Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

25 år med fatwan

I dag, fredag, är det 25 år sedan ayatolla Khomeini utfärdade sin fatwa över Salman Rushdie. Affären blev en vattendelare för vår inställning till yttrandefriheten, skriver Kenan Malik och efterlyser att fler var som den satiriske poeten Baal i Satansverserna.

När Salman Rushdie var liten läste hans pappa ”österlandets stora berättelser” för honom: Scheherazades sagor ur Tusen och en natt, djurfablerna i den forntida indiska samlingen Panchatantra, ”historierna om de stora hjältarna i Hamzanama”, som skildrar profeten Muhammeds farbror Amir Hamzas legendariska bedrifter, och Hatim at-Tais äventyr, en klassiker från antikens Persien. Rushdies pappa ”berättade dem gång på gång och gjorde om och bearbetade dem på sitt eget sätt”.

Att växa upp ”omgiven av dessa berättelser gav mig två lärdomar för livet”, skriver Rushdie i sin självbiografi Joseph Anton. För det första att ”sagor inte var sanna … men att de genom att vara osanna kunde få honom att uppleva och förstå sanningar som sanningen själv inte kunde förmedla till honom”. Och för det andra att alla berättelser ”tillhörde honom, precis som de tillhörde hans far Anis och alla andra”. Framför allt lärde sig den unge Rushdie att ”människan var ett berättande djur, den enda varelsen på jorden som berättade sagor för sig själv för att förstå vilket slags varelse den var. Berättelsen var hans födslorätt, och ingen kunde ta den ifrån honom.”

Men det var precis det som många människor ville göra när Rushdie var gammal nog att läsa de här berättelserna för sin egen son. Och de ville inte bara ta ifrån honom hans födslorätt utan även hans liv.

I dag är det exakt tjugofem år sedan ayatolla Khomeini – på alla hjärtans dag 1989 – utfärdade sin fatwa över Rushdie för ”hädelserna” i hans fjärde roman, Satansverserna. Rushdie hade i praktiken blivit dömd till döden för att han hade skrivit en berättelse. Människor skulle komma att bli dödade för att de hade översatt och gett ut den berättelsen. Boklådor bombades för att de saluförde den. Det faktum att historieberättande kan vara ett så vådligt yrke är ett mått på vilken märklig värld vi numera lever i – en värld som är mycket märkligare än alla fantasivärldar i Rushdies sagor.

Tack vare ayatollans fatwa blev Rushdie-affären den viktigaste kontroversen kring det fria ordet i modern tid. Den blev också en vattendelare för vår inställning till yttrandefriheten. Rushdies kritiker förlorade slaget – Satansverserna ges fortfarande ut. Men de vann kriget. Den centrala tesen i argumentationen mot Rushdie – att det är moraliskt oacceptabelt att kränka andra kulturer – är nu allmänt vedertagen.

1989 kunde inte ens en fatwa hindra att Satansverserna fortsatte att ges ut. Salman Rushdie var tvungen att gå under jorden i nästan tio år. Översättare och förläggare attackerades och till och med mördades. I juli 1991 blev den japanska litteraturprofessorn Hitoshi Igarashi, som hade översatt Satansverserna, knivhuggen till döds inne på universitetsområdet i Tsukuba. Samma månad blev en annan översättare av Rushdies roman, italienaren Ettore Capriolo, misshandlad och knivhuggen i sin lägenhet i Milano. I oktober 1993 blev William Nygaard, Satansversernas norske förläggare, skjuten tre gånger och lämnad att dö utanför sitt hem i Oslo. Ingen av gärningsmännen greps. Boklådor i USA och andra länder brandbombades för att de sålde romanen.

Peter Mayer var vd för Penguin på den tiden. Han utsattes för en brutal hat- och skrämselkampanj. ”Jag fick brev som var skrivna med blod”, minns han. ”Telefonen ringde mitt i natten, och personen i luren sa inte bara att han skulle döda mig utan också att han skulle ta min dotter och krossa hennes huvud mot en betongvägg. Vidriga saker.” Ändå vägrade både Mayer och Penguin att ge vika. ”Jag sa till Penguins styrelse: ’Ni måste se det långsiktigt. Om vi backar det minsta kommer det bara att uppmuntra till framtida terrorattacker från individer eller grupper som av någon anledning känner sig kränkta av andra böcker som vi eller andra förlag kan tänkas ge ut.’” Det som stod på spel, förstod Mayer, var ”mycket mer än bara just den här bokens öde. Vår reaktion på kontroversen kring Satansverserna skulle påverka framtiden för åsiktsfriheten. Utan den skulle förlagsbranschen så som vi känner den inte kunna finnas till, men inte nog med det: I förlängningen skulle inte ens civilsamhället så som vi känner det kunna existera.”

Det är en inställning som tycks höra hemma i en annan tid. Jämför Mayers mod 1989 med Penguins beslut den här veckan att dra in hela upplagan av Wendy Donigers kontroversiella bok The Hindus: An Alternative History (”Hinduerna: en alternativ historia”). Doniger innehar Mircea Eliade-professuren i religionshistoria vid teologiska fakulteten på University of Chicago och är en av de främsta auktoriteterna på hinduismen. Hennes bok, som ursprungligen gavs ut 2009, har fått mycket lovord, men den har också väckt ont blod i många hårdföra hinduistiska grupper. En grupp i New Delhi, Shiksha Bachao Andolan, väckte år 2011 åtal mot boken och hävdade att den bestod av en ”rad chockerande och motbjudande anekdoter som svärtar ned, förvanskar och ger en vilseledande bild av hinduismen och Indiens och hinduernas historia”.

Även Satansverserna förbjöds i Indien, redan innan den kom ut. Men 1989 fortsatte Penguin att slåss för yttrandefriheten. I dag, när det gäller Donigers bok, finns det inget statligt förbud, bara en privat rättsprocess. Och förlaget har kapitulerat inför grupper som ropar ”kränkt”.

Mayer och det gamla Penguin hörde hemma i en värld där det betraktades som en självklar plikt att slå vakt om det fria ordet. ”Vi kom allesammans att enas om att det enda vi kunde göra, som individer och som företag, var att hålla fast vid de principer som ligger till grund för vårt yrke och som har gjort att det har respekterats, ända sedan boktryckarkonsten uppfanns”, förklarade han för mig. ”Vi var förläggare. Jag trodde att det betydde något. Det gjorde vi allesammans.” Det uttalandet är helt i Baals anda, den vanvördige, satiriske poeten Baal i Satansverserna. ”En poets uppgift”, konstaterar Baal, ”är att nämna det onämnbara, att peka på lögnaktigheter, välja sida, ge upphov till diskussioner, forma världen och förhindra att den somnar.”

Dagens Penguin, precis som många andra förlag, precis som många liberala krafter, ser inte Baals påpekande som något självklart utan som något som är skandalöst kränkande. Rushdieaffären har i så hög grad förvandlat det fria ordets landskap att det många i dag är rädda för är just att ge upphov till diskussioner. Det de allra helst vill är att världen ska somna.

För tjugofem år sedan kunde inte ens dödshot, bomber och mord stoppa utgivningen av Satansverserna. I dag räcker det att en enda person ropar ”kränkt” för att de liberala krafterna ska hala fram den moraliska burkan och skyla över sådant som kan vara brännbart. När Penguin nu makulerar Donigers bok (eller när de brittiska tevebolagen vägrar att visa den tecknade serien Jesus and Mo) visar det hur djupt internaliserad fatwan har blivit.

”Ge mig friheten att veta, att yttra och att fritt resonera efter mitt samvete, framför alla andra friheter”, skrev den engelske poeten John Milton i Areopagitica, hans berömda ”tal för den oinskränkta tryckfriheten” från 1644. Han tillade: ”Den som förgör en god bok förgör själva förnuftet.” Under de kommande trehundra åren har principen om det fria ordet som en nödvändig förutsättning för samhälleliga och politiska framsteg varit en självklar del av alla progressiva politiska hållningar.

Naturligtvis har det funnits inslag av hyckleri i de liberalas försvar av det fria ordet. Milton motsatte sig att yttrandefriheten skulle omfatta katoliker, eftersom den katolska kyrkan inte var förtjänt av fri- och rättigheter. En mängd skadliga konsekvenser – bland annat anstiftan till hat, fara för nationens säkerhet, uppmuntran till hädelse och ryktesspridning – har anförts som argument för att inskränka yttrandefriheten. Men även om de liberalas argument ibland har verkat som hyckleri och trots att de flesta yttrandefrihetsförespråkare ansåg att gränsen måste dras någonstans, rådde det ändå enighet om att det fria ordet var något gott i sig, något som måste gälla reservationslöst och som är en nödvändig förutsättning för att sanningen ska komma fram, för att människor ska kunna fatta självständiga moraliska beslut, för att framstegen i samhället ska fortsätta och andra fri- och rättigheter utvecklas. Inskränkningar av yttrandefriheten har betraktats som undantag snarare än regel. De radikala förstod att hyckleriet inte kunde bekämpas genom att man inskränkte yttrandefriheten ytterligare utan genom att man lät den omfatta alla.

Det är denna föreställning om det fria ordet som något grundläggande gott som har förändrats. I dag är det lika vanligt att det fria ordet betraktas som ett hot mot det öppna samhället som att man ser den som en garanti för detsamma. Många menar att det ligger i det fria ordets natur att det skadar de grundläggande fri- och rättigheterna. Yttrandefriheten måste därför begränsas, inte bara i undantagsfall, utan alltid och överallt, i synnerhet i mångfaldssamhällen där det finns en mängd olika djupt förankrade uppfattningar och trosföreställningar. Censur (och självcensur) måste bli normen. ”Självcensur är ett självklart krav i en värld där åsikterna är mångskiftande och lidelsefulla”, menade den muslimske filosofen Shabbir Akhtar, talesman för det muslimska rådet i Bradford, när Rushdieaffären rasade som värst. ”Vad Rushdie skriver om islam angår inte bara honom. Det angår oss alla – inte minst alla muslimer.”

Politiker och beslutsfattare, förläggare och företagsledare, liberala och konservativa, både i öst och i väst, har i allt större utsträckning kommit att hålla med om det. Oavsett vad som är rätt i teorin, menar nu många, måste man i praktiken ta hänsyn till sådant som är känsligt i religiöst och kulturellt avseende, eftersom det är så djupt rotat. Följden av allt detta är inte en värld som är mindre härjad av konflikter utan en värld som är mer sekteristisk, splittrad och präglad av grupptillhörighet. Som författaren Monica Ali har formulerat det: ”Om man skapar en kränkthetens marknad måste man räkna med att alla ger sig in i den. Nu vill alla säga: ’Jag är mer förorättad än du.’” Ju mer beslutsfattarna ger människor tillåtelse att bli kränkta, desto mer kommer människor att passa på att känna sig kränkta. Det leder till att intressegrupper frodas och att de sekteristiska konflikterna ökar.

Shabbir Akhtar hade rätt: Vad Salman Rushdie säger angår faktiskt alla. Vad Wendy Doniger säger angår också alla. Det angår alla att se till att ingen berövas sin rätt att säga vad de vill, även om vissa anser att det de säger är kränkande. Om vi ändå finge lite fler som Baal och lite färre som Penguin.

Mest läst