Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Anna Svanberg

Adam Cwejman: Ny chans för Venezuela

Ledarkrönika

Efter flera bojkottade val vann till slut oppositionen i Venezuela en övertygande seger i vinterns parlamentsval. Det är förståeligt. Landet står inför en katastrof. Förra året minskade BNP med 7,1 procent. Inflationen var 141,5 procent.

I takt med att situationen i landet blivit värre har regimens försvar av landets politik blivit alltmer desperat. Efter att jag i fjol (7/8) skrev om läget i landet svarade den venezolanska ambassaden i en replik (26/8) att krisen berodde på en ”ekonomisk statskupp, som leds och finansieras av transnationella ekonomiska intressen”. Ambassaden lovade även tvärsäkert att folket ”än en gång” skulle ”bekräfta” den bolivianska revolutionen i parlamentsvalet. Vilket alltså inte skedde.

Venezuela är Sydamerikas sorgebarn. Årtionden av vanstyre har resulterat i ett land med djup korruption och rekordhög brottslighet. Ekonomin är starkt reglerad och förutsättningarna för att skapa en skattebas som utgår från något annat än oljetillgångarna är små.

Varken den nuvarande presidenten Maduro eller Chavez som var president mellan 1999-2013 var någonsin framgångsrika, de hade bara tur att det tidigare 2000-talet präglades av ett högt oljepris. När priset till slut sjönk blev det uppenbart att Chavez och Maduro hade byggt ett korthus. Därför är det inte konstigt att Venezuela har kraschat. Landets prisregleringar och exproprieringar av företag underlättar inte situationen.

Trots att regimen har stoltserat med att man har bekämpat fattigdomen räknas 76 procent av befolkningen nu som fattiga. Vilket är fler än innan Chavez vann valet 1999. Socialismen har möjligen ensamrätt vad gäller att mest högljutt skryta om sociala ambitioner men knappast vad gäller att förverkliga dem.

Varningstecknen att chavismen inte höll vad den lovade utan i stället introducerade helt nya problem fanns från början. Men trots sexton år av populism, ökad korruption och maktfullkomlighet lär sig inte vissa. Så sent som i december försökte skribenten Kajsa Ekis Ekman bortförklara landets problem med att det handlade om externa faktorer och det låga oljepriset, samma sak som ”slutligen sänkte Sovjet” (ETC 18/12). Ekis Ekmans linje påminner om den venezolanska ambassadens: Det är alltid någon annans fel att det går dåligt för Venezuela.

Ekis Ekman tillhör den tynande skara inom vänstern som till varje pris försvarar katastrofala socialistregimer. Merparten av de som under tidigt 2000-tal prisade chavismen har insett det kloka i att hålla tyst. Men vissa, som Ekis Ekman, hänger kvar vid masten på ett sjunkande skepp.

Mest läst