Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Adam Cwejman - ledarskribent på GP.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Adam Cwejman: Då dras rasistkortet

    Rädslan att stämplas som rasist är stor i Sverige, men rädslan att tiga medan människor förtrycks bör vara större, skriver Adam Cwejman.
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    I förra veckan beskrev den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh hur förorten blir alltmer religiöst dominerad. Det drabbar kvinnors möjligheter att synas och leva fritt, och ökar dessutom rekryteringen till IS.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och socionomen Maimuna Abdullahi, som även är medlem i Muslimska mänskliga rättighets-kommittén (MMRK), anklagade då Kakabaveh för att gynna rasistiska stereotyper. Genom att uppmärksamma förtrycket mot kvinnor ansågs Kakabaveh främja ”förtryck, islamofobi och rasism mot sin egen grupp”. Kakabaveh anklagades även för att verka inom ett ideologiskt ramverk som: ”vilar på föreställningar om förekomsten av byggandet av en särskilt barbarisk, kvinnofientlig 'muslimsk värld' som måste civiliseras av en liberal, upplyst Västvärld; en retorik även känd som könsorientalism.”

    Motdraget är inget nytt. När hedersvåldet först uppmärksammades som fenomen i Sverige var det många som replikerade att det bara var hjärnspöken, att begreppet hedersvåld enkom var en täckmantel för rasism mot muslimer.

    När man inte vill argumentera i sak, det vill säga tala om problemet med hedersvåld eller den problematiska kvinnosynen inom traditionell Islam, då kan man alltid retirera till att teoretisera om ”föreställningar”. Begrepp som ”könsorientalism” är en retorisk fint som syftar till att dölja det uppenbara: Att det är ett obestridbart faktum att kvinnor i traditionella religiösa miljöer har betydligt mindre livsutrymme än deras medsystrar i sekulära och moderna diton. Det är också ett av de viktigaste skälen att människor flyr till väst och inte vice versa.

    Det är obehagligt att Mehdiyar och Abdullahi tycks vara mer oroade över hur Kakabavehs arbete mot religiöst förtryck uppfattas än förtrycket i sig. Vi befinner oss inte i någon postmodern lekverkstad med olika "berättelser", hedersvåld är verklighet för många kvinnor. För Abdullahi är det heller ingen engångsföreteelse, hon ansåg att kravet att kriminalisera deltagande i Islamiska statens massakrer var en form av ”raslagar”.

    Det finns en fara i detta, och det är att många infödda svenskar skräms av frågans känslighet. Om personer som Abdullahi och Mehdiyar tillåts sätta dagordningen står till slut bara de drabbade kvinnorna kvar i striden för frihet. Rädslan att stämplas som rasist är stor i Sverige, men rädslan att tiga medan människor förtrycks bör vara större.