Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Abraham Staifo: Den svåra utmaningen

Det vore högst naturligt att Sverige inte bara agerar humanistiskt utan också med insikt om de egna fördelarna, skriver GP:s Abraham Staifo om den svåra invandringsfrågan.

Få ämnen i den politiska och sociala debatten är så känsliga, explosiva och polariserande som invandringsfrågan. Det är kanske inte så konstigt. Människan är till sin natur ifrågasättande och misstänksam när någon rör på sig. För hundra år sedan diskuterades amerikasvenskarnas utvandring ur ett svekperspektiv. I dag frågar sig många, klarar Sverige av den stora invandringen? Hur hanterar vi kulturskillnader och integration?

Ingen annan debatt har så diametralt skilda sanningar. Statistik läses som fan läser bibeln och anklagelser haglar mellan ytterligheterna. De som menar att all invandring är av ondo och de som vill ha öppna gränser. Det är inte konstigt att debatten oftast kantrar åt endera hållet. De sociala spänningar som blossar upp, stenkastande ungdomar i förorten, skillnader i sysselsättning och skolresultat är tecken på misslyckande på flera plan. Men svensk integration är i förändring. Och viktigast av allt är kanske en allt öppnare debatt.

De senaste veckorna har jag levt med frågan intensivt. Jag har mött människor som jobbar direkt på boenden för ensamkommande flyktingbarn i Kalix, diskuterat deras frustration och känslan av att vara utlämnade med bekymren de lever med. I Malmö har jag närvarat vid seminariet, Migration and social mobility arrangerat av Ohlininstitutet, som behandlat teorier kring liberal invandringspolitik. Däremellan har jag läst Andreas Johansson Heinös utmärkta bok i ämnet, ”Gillar vi olika?” (Timbro).

Boken tar sitt avstamp i Aftonbladets kampanj inför riksdagsvalet 2010, ”Vi gillar olika”, ett ställningstagande mot främlingsfientlighet. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö letar djupt i den svenska folksjälen för att finna svaret till hur den svenska invandrings- och flyktingpolitiken utvecklats och hur svensken tänker och känner. Den svenska självbilden av att vara ett generöst, humanistiskt land har inte haft så lite betydelse för politikens utveckling. Det förklarar inte ensamt varför Sverige blivit ett mycket stort mottagarland, men det är inte hämtat ur luften.

Johansson Heinös bok satte ord på hur jag och många fler med mig känner och betraktar vår identitet som både svenskar och något annat. Att jag faktiskt är en produkt av den svenska integrationspolitik som rått de senaste 40 åren.

Mina möten med människor i vitt skilda miljöer i norr och söder bekräftar också Heinös bild att det finns en välvilja, men den är inte helt förankrad och har definitivt två sidor.

I välviljan finns, per definition, inbyggt låga förväntningar på mottagaren. Invandraren betraktas utifrån den svenska självbilden, inte utifrån de svenska behoven eller kraven.

Det vore högst naturligt att Sverige inte bara agerar humanistiskt utan också med insikt om de egna fördelarna. Det skulle innebära att sätta fokus på vad de nyanlända kan bidra med. Något få invandrare skulle ha något emot.

Det är inte integrationspolitiken utan de osynliga barriärerna som försvårar integrationen.

Att blunda för den svåra utmaningen det innebär att Sverige på kort tid blivit ett stort invandrarland är inte heller det minsta konstruktivt.

Men det börjar, precis som Johansson Heinö skriver, med att diskutera svenskheten. Någonstans måste man samlas kring något gemensamt. Det är få seriösa debattörer som vill upplösa nationalstaten. Så länge samhället tror på den här formen måste man enas om vad den är. Med den utgångspunkten går det att diskutera invandring, på en sansad nivå, med alla dess svårigheter, utmaningar och möjligheter.

Så vad är svaret, lösningen? Det är inte så enkelt som extremerna vill få oss att tro. Men ett första steg måste vara att verkligheten som människor lever med på till exempel ett flyktingboende i Kalix möter teorier och beslutsfattare i Stockholm. Om man inte kan enas kan man åtminstone lära sig och förstå varandras verklighet.

Johansson Heinös svar på bokens titel: ”Det är en falsk motsättning att vi skulle behöva välja mellan att gilla lika och vara främlingsfientliga”.

Mest läst