Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

19/8 Humanisterna får skylla sig själva

Debatten om humanioras ställning fortsätter. I dag skriver professor Bo Rothstein att det humanistiska forskarsamhället bäddat för krisen. Enligt Rothstein handlar ett av problemen om hur man företräds i vetenskaprådets styrelse.

Det finns mycket att instämma i vad gäller Tomas Forsers dystra beskrivning av läget för humaniora inom det svenska universitets- och högskolesystemet. Jag delar hans diagnos att ett kortsiktigt nyttotänkande alltmer kommit att dominera över det fria bildningsidealet. Men jag är mera tveksam till hans syn på varför svensk humaniora hamnat i detta läge. Forser lägger hela skulden för den uppkomna situationen till faktorer utanför humanisterna själva, främst då den allt snålare medelstilldelningen från statsmakterna. Men stämmer detta?

Låt mig bara ta ett exempel, vi har i dag säkert fem gånger som många professorer i historia som vi hade för säg tjugofem år sedan. Jag skulle i stället vilja peka på att mycket av problemen för svensk humaniora härstammar från de svenska humanisterna själva. Två exempel: Alla de problem som Forser listar som centrala för den humanistiska forskningen är i grunden universella. Samtidigt förefaller svensk humanistisk forskning vara den minst internationaliserade av samtliga vetenskapsgrenar med ett ofta mycket begränsat deltagande i det internationella forskarsamhällets olika verksamheter. En inte obetydlig provinsialism råder vad jag kan se inom många områden.

Om humaniora, som Forser skriver, är centralt för att hantera de globala livsavgörande samtidsfrågorna är det märkligt att man deltar så lite i det internationella forskarsamhället. Svensk humaniora tar visserligen starkt intryck av internationell forskning men det sker i huvudsak i form av vad som kan kallas ”teoriimport” Här kan man kontrastera mot till exempel svensk sociologi som i form av den forskning som letts av Walter Korpi vid Institutet för socialforskning i Stockholm varit en stor ”exportör” av modeller om hur man skall förstå den moderna välfärdsstaten i form av den så kallade maktresursteorin som de etablerat i det internationella forskarsamhället.

Ett sätt att studera detta problem kan vara att se på hur humanisterna i Sverige låtit sig företrädas i forskningspolitiska sammanhang. Det finns naturligtvis många olika sätt att tänka om detta, men ett är att se vem humanisterna har utsett att företräda dem i Vetenskapsrådets styrelse. Vetenskapsrådet (VR) är nämligen den i särklass viktigaste finansiären av humanistisk forskning i Sverige. För det andra består VR:s styrelse till största delen av personer som väljs av forskarsamhället själv. Styrelsen är dessutom kanske den viktigaste företrädaren för hela forskarsamhället gentemot statsmakterna. Min poäng är att man därmed kan ta temperaturen på tillståndet inom svensk humaniora genom att se vem man valt att utse till denna grannlaga uppgift och vilka forskningspolitiska ståndpunkter denna person har framfört i den offentliga debatten.

Det humanistiska forskarsamhället i Sverige har för två mandatperioder i rad (om tre år) valt att utse Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Ett besynnerligt val givet de ståndpunkter om centrala forskningspolitiska frågor Lisbeth Larsson lagt i dagen i den offentliga debatten. Låt mig ta tre exempel. I en debatt om forskningens självständighet i förhållande till politisk styrning har hon framfört att det inte finns någon anledning att som forskare hävda rätten till autonomi eftersom de medel som finns ”har sin upprinnelse i politiska beslut”. Det finns enligt Lisbeth Larsson inget att invända mot att de resultat politikerna beställer skall de också få. Forskarsamhället arbetar, enligt Lisbeth Larsson, direkt på uppdrag av den politiska makten och skall lojalt ställa upp vad gäller vilka forskningsfrågor och problem som den politiska majoriteten prioriterar.

Det andra exemplet gäller vad forskarsamhället skall prioritera för problem och frågeställningar. Här bör det, hävdar Lisbeth Larsson, vara den samhälleliga nyttan som har företräde framför den inomvetenskapliga utvecklingen. Hur skall denna ”nytta” avgöras? Enligt Lisbeth Larsson ”definitivt inte genom de vetenskapsinterna utvärderings- och belöningssystem som vuxit fram”. Vad forskarkolleger världen över syns vara viktig forskning av god kvalitet är ingenting att bry sig om, enligt Larsson. Forskningens autonomi är till och med ett ”hinder för utvecklingen av nya områden”. I stället anser hon att politiker skall avgöra vem som får tjänster och anslag och varnar landets forskningspolitiker för att sätta någon tilltro till forskarsamhällets integritet. Hennes argument är att ”vi genusforskare har staten att tacka för våra tjänster”. Må så vara i hennes eget fall men genusforskningen är mycket större i länder som till exempel USA och Storbritannien där politiker ingalunda kunnat styra på samma sätt som i Sverige

Det tredje exemplet handlar om vikten av internationell relevans. I en nyligen publicerad artikel uttalar sig Larsson föraktfullt om vikten av internationell publicering. Symptomatiskt har hon själv knappast någon internationell publicering trots att hennes forskningsområde är i högsta grad internationellt, att det finns ett flertal internationella tidskrifter inom hennes område och att vad hon skriver om borde vara av stort värde för den internationella forskningen inom hennes område. Om det beror på att hon försökt men inte lyckats bli internationellt publicerad eller om hon aldrig ansett det värt att försöka vet jag inte.

Den sammantagna bilden av humanisternas forskningspolitiska röst är således denna. Man önskar mera politisk direktstyrning av medel och tjänster och mindre inflytande från forskarsamhället. Det är den av politikerna definierade nyttan som skall avgöra vad det ska forskas om (bilindustrin?), inte vad forskarsamhället anser relevant. Att bidra till den internationella utvecklingen av det egna ämnet är ointressant jämfört med den ovan provinsiellt definierade nyttan.

Om det som Forser och många andra hävdar finns en kris för svensk humaniora blir – i ljuset av ovanstående – det gamla talesättet ”som man bäddar får man ligga” relevant.

Mest läst