Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Anna Svanberg

Adam Cwejman: Den amerikanska drömmen lever

Krönika Amerikanska muslimer har en stark känsla av samhörighet med sitt nya hemland, till skillnad från många europeiska muslimer.

Att häckla amerikansk patriotism är lite av en favoritsysselsättning bland många européer. Det högstämda talet om konstitutionen och den amerikanska drömmen anses vara förljuget och lite löjligt. Många européer tror att de lever i ett postmodernt paradis, som författaren Robert Kagan insiktsfullt beskrev det. Ett paradis utan behov av varken patriotism eller stora samhällsberättelser.

Men den i Europa så bespottade amerikanska samhällsmodellen har något som vår kontinent i mångt och mycket saknar: Möjligheten att skapa ett välfungerande multikulturellt samhälle. Ett exempel på detta är skillnaden i hur europeiska och amerikanska muslimer känner tillhörighet med sina respektive hemländer.

En studie från Pew Research Center från 2010 visade att en majoritet av alla amerikanska muslimer i främsta hand identifierar sig som amerikaner. Bland europeiska muslimer var det närmare tre fjärdedelar som i främsta hand identifierade sig med sin religion.

Det är mer sannolikt att amerikanska muslimer anammar en identitet som både inrymmer en amerikansk och muslimsk tillhörighet än att europeiska muslimer gör detsamma i motsvarande situation.

Amerikanska muslimer uppvisade även betydligt större acceptans för äktenskap över religiösa gränser (eller med ateister) än evangeliska kristna och katoliker. Sammantaget är den amerikansk-muslimska gruppen tolerant, välmående och mer tillfreds med sitt nya hemland.

Under de senaste åren har USA, jämfört med Europa, även varit förskonat från lika många islamistiska våldsdåd. Dessutom har färre muslimer, omkring 250, åkt från USA för att ansluta sig till IS. Detta ska jämföras med de 5000 som åkt från hela Europa. Det är en betydande skillnad.

Givetvis avgör också andra faktorer utöver villighet att ansluta sig till IS. Det geografiska avståndet till Mellanöstern är större och USA har ett betydligt mer utvecklat och effektivt polisiärt arbete mot våldsam islamism. Men skillnaden är ändå anmärkningsvärd.

Författaren Kenan Maliks drev i boken ”Från Fatwa till Jihad” en viktig tes som står sig än idag: I Europa började man på 1980-talet arbeta med identitetspolitik. Syftet var att hitta en motsats till tidigare tiders assimilationspolitik.

Även borgerligheten hängde på och under de senaste två decennierna har många liberaler varit upptagna med att se hur långt de har kunnat driva multikulturalistisk politik med syftet att motverka assimilation av invandrare. Allt i toleransens namn.

På sätt och vis fick den politiska omsvängningen avsedd verkan. Den religiösa identiteten blev starkare bland många muslimer i Europa och skapandet av ett parallellt samhälle fullbordades. Identitet baserad i ursprung och religion övertrumfade klassmarkörer och social status.

USA har på alla sätt och vis varit betydligt mer framgångsrikt än Europa i att få muslimer, antingen födda i utlandet eller barn till föräldrar födda i utlandet, att känna sig hemmastadda.

Vissa på vänsterkanten menar att det som behövs är mer välfärdsstat och fler offentliga satsningar. Att det är ekonomisk ojämlikhet som driver fram alienationen och radikaliseringen. Men borde inte då vänsterstyrda Göteborg, som befinner sig i Europas mest jämlika land, vara bäst på att bekämpa islamistisk extremism? Tvärtom verkar det som.

Snarare har den stora välfärdsstaten med sina taffliga integrationsprojekt och konflikträdda tolerans varit ett misslyckande. Europa har bäddat för det här. Man har kombinerat omfattande invandring med ett samhällssystem som varken ekonomiskt eller kulturellt är särskilt väl rustat för integration. Och misstaget fortsätter att upprepas i Europa.

Den amerikanska samhällsmodellen med mindre stat och en mer uttalad medborgerlig patriotism har spelat en avgörande positiv roll. Den friare ekonomin har skapat fler vägar in i ekonomin för nyanlända och den mer inkluderande patriotismen har varit lockande för de som flytt från sina hemländer.

Visserligen har USA ett enklare utgångsläge. De amerikanska muslimerna är en mycket utblandad grupp om man ser till ursprung. Man har dessutom, med en mer reglerad invandring, kunnat prioritera välutbildade och välbärgade migranter. Till skillnad från Europa som sedan 1980-talet och framåt främst varit mottagare av asylflyktingar.

Men trots skillnader i förutsättningar finns mycket som talar för att den amerikanska samhällsmodellen är bättre rustad för att kunna skapa en välfungerande gemenskap som möjliggör för muslimer att känna sig hemma.

Mest läst