Det är egentligen inte förrän jag har läst klart norrmannen Geir Tangens debut Maestro som jag faktiskt uppskattar den. Att förklara varför utan att avslöja för mycket är nästan omöjligt, men man kan i alla fall säga att det är en berättelse full av vändningar – ända in i mål.
Historien kretsar kring den tidigare stjärnan på lokaltidningen i Haugesund, Viljar Ravn Gudmundsson. Efter ett stort misslyckande i arbetet är journalisten fortfarande flera år senare under isen och klarar med nöd och näppe att behålla jobbet. Men så börjar en mördare härja i stan och det är en gärningsman som förvarnar om sina dåd – i mejl till just Viljar. Tillsammans med polisen försöker han förstå ledtrådar och på så sätt rädda kommande offer, men mördaren är kreativ och snabb.
Referensfest
För en flitig läsare av kriminalromaner är Maestro en riktig referensfest; morden speglar scener ur kända deckare och texten bågnar av blinkningar till genren. Just därför får vi stå ut med ovanligt många klichéer, vilket kan vara något tröttsamt även om de är medvetet skapade på detta vis. Här har vi den slitne murveln som dricker för mycket och tar hand om sig själv för lite, den unga och överambitiösa kvinnan som leder polisutredningen och självklart den rutinerade rikskriminalaren från Oslo som ifrågasätter henne.
Det är inte särskilt upphetsande, inte ens som en lek med genren. Ingen tvekan dock om att Tangen har koll på sina författarkollegor och ett stort intresse för kriminalromaner. Och det är i stora delar ett underhållande grepp som också tar berättelsen till en form av metanivå. När jag lägger ifrån mig boken efter upplösningen vet jag inte riktigt vad jag ska tro – det är ändå lite uppfriskande.
