Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Olof Palme_1886253_1024 x 683 standard_2013917

Bild: PAOLO RODRIGUEZ, TT

30 år efter Palme-mordet - smärtan finns ännu kvar

Sverige Sverige förlorade inte oskulden när Olof Palme mördades. I stället var det nya att sorgen visades offentligt. Det rationella och lagom svenska kopplades samman med det starka känslomässiga.

Först berget av blommor som snabbt växte meterhögt i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan där Olof Palme skjutits. Sedan den långa kön som ringlade utanför Kanslihuset innan beskedet ens kommit om att en kondoleansbok skulle läggas ut. Därefter, de spontana vakorna på plats efter plats i Sverige. I Göteborg, den nedsläckta staden där sorgmanifestationen med facklor samlade tiotusentals.

Människor som öppet lät tårarna rinna tröstade varandra. Begravningen i snöglopp där polisen framför vagnen med den vita kistan höll in sin häst för att torka tårarna. Säkerhetsvakten, som så ofta följt Olof Palme, grät så han skakade.

Ovanligt, då rent av beskrivet som osvenskt. Men i dag uppfattat som naturliga reaktioner. Mordet på Olof Palme blev vattendelaren där känslorna fick plats tillsammans med det strikta och konventionella.

Mordet gjorde det också möjligt att tala öppet om det hat som riktats mot Olof Palme sedan slutet av 1950-talet. Någon gång förekom hatkampanjen i skrift, men oftast handlade det om den anonyma ryktesspridningen som innefattade att Palme var mentalsjuk och fick elchocker på Beckomberga sjukhus. Sanningen var att hans dementa mor vårdades där och att han besökte henne så ofta som möjligt. I smutskastningen ingick att piltavlor med Palmes ansikte var populära i vissa kretsar på högerkanten och att extrema Europeiska Arbetarpartiet, EAP, i storstäderna klistrade upp teckningar på en galet stirrande Palme med förstorad näsa. En läkare förföljde Palme i omfattande annonskampanjer i både morgontidningar och kvällspressen under ett drygt årtionde.

Hatet – som Palme sällan ville tala om men som han plågades av enligt flera av sina närmaste medarbetare – var okänt för majoriteten svenskar. Kampanjerna var som vindar som ständigt bytte riktning och där avsändarna kunde neka när källorna vid några enstaka tillfällen identifierades. Det var svårt att förstå hätskheten som inte hade att göra med det politiska budskapet utan om Olof Palme som person.

När jag bevakade hans resa till Mexiko och Centralamerika på 1980-talet skrev jag en mening om att han hållit tal på spanska, utan att kunna språket, och att han tränat in mexikansk accent i Mexiko och en annan i Nicaragua. Det föranledde en sällan skådad brevskörd som väntade på mig vid hemkomsten. Alla brev var anonyma men innehållet var det samma. Palme hatades med alla till buds stående okvädningsord och jag avskyddes följaktligen av skälet att jag nämnt det som kunde uppfattas som positivt, nämligen att Palme ansträngt sig för att tala spanska.

I hatet på nätet i dag finns få spärrar men möjlighet att läsa vad som skrivs och att i bästa fall bekämpa det. Hatet mot Palme var oftast oskrivet och kunde dämpas av ryktesspridarna vid lämpliga tillfällen för att blåsas upp till en skvallerorkan när det behövdes.

Klassförräderi har anförts som en orsak. Olof Palme var född i överklassen men blev socialdemokrat. En framgångsrik sådan dessutom när han – om han stannat kvar i borgerligheten – kunnat användas nyttigare. Han bröt inte heller med familjen utan hade nära kontakt med släkten som också uppskattade honom. Här finns möjligen ett frö till avskyn. Att Palme aldrig vek ner sig i en debatt har också anförts som orsak. Men förklaringen räcker inte för att politiska meningsmotsättningar skulle förvandlas till personliga attacker. Palme var en populär politiker i sitt eget dominerande socialdemokratiska parti. Men hatet i begränsade kretsar där utanför levde sitt eget liv.

Olof Palme hade ett ledigt och otvunget sätt att röra sig i de flesta situationer. Att som journalist följa honom i Sverige och utomlands var någorlunda enkelt på den tiden. Det som bitit sig fast är hans sätt att behandla människor lika. Han tog utan åthävor ett steg åt sidan för att inte trampa mitt på trappstegen som städerskan just höll på att göra rena, kom ihåg namn på partivänner när han anlände till lokala möten, gick varvet om köket för att tacka för kaffe och smörgås som ordnats där han talade. Var respektfull men oimponerad av makthavare. Den egna berömmelsen steg honom inte heller åt huvudet.

Det var också intensiteten och nyfikenheten som var påfallande. När jag intervjuade honom första gången i början av 1970-talet, som ung och oerfaren journalist, kom jag med ett trettiotal frågor i anteckningsblocket. Palme mötte med en hög papper, utländska tidskriftsartiklar och dokument. Han satt på ytterkanten av stolen och signalerade att för stunden var denna intervju den viktigaste han kunde tänka sig. Han förklarade och berättade, förstärkte sin argumentation med materialet på bordet och kommenterade senare att han var glad för att han citerats rätt. Det var inte ofta, sade han, som den borgerliga pressen hade något vettigt att säga om honom på ledarsidorna där det mesta, i hans tycke, förvrängdes. Roligt att han blev korrekt behandlad på nyhetsplats.

Hans omvittnande nyfikenhet och snabba intellekt gjorde att han då – vid mitt första intervjutillfälle – även frågade mig vilka länder som jag hade besökt. Vad som hade påverkat mig vid min resa till USA på 1960-talet. Om jag mindes något särskilt från Turkiet och Grekland. Vilket intryck jag hade fått av Israel. Jag var oförberedd och kände att jag var en svag analytiker av mina semesterresor. Men Palme lyssnade och sade uppmuntrande:

– Intressant!

Olof Palme hade en uppfordrande blick som skärpte dem han mötte. Men också värme som fick ledare och vanliga människor vid hans resor utomlands att känna en särskild närhet och intresse för Sverige. Hans uppställning mot rasism, förtryck, diktatur och kolonialväldet öppnade inte bara dörrar när vi som journalister följde honom på platser som Moçambique och Centralamerika utan också i USA, Sovjet och vid Socialistinternationalens möten – där han fanns i ledningen – och som samlade många av de mest betydande i världspolitiken. Kollegan Staffan Heimerson – då stjärnreporter på Aftonbladet – satte i system att inte ens nämna namnet på den S-märkta tidningen utan sade helt fräckt och i all enkelhet att han kom från Palmes tidning. Det löste det mesta.

Olof Palmes starka kritik av Vietnamkriget innebar att han fick en ikonstatus internationellt. Men också till kraftig kritik från USA vilket i sin tur ledde till frostens år då de diplomatiska förbindelserna mellan USA och Sverige var nedkylda. Men när kriget var över kom erkännandet av den dåvarande amerikanske vicepresidenten Walter Mondale med orden:

– Ni hade rätt, vi hade fel.

USA:s utrikesminister Henry Kissinger, som var arkitekten bakom utvidgningen av kriget till Laos och Kambodja, reste till Sverige året efter krigsslutet bara för att träffa Olof Palme.

– En beundransvärd politiker, medgav han när jag frågade om Palme.

– Och en skicklig realpolitisk analytiker, tillade han något motvilligt.

Till Olof Palmes begravning kom en rad kända stats- och regeringschefer, bland dem Frankrikes president François Mitterrand och Indiens premiärminister Rajiv Gandhi. John Lennons änka Yoko Ono bad att få delta för att hedra Palme för hans fredsinsats.

Trettio år efter Olof Palmes död lever hans namn även internationellt. Gator, torg och sjukhus är uppkallade efter honom, särskilt i länder som han engagerade sig för.

Palmes land kan fortfarande vara en bra förklaring när Sverige inte riktigt kan placeras på kartan.

Mest läst