På den stora säkerhetskonferensen i München i början på februari inledningstalade Natos generalsekreterare Fogh Rasmussen utan att nämna Afghanistan en enda gång. Inte heller tog någon av de andra huvudtalarna från de stora västländerna upp kriget. Lika tyst är det från svenskt håll.
I den offentliga politiska diskussionen finns inte kriget trots att det påverkar världspolitiken och trots att det vänt upp och ned på Sveriges säkerhetspolitik.
Kriget i Afghanistan är nu inne på sitt tionde år. Det har pågått lika länge som första och andra världskriget tillsammans. Det är det största pågående kriget i världen och USA deltar med 47 allierade, främst väststater. Kriget trappas upp år från år med allt fler utländska soldater och det kräver fler och fler offer främst av civila afghaner men också av de utländska trupperna.
Kostnaderna för kriget är astronomiska och tynger USA:s ekonomi.
Sveriges inträde i kriget 2002 betydde slutet på en epok med 200-årig fred för vårt land. För första gången sedan Napoleonkrigen är Sverige i krig som allierad med en stormakt. Kriget förs som ett klassiskt kolonialkrig mot ett av världens fattigaste länder i Centralasien, ljusår från vad som kan definieras som svenskt säkerhetspolitiskt närområde. Sverige deltar med den största militära insatsen på många år inräknat tidigare FN:s fredsbevarande insatser och kostar mer än 1,5 miljarder varje år (tre miljarder om icke-militära insatser tas med). Svenska soldater är i strid med det afghanska motståndet så gott som varje dag numera.
Slukar alla resurser
Kriget slukar alla tillgängliga resurser för det svenska försvaret. Sverige deltar inte med en enda soldat i något av de många fredsbevarande FN-insatserna runt om i världen trots upprepade vädjanden från FN och organisationer som Afrikanska Unionen att vi skall ställa upp. Det finns varken politisk vilja från regeringen att delta i FN:s fredsbevarande operationer längre och det finns inte resurser till det heller.
I den senaste Folk och Försvarskonferensen i Sälen nämndes Afghanistan i försvarsminister Tolgfors anförande två gånger men då i bisatser och i ÖB Göranssons anförande vid samma tillfälle gjordes en närmast förströdd referens till den svenska styrkan i Afghanistan.
När utrikesminister Bildt höll sitt första utrikespolitiska linjetal på fyra år den 23 november 2010 var det bara ett par dagar efter Natos toppmöte i Lissabon där kriget stod högst på dagordningen. Man förväntade sig då att utrikesministern skulle ta tillfället i akt att utveckla regeringens linje om kriget. Men icke. På ett ställe i det långa talet nämns Afghanistan. Det kan citeras i sin helhet: Förra året dödades ca 6 500 människor i knarkkartellernas krig över kontroll av smugglingsvägarna bara i Mexico. Det var fler än i krigets Afghanistan.
Huvudaktörerna i kriget, USA och Nato, vill inte heller ha en stor offentlig diskussion om Afghanistan. I Obamas tal till nationen 25 januari nämns kriget i slutet av talet med ett par allmänna fraser om att det går framåt men att det är svårt.
Det är inte längre möjligt att sälja kriget i Afghanistan som ett demokratiseringsprojekt eller som befrielse av kvinnorna eller för att starta skolor. USA anger nu officiellt ett enda skäl till kriget: att bekämpa terrorism som låg bakom 9/11-attentaten. Det är dock inte heller trovärdigt . CIA anger att högst 50 –100 al-Qaidamedlemmar finns i Afghanistan medan alla vet att organisationen existerar som ett nätverk runt om i världen.
USA:s verkliga intresse är snarare att få kontrollen över en viktig del i Centralasien med bland annat den stora projekterade gasledningen (TAPI-projektet) från de jättelika gasfyndigheterna i Turkmenistan. Afghanistan är ett nyckelområde i ett stort geopolitiskt spel i Asien skriver till exempel John Foster, internationell expert på olja- och naturgastillgångar, i Toronto Star den 23 december 2010.
EU-länderna i Nato tvingades med i kriget efter starka påtryckningar från USA enligt EU:s president Herman Van Rompuy i dokument som Wikileaks avslöjade.
Kriget i sig motivet
Motivet för Sveriges deltagande i kriget har steg för steg kommit fram i offentligheten. Ledande militärstrateger på Försvarshögskolan talar klarspråk och säger att regeringen vill kvalificera Sverige som partner till USA och Nato i kommande militära operationer i världen. Kriget i sig är motivet för Sveriges trupper i Afghanistan. Allt det vackra talet om demokrati, kvinnors rättigheter, skolor och så vidare, som regeringen tidigare fört fram är enligt dessa militärstrateger bara till för att få kriget acceptabelt för svenska folket.
Opinionen mot kriget växer både i USA och i Europa. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien är mellan 60 och 70 procent mot kriget. Detta tillsammans med de dolda motiven gör att de styrande i USA, EU och Sverige inte vill tala om kriget i Afghanistan. Kriget har blivit tabu.
Lars-Gunnar Liljestrand
styrelseledamot Föreningen Afghanistansolidaritet och ordförande FIB-juristerna
