Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

af Kleen | Lucke & Lull / Hermele | Firman Bonnier

Bonniers granskas i två nyutkomna böcker av Björn av Kleen och Bernt Hermele. Lars Åberg skriver om hur mediekritiken individualiserats och digitaliserats.

Böcker

Böcker

Björn af Kleen

Lucke & Lull. Arvet efter Bonnier

Weyler

.

Bernt Hermele

Firman Bonnier – Sveriges mäktigaste mediesläkt

Leopard

Det fanns en tid då en tryckpress kunde liknas vid en sedelpress. Nu säljs en gång mäktiga tidningar för en spottstyver och bokförlagens nervositet är synlig på både innehålls- och ekonomisidan. Hur ska ett offentligt samtal kunna se ut den dag digitaliseringen och individualiseringen slagit igenom fullt ut?

Bonniers har hamnat på pottkanten eftersom det är ett imperium baserat på det tryckta ordet. Delägarna kommer att tvingas sälja, helheten kommer att krympa. Med sin kombination av kultur och kommers har familjeföretaget kunnat överleva i ett par hundra år som ett slags folkhemsinstitution; folk har retat sig på makten och ytligheten, men samtidigt tvingats erkänna att många generationer samhällsnödvändiga författare och journalister nått ut genom Bonniers kanaler.

Bernt Hermele, en gång chefredaktör för Veckans Affärer, ger inte mycket för företagets framtidsutsikter i sin ganska breda exposé Firman, som behandlar såväl privata erfarenheter inom sfären som ägandet, inflytandet, kommersialismen, antisemitismen, patriarkatet och arvet. Hans dom över den avsuttne vd:n Jonas Bonnier är också betydligt bistrare än det porträtt denne bestås i kulturjournalisten Björn af Kleens Lucke & Lull, en bok om en specifik arvstvist, den andra av höstens undersökningar av Sveriges mäktigaste mediefamilj.

Numera tjänar Bonniers sina pengar på TV4, i en bransch de sent gav sig in i. I huvudsak har de hållit sig utanför börsen och bevarat tillgångarna inom huset, likt en adelssläkt eller som den bernadotteska kungafamilj de företer vissa likheter med i korsdraget mellan makt och moral.

Naturligtvis vilar det något omodernt över denna familjekapitalism, som föredragit att hålla ihop dynastin framför att växla in alla tillgångar i kontanter. Medlemmarna har dock inte tvingats till någon direkt frugal livsstil. De senaste årens nedskärningar på redaktionerna har inte motsvarats av minskat apanage till arvtagarna. Utdelningarnas storlek är, konstaterar Bernt Hermele, ”märkligt oberoende av Firmans ekonomiska resultat”.

Debatten om Bonniers genomslag är gammal som gatan och har ofta varit intensiv. Författarföreningens ordförande Fredrik Ström talade 1947 om en publicistik som ”gjort endast en mission till sin, nämligen att fördumma allmänheten och snedvrida alla värden”. I Bonnieroperan från 1972 klädde Fria Proteatern tidens antikapitalistiska kritik i en ironisk mask: ”Jag heter Lukas Bonnier/men dom kallar mej Lucke Hallick/men vad gör det när det ändå är jag/som gör hela familjen fet.”

Lukas Bonnier, veckotidningskungen, är huvudperson i Björn af Kleens bok. Hans yrkesliv betecknas här som ”ett kulturkrig in i döden”. Mot slutet kallar han i en intervju sina belackare för ”jävla snobbar”. Verksamheten har ju varit full av motsägelser, främst mellan det fina bokförlaget och de fula blaskorna, men också mellan marknadsliberalismen och vänsterskribenterna och mellan en kvinnosyn doftande av gammalt rakvatten och en redaktionell miljö med starka kvinnliga chefer.

Nuförtiden är det så mycket tystare i pressen. Kulturredaktioner har slagits samman med nöjesavdelningar och inga medarbetare vill framstå som elitistiskt okunniga om shopping och chic lit.

Mediekritiken har dessutom individualiserats; få diskuterar Bonniers eller Schibsteds maktställning medan nätet myllrar av ilskna kommentarer om enskilda journalister. Bland de anställda är oron så mycket större för nedskärningar på grund av gratisläsande än för att ägarna ska storma in och ge direktiv.

1962 får Lukas Bonnier en dotter med Kamratpostens chefredaktör Margareta Toss, Lull kallad, som senare konstaterar att hennes tidning ”kämpar ju mot allt det som Bonniers står för”. Perspektivet i Kamratposten blev att medieindustrin indoktrinerar barnen och gör dem till passiva, oengagerade konsumenter. Under sitt sista år på tidningen förärades Lull Stora journalistpriset, utdelat av Bonnierfamiljen.

Även om fadern var en Bonnier hölls dottern utanför arvet eftersom hon enligt en uppfattning som företaget fick stöd för i domstol inte hade ingått i släktens sociala och kulturella sammanhang. Här blottläggs arvets närmast metafysiska betydelse. Man kan inte klättra över muren och hävda att man är inne. Lukas Bonnier hade långt före sin död fördelat tillgångarna mellan sina fem inomäktenskapliga barn.

Björn af Kleen är mer intresserad av personerna, av maktens inre psykologi, än av dess användning och mediala konsekvenser. Hans stil är exakt och samtidigt eftersinnande och berättelsen får därför ett större djup medan Bernt Hermele har så mycket att framföra att han stundtals övermannas av journalistprosans slängighet och upprepningar.

Kanske kommer tiden och tekniken att fräta sönder firman och göra den avdomnade diskussionen om begränsningar i medieägandet, en Lex Bonnier, helt irrelevant. Det är nog just ett tidens tecken att public service, också den fångad mellan kultur och kommers, genom sin offentliga finansiering i dag framstår som mer ifrågasatt än Bonniers.

.

ÄMNET
Två böcker om Bonniers. Björn af Kleens Lucke & Lull. Arvet efter Bonnier samt Bernt Hermeles Firman Bonnier - Sveriges mäktigaste mediesläkt.

SKRIBENTEN
Lars Åberg är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om hur skolan förvandlats till en marknad.

Bild - 1
Björn af Kleen | Lucke & Lull. Arvet efter Bonnier.Bernt Hermele | Firman Bonnier – Sveriges mäktigaste mediesläkt.
Bild - 3
Mest läst