på gång: Hur ska det öppna samhälle som de flesta av oss vill leva i skyddas mot de fiender som vill slå sönder det? Hur ska detta samhälle undgå att steg för steg anträda en väg bort från sin egen öppenhet för att på så sätt skydda sig självt, sina samhällsfunktioner och sina medborgare? Är vi dömda att för varje terrordåd komma ett steg längre bort från det som skulle skyddas?

Terrorismen som ideologi och politisk strategi syftar inte till att fysiskt förgöra en motståndare. Det är inget uppnåeligt mål, men heller inget nödvändigt. Att besegra en motståndare handlar sällan om den fysiska förstörelsen i sig utan om att bryta ner motståndarens trygghet, självförtroende och vilja till motstånd. Att demoralisera, förvirra och splittra är därför mycket mer verksamma mål. För den som vill försöka skydda sig är alltså inte den fysiska förstörelsen och dödandet det centrala, utan de effekter dåden får på just samhällets icke-materiella värden, på trygghet, tilltro till myndigheter och att våga leva som förut.

Lyfter fram dessa frågor på nytt

Terrordåden i Paris, i Köpenhamn och nu senast i Bryssel lyfter fram dessa frågor på nytt, liksom dåden den 22 juli 2011 i Norge och morden i skolan i Trollhättan. Hotbilden framstår som sammansatt, föränderlig och på ett demoraliserande sätt oförutsägbar. Bryssel har, ända sedan attentaten i Paris visade sig utgå från islamistmiljön i staden, levt under ett terrorhot som pendlat upp till den högsta nivån. De allmänna kommunikationerna har identifierats som ett sannolikt mål och var under en period helt avstängda. De passiva skyddsåtgärderna når här vägs ände – samhället slutar att fungera av rädsla för att bli ett mål för terrordåd.

Mycket lite hjälper

Hjälper mer polis och militär på gatorna? Tydligen inte. Mer och effektivare underrättelsetjänst? Tydligen inte heller, åtminstone inte i det korta eller medellånga perspektivet. Det öppna samhällets fiender har per definition ett näst intill ointagligt försprång. Dessa fiender som kan hålla sig dolda, som kan radikaliseras i ensamhet eller i slutna sällskap, som kunnat resa och få tillgång till vapen, sprängmedel och annan utrustning utan några större svårigheter.

Det är obehagligt men samtidigt nödvändigt att se vad denna destruktiva process i praktiken innebär. Alla strävande efter en rimlig men ändå ouppnåelig säkerhet kommer att leda till att det som präglar det öppna samhället går förlorat, inte för att det behöver finnas någon sådan avsikt, utan som en oavsedd och tillsynes ofrånkomlig eftergift för det nödvändiga. Det öppna samhället trängs här från två håll, från dess uttalade fiender, men också från dem som vill bekämpa dessa, som vill skydda samhället och därigenom ändrar dess karaktär.

Riskerar ännu ett stycke

I svallvågorna efter ännu ett i raden av terrordåd utan skönjbart slut glider vi ännu ett stycke in i ett samhälle vi egentligen inte vill bygga. I ett klimat av permanent undantagstillstånd kan övervakning föreslås av ett skäl, införas av ett annat och permanentas och utvidgas av ett tredje. Demokratin måste kunna skydda sig mot terrorhotet, om inte med terrorns metoder så med ett slags övervakning som man ännu för tio år sedan värjde sig mot. Någonstans längs den vägen, i en påskyndad lagstiftningsprocess och extraordinära åtgärder, där uppvisat ledarskap och handlingskraft blir viktigare än invändningar och farhågor, riskerar att ännu ett stycke går förlorat av det som sedan inte mer går att få tillbaka.

Går detta dilemma att lösa? En första utgångspunkt är accepterandet att det öppna samhället per definition inte kan skyddas i några absoluta termer. Skyddslösheten och sårbarheten är en oskiljbar del av det öppna och medlen får inte undergräva målet. Att montera ner det öppna samhället är att kapitulera inför den världsbild som dess fiender står för och som innebär att det inte har någon framtid, att historien passerat det, att det i förlängningen bara återstår totalitarism, kontroll och fruktan.

En nyckelscen

I en nyckelscen i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta kommer de svartklädda Tengilsmännen till gamle Mattias i Törnrosdalen och hotar honom med dödsstraff för än det ena än det andra, egentligen räcker det med att bara finnas till. Till slut tappar Mattias, i Allan Edwalls tappning, tålamodet och när knektarna vänt ryggen till fräser han: ”Dödsstraffa mej hit och dödsstraffa mej dit”.

Terrorn syftar till att riva ner och besegra med hjälp av fruktan. Det sämsta det öppna samhället kan göra är att låta fruktan återigen sätta agendan.

Wilhelm Agrell
professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet

 

Se mer från - Explosioner i Bryssel
Mest läst