Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage bok

Att man ska behöva läsa en sådan här lägesbeskrivning i Sverige år 2016 känns tungt, minst sagt. Bild: Jurek Holzer

179 år av ensamhet | Red: Jenny Lantz och Linda Portnoff

Litteraturrecensioner Tio kvinnliga forskare och lärare på Handelshögskolan i Stockholm avslöjar grova missförhållanden på sin egen arbetsplats. Cecilia Nelson har läst en antologi som berättar om en manligt kodad kultur av hierarkier, likriktning och sexuella trakasserier.

Sakprosa

Red: Jenny Lantz och Linda Portnoff

Albert Bonniers förlag

I wallraffandets dramaturgi ingår att man lämnar den arbetsplats eller det sammanhang man dissekerat innan slutsatserna når offentlighetens ljus. Omaskerade, och i de flesta fall fortfarande verksamma på Handelshögskolan i Stockholm, gör nu tio kvinnliga forskare och lärare något oerhört modigt. De avslöjar grova missförhållanden på sin egen arbetsplats. Så grova att de förmodligen saknar motstycke inom den akademiska sfären i Sverige.

I antologin 179 år av ensamhet – den sammanlagda tid författarna hittills arbetat på skolan – får läsaren en unik inblick i en mansdominerad miljö där möjligheterna för kvinnor att göra karriär är förskräckande små. Över 90 procent av professorerna är män och bara en av de tre kvinnorna på denna åtråvärda post har internrekryterats. Studenterna kan gå igenom hela sin grundutbildning utan att ha en enda kvinna som kursansvarig. Jodå, det finns en jämställdhetsplan, men de ytterst modesta ambitionerna i detta dokument blev den tändande gnistan som fick antologiredaktörerna Jenny Lantz och Linda Portnoff att bjuda in kollegor att berätta om egna erfarenheter av diskriminering och om sina överlevnadsstrategier.

Det har blivit tio välskrivna och personliga texter som talar om en manligt kodad kultur av hierarkier, likriktning och sexuella trakasserier. Om kursutvärderingar som fylls av kommentarer om utseende istället för om det pedagogiska innehållet och om en skolledning som hellre satsar på en sämre meriterad man än en mer kvalificerad kvinna för att man är rädd att skolans status ska försämras. Skandalen nyligen med den nyanställda företagsekonomen som sades upp för att jobbet sedan skulle kunna gå till en man är alltså ingen isolerad händelse.

Att status kopplas till kön är knappast någon nyhet, vare sig inom näringslivet eller i samhället i stort. Här handlar det dock om en högskola som marknadsför sig som en meritokrati, men där urvalsprocessen styrs av omdömen som ”han verkar vara en trevlig kille, gillar segling och golf”, medan kvinnliga kandidater avfärdas med att de förmodligen får en sämre löneutveckling och därmed påverkar skolans rankning negativt. Det är ett häpnadsväckande moment 22-resonemang som stoppar kvinnor från att stiga i graderna för att de förväntas få kvinnolöner och därmed dra ner skolans attraktivitet!

I flera av antologins bidrag beskrivs den klappjakt som de feministiska forskarna, med Anna Wahl i spetsen, utsattes för några år in på 00-talet. En backlash efter 90-talets något öppnare klimat. De landvinningar som gjorts utraderades på några månader och hetsen i media och på skolan mot i synnerhet Anna Wahl gjorde att forskargruppen upplöstes och Wahl fick söka asyl på KTH. Hon berättar i sitt bidrag om hur yngste sonen bad henne att undvika NK eftersom han var orolig för att hon skulle mördas, precis som Anna Lindh. Jenny Lantz konstaterar att Handels i stället för att stötta sina egna anställda demonterade det lilla som fanns av jämställdhetsstrukturer och tydligt visade att ”feministisk teori inte räknades som kunskap, att kompetens inom det området var lika mycket värd som kristallhealing”.

Emma Stenström, som vidgat sitt forskningsfält till att inbegripa både konst och ekonomi, pekar på den ensidiga inriktningen på siffror på bekostnad av processer och relationer: ”Det enda som betyder något är det som går att mäta och jämföra, vare sig det handlar om betyg eller bonusar, BNP eller BMI.” Det sistnämnda som en kommentar till att många kvinnliga studenter utvecklar ätstörningar eftersom förväntningarna att inte bara vara smart, utan också snygg och smal sitter i väggarna.

Att man ska behöva läsa en sådan här lägesbeskrivning i Sverige år 2016 känns tungt, minst sagt. Ändå diskuteras inte allt som är snett på Handels, vilket inte ska tolkas som någon kritik mot antologiförfattarna. Men om man vägt in andra grunder för utanförskap som klass och etnicitet hade bilden blivit ännu dystrare. Det är bara Lin Lerpold, som med sina asiatiska rötter, kan vittna om den dubbla diskriminering man utsätts för som kvinna och adoptivbarn. Hon berättar om förolämpningar och fördomar och om en kastliknande hierarki där kvinnor med annan etnicitet hamnar längst ner i rangordningen. Riktigt otäckt blir det då läsaren får följa med henne in i direktionsrummet där de mörka väggarna pryds av idel män. Förutom Lerpold deltar enbart majoritetssvenskar på mötet som ägnas skolans strategi för internationalisering. Ingen protesterar när frågan plötsligt ställs: ”Hur många gulingar vill vi egentligen ha här?”

Mest läst