Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: DIMITAR DILKOFF

"Abnorma antalet unga män ett problem för Sverige"

Debatt Sverige har för närvarande en uppseendeväckande skev könsfördelning, särskilt i åldersspannet 15 – 19 år, något som har accelererat kraftigt genom det senaste årets mottagande av ensamkommande barn och ungdomar. Min forskning visar att det finns flera negativa konsekvenser för samhället när obalanserna i könsfördelningen ökar, något som Sverige behöver diskutera på allvar, skriver professor Valerie M Hudson.

Obalanserna i könsfördelningen i Sverige är inte ett nytt fenomen utan började långt före 2015, framförallt beroende på migrationen. 1995 var till exempel könsfördelningen 97,7 män per 100 kvinnor, 2014 hade andelen män ökat till 99,7. 1995 var könsfördelningen bland 15-19-åringar i Sverige relativt normal och låg på 105,0 men uppgick år 2014 till 106,8 och hade då övergått till att klassificeras som onormalt många pojkar i förhållande till flickor. Den extremt stora migrationen till Sverige 2015, där 71 procent var av manligt kön, har ökat dessa obalanser i könsfördelningen.

Ensamkommande barn och ungdomar har haft särskilt stora incitament att komma till Sverige på grund av goda villkor och avsaknad av medicinsk åldersbestämning (som regeringen nu vill införa), något som kraftigt ökat antalet asylsökande i den här gruppen. Bland ensamkommande under 2015 var könsfördelningen 11 pojkar per flicka. I genomsnitt anlände 90 ensamkommande pojkar varje dag under 2015, jämfört med åtta flickor.

Av officiell migrationsstatistik kan man dra slutsatsen att det vid utgången av 2015 gick 123 stycken 16-17-åriga pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp. Hans Roslings beräkningar ligger nära dessa siffror. Jämförelsevis har Kina, som har världens största obalanser i könsfördelning, ”bara” 117 pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp. För mig, som har studerat könsfördelningen i Kina och Indien i 15 år, är det häpnadsväckande att ett land som Sverige har värre obalanser än något av dessa två länder.

Kommer inte att jämna ut sig över tid

En del kan hävda att dessa obalanser kommer att jämna ut sig med tiden när dessa flyktingar ansöker om att ta hit sina familjer, men det vi kan se så här långt är att sådana antaganden inte är att räkna med fullt ut. Vore det så skulle Sverige inte haft skevheter i könsfördelning redan innan den senaste stora flyktingvågen med kraftig manlig slagsida.

Frågan kvarstår därför; är den abnorma dominansen av unga män ett problem för Sverige? Jag vill påstå att den är det, av flera skäl.

Det första skälet är att samhällen med ett överskott av män tenderar att utveckla fler våldsbrott, egendomsbrott och brott riktade mot kvinnor. Abnorma skillnader i könsfördelning är definitivt inte den enda orsaken till ökad brottslighet, men forskningen visar att en ökning av antalet män i förhållande till kvinnor kan kopplas till ökningen i antalet brott. Unga vuxna män utför fler brott än någon annan kategori i samhället, och marginaliserade män känner ett än större utanförskap när det dessutom råder ett underskott av kvinnor i deras åldersgrupp. Detta gäller även när den ojämna könsfördelningen inte beror på migration, som i till exempel Kina och Indien.

Marginaliserade grupper av män

Dessutom tenderar dessa marginaliserade män utan partner att samlas i grupper eller gäng. Forskningen visar att sådana grupper av män är benägna att ta avsevärt större risker och uppträda utanför de sociala ramarna än vad de skulle gjort var och en för sig. Kriminella gäng är en naturlig följd, och Göteborg är inte obekant med konsekvenserna av dessa gängbildningar.

Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare, vilket massövergreppen på kvinnor i Köln under nyårsaftonen och festivalen We are Sthlm 2015 påminner oss om.

Brottsförebyggande rådet slog i en rapport från 2005 fast att sannolikheten för att begå brott som våldtäkt eller försök till våldtäkt var fem gånger högre hos utrikes födda. (Statistiken efter 2005 tar inte med uppgifter om födelseland, så jag kan inte avgöra om den här trenden kvarstår, även om jag misstänker att den gör det.) Man kan vara tämligen säker på att den växande obalansen i könsfördelningen i Sverige bidrar till detta problem och kvinnors fria rörlighet i en sådan kontext blir därmed beskuren. Och med det mycket stora antalet ensamkommande ungdomar – som är, eller kanske inte är, minderåriga – och som under nuvarande omständigheter har rätt till skolgång, så kan detta också bli ett problem för flickor i skolan.

Ett andra skäl till oro är att en stor obalans mellan män och kvinnor leder till ökad trafficking, antingen genom prostitution eller tvångsäktenskap. I till exempel Kina och Indien finns en livlig marknad där kvinnor säljs på detta sätt. Medan RFSU:s förslag om sexundervisning för asylsökande, särskilt ensamkommande ungdomar, är berömvärt, så kommer den skeva könsfördelningen sannolikt ändå att öka efterfrågan på den här typen av kvinnohandel, även om RFSU:s förslag realiseras. Detta skulle vara en mycket ironisk utveckling för Sverige, som har gett världen den beundransvärda ”svenska modellen” för att bekämpa prostitution.

Orättvist mot alla kvinnor

En tredje anledning till oro är mer filosofisk. Om könsfördelningen är balanserad i de länder flyktingarna kommer ifrån – och det är den - varför tar Sverige emot en så oproportioneligt stor andel män? Är inte detta en form av könsdiskriminering? Trots allt utsätts kvinnor för lika stor fara till följd av konflikterna i länder som Syrien och Irak. Hur kan förmågan att korsa gränsen till Sverige vara den bästa indikatorn på en människas behov av asyl?

Om villkoret för att få asyl i Sverige är att rent fysiskt ta sig hit så är detta orättvist mot alla kvinnor som har samma asylskäl men som måste ta sig över än fler hinder för att göra en så farlig resa. Kanada har antagit detta perspektiv och tar bara emot asylsökande från flyktingläger (där även kvinnor har möjlighet att söka asyl). Kanada har också valt at inte ta emot ensamkommande män, såvida de inte tillhör en särskilt utsatt grupp, exempelvis homosexuella.

Jag skulle vilja lägga till ett fjärde, personligt, skäl till oro. I decennier har världen sett på Sverige som ett exempel på ett land som tar jämlikhet mellan könen på allvar och som arbetar hårt för ett rättvist och jämlikt samhälle. Sverige är ständigt högt rankat i diverse mätningar om jämställdhet mellan könen, bland annat World Economic Forums Gender Gap Index. Det är ingen överdrift att säga att feminister världen över – jag själv inkluderad – har krävt att våra länder ska bli mer lika Sverige. Vi har framhållit att Sverige är beviset på att jämställdhet faktiskt kan uppnås om det finns en äkta vilja i samhället.

Jämlikhet mellan könen undermineras

Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, har till och med formulerat en explicit feministisk utrikespolitik. Men kan Sverige verkligen kalla sin nuvarande migrationspolitik för feministisk? Hur är det möjligt att Sverige, ett av de erkänt mest feministiska länderna i världen, inte verkar bry sig om så kraftiga förändringar i könsfördelningen?

Jämlikhet mellan könen undermineras av en sådan obalans, eller som antropologen Barbara Miller så övertygande har sagt; en normal könsfördelning är för det allmännas bästa och något som staten har ett ansvar att värna. Att Sverige skulle hamna i ett läge med världens skevaste könsfördelning bland unga vuxna skulle rätt och slätt vara en tragedi. Är det inte på tiden att Sverige öppet debatterar den här frågan?

Valerie M Hudson

professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA

Läs också ledarkrönikan: Alice Teodorescu: Vad händer med männen som ingen vill ha?

Bild - 2
Mest läst