Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2

Kikki Westerlund och Gunilla Pålsson jobbar på Hemtjänstens nattpatrull i Majorna/Linné. Bild: Bild: Patrick Sörquist

10 timmar med Nattpatrullen

Göteborg Nattpatrullerna i äldrevården gör ett livsviktigt och ofta osynligt arbete. I Majorna-Linné kör fyra bilar runt hela nätterna året runt för att lägga gamla, ge dem medicin, byta blöjor, trösta och hjälpa alla oroliga och de som har ont. Följ med på ett av tiotimmarspassen.

20:51

I ett rum med rakryggade stolar och sällskapsspel samlas nattpatrullerna för Majorna-Linné. Kikki Westerlund har visat oss runt. Här är kassaskåpen med alla nycklarna till de 1 200 vårdtagarna i området, där är pärmarna som de skriver in larmrapporter och uppdateringar om sina nattliga besök, och här sitter larmpatrullen som antagligen ska läggas ned.

"Hej Farman, hur har det varit i kväll?"

Vi är på Gråbergets dagcenter där nattpatrullerna samlas. De närmaste tio timmarna ska vi få följa med Kikki och Gunilla Pålsson på deras runda mellan gamla som bor hemma med hjälp av hemtjänst och nattpatruller.

Alla åtta som ska jobba under natten är på plats och de delar upp besöken mellan sig.

"Det blir lite speciellt eftersom ni är med, vi har frågat några av de gamla om det är ok att GP kommer och då måste vi pussla ihop lite annorlunda turer i natt."

20.55

Jessika Börjesson har larmtelefonen. Den ringer flera gånger under avstämningsmötet. Är det en ramling eller ett tyst larm, där vårdtagaren inte svarar när jourledaren på Trygghetsjouren försöker få kontakt, måste de åka direkt. Toalarm och annat får vänta en stund.

"Vi har en läggning i Linné som inte hemtjänsten hann. Vem kan ta den?"

"Kan ni lägga henne, vi har K och G?"

21:15

Besöken är fördelade. De fyra patrullerna har plockat till sig nycklar. Ett tyst larm har kommit från Jungmansgatan så Jessica och Monia Wergård skyndar mot bilen.

Lena Svensson och Anders Karlsson berättar att en ny omorganisation är på gång. Det har varit många förut. Och många flyttar. De senaste två åren har nattpatrullerna flyttat fyra gånger. Nu har de hamnat här, lite på undantag, i Dagcentrets lokaler.

"När vi kom hit fick vi inte använda porslinet eftersom vi inte bokfördes på samma kostnadsställe. Och diskmaskinen fick vi inte heller använda."

Kikkis beskrivning låter som en svart fars.

21:20

"Du får köra Lily så har jag koll på listorna."

Lena har jobbat inom demensvården länge och Lillian Fung som kallas Lily är timvikarie och jobbar både dagar och nätter. I kväll ska de köra ihop.

Innan Monia försvann hann hon berätta om förra veckan när K var kräksjuk. De hade gått in till honom med förkläde, tossor, munskydd och handspriten i högsta hugg. Han hade skrattat för att de såg så roliga ut och kräkts.

"Han skrattade och kräktes. Det var ju bra att han fick lite roligt."

De diskuterar smittspridningen mellan vårdtagarna och de bristande rutinerna för att förhindra den. De använder sina egna kläder och har inga direkta skyddskläder.

21.25

"Nu är det hopp och lek."

Ett sista toalettbesök innan vi kör.

Det gäller att planera sitt kisseri, som Lena säger.

Kikki och Gunilla är på väg ut i den lilla silverfärgade Toyotan med loggan Majorna-Linné. Vi knör in oss där bak.

21.37

Första stopp är Ica-butiken. Eftersom de har en lite lugnare tur i dag, på grund av oss, hinner vi in och handla. Kikki köper två cola light, Man blir väldigt törstig på natten, och Gunilla köper majonnäs, tonfisk och avokado, LCHF-diet.

"Nu snabbt bort till Margot."

På vägen dit berättar Kikki att hon hade journalistdrömmar och att hon gått kulturvetarlinjen.

"Men det fanns inga jobb som kulturadministratör. Inom vården får man alltid jobb."

Gunilla fick sitt första barn när hon var 17. När den yngste av totalt sex var två började hon jobba natt.

21:48

Vi är på väg upp i hissen.

"Undrar hur många mil hiss man åker?"

Efter en snabb promenad längs loftgången på Seglargatan öppnar Kikki hos Margot Ljungberg Johansson för att fråga om det fortfarande går bra att GP är med. Vi är välkomna in.

Kikki och Gunilla har kängor utan snören. Lätta att få av och på.

Margot sitter i sin röda morgonrock och läser. Bokhyllan är full med böcker och i av rummet syns ett skrivbord. Margot berättar att hon varit lärare i svenska och tyska. Nu är hon 90 år och efter en stroke för 2,5 år sedan har hon problem med rörelseförmågan och lite med talet.

Hon får hjälp med bland annat toabesök och med att lägga sig och komma upp.

"Jag behöver ligga två gånger om dagen. Egentligen vill jag bara ligga en timma men ibland blir det längre när de inte har tid att komma."

Jag undrar om hon inte vill flytta till ett boende och ha lite fler omkring sig och närmare till hjälp. Hon ger mig en skarp blick och säger:

"Det här är mitt boende."

Margot har läst Anna Johanssons (S) debattartikel som varit publicerad i GP i dag. Hon är inte särskilt imponerad.

"Hon är nöjd med att de infört Göteborgsmodellen. Den har jag inte märkt mycket av. Här är för kuperat så hemtjänsten får inte köra mig i rullstol. Jag vill kunna ta mig till biblioteket och läsa Der Spiegel och Språktidningen, men det blir sällan. Då får min son köra mig eller så får jag beställa färdtjänst. Det tycker jag är hemskt dåligt."

Nu ska Margot lägga sig. Kikki och Gunilla manövrerar vant hjälpmedlet turnern som Margot kan stödja sig på när hon sätter sig på sängkanten.

"Och här kommer det goa täcket. Glasögonen jag ta dem? Godnatt då Margot. Vi kommer tillbaka lite senare."

"Ja, då blir det WC."

22:07

Det regnar och en hund skäller. Kikkis och Gunillas reflexjackor lyser i gatljuset. De har köpt dem själva, det enda arbetsgivaren bidrar med är en väst med många fickor.

Kikki berättar att det finns många gamla par där den ena vårdar den andra. Vi är på väg till ett sånt nu.

22:18

Vi stannar vid Bangatan och Kikki frågar om vi får följa med. Just i dag är det inte lämpligt tycker kvinnan så vi avvaktar i trapphuset.

"Hon tyckte hon hade för stökigt hemma. Men hon var glad för att mannen äntligen fått en avlastningsplats på Gråberget så att hon kan få åka och hälsa på ett av barnen i London."

Gunilla tittar ut på regnet.

"Jag vill aldrig bli så gammal och hjälplös."

22:28

På väg mot Olivedalsgatan. Gunilla berättar att hon jobbar 64 procent vilket innebär tio-elva nätter i månaden. Kikki jobbar 60 procent. Att jobba heltid på natten tror ingen av dem att man orkar.

22:31

Gunillas telefon ringer när vi passerar Järntorget.

"Oj. Nej. Oj, då. Det går ju inte."

En av de båda i larmgruppen kräks och har åkt hem. Farman kan inte göra läggningar på egen hand så nu får alla patrullerna dela upp de som är kvar.

"Alla får vänta lite till."

22:36

Kikki hittar en parkering. Hon säger att det är svårt ibland.

"Får vi p-böter får vi betala dem själv."

Vi är på väg upp till Karin Henriksson. Hon ska få medicin.

"Jag ska bara kamma mig när jag får så fint besök."

Karin rör sig lätt över golvet mot toaletten medan Kikki tar fram hennes kvällsmedicin.

"Du har så tjockt fint hår, Karin. Var du brunett?", undrar Gunilla.

Vi småpratar om vad hon gör på dagarna och vad hon behöver hjälp med. Karin klarar rätt mycket själv men alla piller är besvärliga att hålla rätt på.

"Jag har en väninna. Vi brukar göra saker tillsammans. Men nu har jag ramlat och har haft svårt att gå ut så hon är så arg på mig."

Vi ska testa larmet.

"Men Karin, har du lagt ifrån dig det. Du måste alltid ha det på dig. Tänk om du skulle ramla."

Men armbandet är trasigt och det ligger på nattduksbordet.

Kikki testar och meddelar Trygghetsjouren att Karin måste få ett nytt armband.

"Lova nu att ha larmet på dig."

22:57

Gunilla börjar bli hungrig men ännu är det några kvar att se till. Kikki kör ut på Övre Husargatan och parkerar runt hörnet.

Vi promenerar genom ett garage och underjordiska korridorer och kommer till en hiss.

"Hallå i stugan."

Birgit Zackrisson möter oss och hennes man Per rullar fram med sin rullstol. En klocka tickar i det hemtrevliga vardagsrummet där blicken genast fastnar vid några vackra kelimlika kuddar i soffan.

"Jag har sytt dem själv", berättar Birgit.

Hon bjuder på äpplejuice och medan Kikki och Gunilla hjälper Per berättar hon om hur Per drabbades av en stroke 1977, vid 48 års ålder, och om de många vändorna i sjukvården sedan dess. I höstas fick han en spricka i armen och sedan dess är han lite sämre, tycker Birgit.

"Han tycker så mycket om att fotografera och skulle ta en bild när vi var vid Uddevalla sjukhus. Han ville ha lite bättre vinkel och åkte lite bakåt utan att se att trottoarkanten slutade. Rullstolen välte och han fick en spricka i armen. Men kameran klarade sig. Den höll han i ett fast grepp."

Just nu har han svårt att fotografera eftersom kameran är tung att hålla. Fotografen Patrick Sörquist föreslår att han skulle kunna använda ett bordsstativ som stöd. Patrick berättar för Per som nu ligger i sin säng och han lyser upp.

"Ja, just det", säger han.

Birgit och Per har varit med i GP förut. De håller koll på hur många olika personer från hemtjänsten som kommer på besök varje månad. Det har varit väldigt många. Gunilla frågar Birgit om hon inte vill ha hjälp med mer.

"Jag skulle aldrig lämna bort tvätten i en sån där påse. De blandar allt."

Gunilla fyller på med att man inte får lämna om det är för smutsigt, typ avföring eller kräk.

"Då måste hemtjänsten ändå ta det. När de har tid."

Jag undrar om Birgit kan komma ut något på egen hand. Jodå. Hon har gått tennslöjdskurs och hon är ute med vänner ibland när Per kan få extra tillsyn.

Också hon har läst Anna Johanssons debattartikel.

"Jag blir förbannad. Vad har hon för utbildning? Vad vet hon om åldringar?"

Jag undrar om hon skulle vilja att de flyttade till ett boende.

"Nej, jag skulle aldrig låta Per bo så. Vi har sett så många såna där de är så sjuka och bara sitter och sover framför TV:n."

Per ligger i sängen och vi borde ha åkt för en stund sedan.

23:47

"De känns nästan som gamla släktingar", säger Kikki när vi hoppat in i bilen igen och de försöker komma ihåg vad Per arbetade med innan stroken.

Vi är på väg till Annedal.

"Vi chansar och kör in."

Kikki gör en förbjuden parkering på gården. Vi får vänta i en korridor medan de gör en snabb koll.

"Det verkade så fridfullt. Ibland är det inte det. Vi ska hit igen sen."

00:00

Ingen paus i sikte. Vi kör ännu en gång i Allén. Vi pratar om fullmånen om den, som det sägs ibland, påverkar hur folk mår, att fler skulle dö när det är fullmåne.

"Det är många som ramlar när det är fullmåne. De verkar oroligare", tycker både Kikki och Gunilla.

Vi passerar Järntorget på väg mot Majorna igen.

"Du måste få med att vi gillar det här jobbet. Det är fritt och man har mycket tid att göra annat eftersom man inte jobbar så mycket."

"Jag är nattmänniska", säger Kikki och så berättar de om olika strategier för att klara de långa nattpassen. En del lägger sig en stund på dagen innan jobbet, andra ser till att at en lång sovmorgon innan de ska jobba.

"Det är klart att det sliter på kroppen och att jobba heltid funkar ju inte."

Nyligen beslutade politikerna att alla som vill ska erbjudas heltid, en så kallad optimerad bemanning har införts.

"Men man får inte heltid där man jobbar annars, utan kan skickas iväg vart som helst i stadsdelen där det finns behov. Skulle du vilja bli skickad till en annan tidning där du inte kan några rutiner?"

00:07

Vi är hos Kennet Pettersson i Majorna. Han ska få hjälp med en andningsapparat för nu ska han lägga sig. Han möter oss i hallen med ett stort leende.

"Ni kommer sent."

Han verkar inte jätteledsen för det, sätter sig på sängkanten och får hjälp med andningsmasken.

"Den här grejen är viktig. Jag slutar att andas i sömnen."

"Har vi fått det tätt här?", undrar Kikki.

Apparaten väser och Kennet ser nöjd ut.

Gunilla ser att han har fått skoskav av de nya tofflorna.

"Jag smörjer in fötterna lite och så sätter jag fram de gamla så du har dem i morgon."

"Natti, natti. Vi ser till dig en gång till i natt."

00:20

"Nu har ni fått se väldigt många fina lägenheter. Så ser det inte ut överallt. Ibland är det som att gå in på en soptipp. Många är så dementa och hemtjänsten hinner inte med. Men alla ska ju bo hemma till vilket pris som helst."

00:24

"Mat, mat, mat"

Vi är tillbaka på Gråberget för en paus.

Kaffeapparaten laddas och patrullerna samlas runt matbordet och i soffan i köket.

Några har läst Anna Johanssons artikel.

"Jag har jobbat i vården sedan 1979. Jag har hört den förut. Optimerad bemanning, jo tack. Då man kan hamna var som helst. Man vill jobba med det man är bra på. Det blir ännu värre för vårdtagarna. Det är ett högt pris."

Gruppen diskuterar åttatimmarspass. Det finns ett förslag på att minska arbetstiden på nätterna från tio till åtta timmar.

"Jobbar man 64 procent som många av oss gör måste man jobba ytterligare två nätter i månaden. Jag tycker det är fruktansvärt dåligt."

Snart glider samtalet in på detta med att alla ska bo hemma.

"Det är mest synd om dem som inga barn har."

"Salutogent är ett ord de gärna använder politikerna. Hur salutogent är det att låta en gamling bo ensam och bara få korta besök av hemtjänsten."

"Snart kommer de att bygga nya äldreboenden igen."

Telefonen ringer. En ramling i Linné. Lena Svensson och Lillian Fung ger sig iväg.

Kikki och de andra fortsätter att tala om de gamlas vardag.

"Det här med självbestämmande och stressen för hemtjänsten innebär att en gammal kan tacka nej till dusch och ingen hinner lirka. Likadant med städning: ´En är sjuk, vi har lite bråttom, är det ok att vi hoppar över dammsugning i dag´. Jag har inte sett så smutsiga lägenheter som nu. En vi besökte hade dammtussar som var stora som kattungar."

De flesta av dem som jobbar i nattpatrullerna har arbetat länge inom vården, många har specialkompetens. Lena har arbetat med demenssjuka i 12 år.

"Jag ville göra något annat. Jag gillar att lösa problem på bästa sätt."

01:05

"Larmar han nu? Vi har tio besök framför oss."

Nya nycklar har hämtats och vi sitter i bilen igen.

Vi ska till Margot för ett toabesök men först byta en urinpåse på ett annat ställe i Majorna.

Det är mörkt och öde. En vårdtagare vi varit hos tidigare har larmat i Annedal.

01:34

Vi kör leden mot Järntorget. Igen. Kikki och Gunilla berättar om de som dör.

"En som larmat hann vi in till precis för att höra det sista andetaget. De sätter in extravak. Det har blivit bättre."

01:46

Kikki och Gunilla hjälper Margot med toa och tablett. De är snart i bilen igen. Regnet tilltar. Vi ska till en ny i Linné.

"Hen har dåligt minne och vänder på dygnet. Det är vad vi vet. Har jag med nyckeln?"

Linnégatan är öde. Kikki svänger över heldraget in på Nordenskiöldsgatan.

Efter en kort stund är de tillbaka i bilen.

"Hen visste inte vilken stad hen bor i eller vad klockan är. Men vem gör det?"

Vi skrattar lite på väg till Annedal och vårdtagaren som larmat.

"Många vet inte att vi finns och att om man har larm kan larma för vad som helst, att det inte kostar något extra. Vill man ha ett glas vatten får man vänta lite längre men vi kommer alltid."

02:21

Vi rullar igen. Allén igen.

"När det är lönehelg är det otäckt att köra, folk ramlar ut i gatan hur som helst."

För sina cirka tio nätter i månaden får Kikki ut ungefär 15 000 efter skatt i månaden.

"Det är med OB och det räknas inte in i semesterlön. Då försvinner cirka 3 000. Många som är ensamstående vill ha semester under två månader så att det märks mindre. Måste man ha en mecenat hemma för att kunna ta semester?"

02:27

Bangatan. Det finns ingen p-plats och vi vaktar bilen medan Kikki och Gunilla byter blöja på en man och pratar lite med frun.

"Hon behöver prata av sig, en sönderutnyttjad kvinna."

02:55

Vi gör ett besök på Trygghetsjouren vid Chapmans torg. Här tas alla larm från de gamla emot. De har alla stadsdelar utom Östra Göteborg och öarna. Marie Christine Wannberg är en av tre jourledare som tar emot samtal i natt.

"Då ska vi komma och hjälpa dig."

Tre skärmar vi varje arbetsplats lyser i nattdunklet. De andra jourledarna pratar med lugna röster.

"Hallå. Du får försöka sova lite. Klockan är tre på natten."

De vanligaste larmen är från de som behöver gå på toaletten och de som har ramlat. Och de oroliga.

"Det är väldigt mycket oro. Gamla som ringer och undrar om vi kan åka och prata en liten stund", säger Marie-Christine.

Hon säger att de har bra samarbete med sjukvårdsupplysningen och med polisen. Trygghetsjouren är också arbetsledare för nattpatrullerna. De kan bevilja akut bistånd, bestämma om låsöppningar och för information vidare till dagen.

"Klockan är över tre på natten. Personalen har varit hos dig för en lite stund sedan."

03:18

En snabb tillsyn hos Kennet. Han sover gott. Det är kallt ute. Kikki och Gunilla ser fortfarande pigga ut. Jag känner hur sömnen drar i ögonlocken och ruggigheten komma krypande.

"Det är bra att jobba med Gunilla. Vi är lika långa och lika varma. När jag jobbar med vissa andra tar jag på mig tunnare eftersom de är så frusna och vill ha mycket värme i bilen. "

Vi pratar om kameraövervakning av äldre som en ersättning för tillsynerna. Det har varit på tal i några stadsdelar. I Majorna-Linné fanns det inga vårdtagare som bedömdes som tillräckligt pigga för att kunna vara med på ett försök.

03:25

Vi möter tidningsbudet på Gröna gatan. Kikki och Gunilla tycker det är skönt att det inte snöar.

"När man måste skrapa rutorna efter varje besök...."

Återigen pratar vi om detta med att alla ska bo hemma.

"Vi får inte låsa in nån. Men vi har vårdtagare som ligger i sin säng med grindarna uppe, som inte kan larma själva. Vi vet inte hur mycket hen förstår. Tre tillsyner på natten. Så många timmar helt ensamma. Det är fruktansvärt. Sen finns det andra som är hundra plus och helt klara och har ett bra liv."

En vanlig orsak till larm är att en vårdtagare ramlat. Många ramlar ofta. Blir det ambulanstransport tar det extratid från nattpatrullen. De följer inte med upp med till sjukhuset. Det finns det ingen tid för.

"Blir det tre ambulansinskick på en natt blir det jobbigt."

03:40

Vi är tillbaka på Gråberget. Lena Alfredsson och Anders kommer in.

"Det har varit mycket. Det blir nog en 20 besök i natt."

Gunilla skriver in i pärmarna.

"Just nu har vi ändå lite lugnare. Vi har kanske 85 besök sammanlagt per natt. För ett tag sedan var det över hundra."

Jag frågar Anders hur det är att vara kille i det här jobbet.

"Det är inga problem med de gamla att jag är kille,"

"Killarna kommer de ihåg namnen på", säger någon av de andra.

Lillian jobbar som timvikarie, både natt och dag. Hon har påbörjat en arbetsterapeututbildning. Jessika är snart klar med sin.

"Ska du söka jobb då?"

"Nej, jag stannar kvar här förstås", säger hon med ett snett garv.

Monia har sökt ett annat jobb. På Landvetters säkerhetsavdelning. De skojar om allt de ska smuggla när hon börjar jobba där.

Lena tänker tillbaka när hon började inom vården 1979.

"Vi lagade mat, satt ner med dem, städade. Vart har det tagit vägen? De är så mycket sämre i dag. Blir det verkligen billigare att alla bor hemma? Vi var hos en i dag. Det var så smutsigt och äckligt att hade det varit min mamma hade jag gråtit. Vi ringde jouren "

Lillian konstaterar att vårdtagarna är fler och personalen färre. Många blir sjuka. Det saknas personal varje dag.

"De tar in vikarier hela tiden, fast det är vikariestopp. Men de ska bo hemma till vilket pris som helst. En som var jättedement fick flytta till ett boende och blev mycket bättre. De får ingen stimulans."

Lena undrar vart servicehusen tog vägen.

Och den andra Lena påpekar att tid stjäls från de gamla.

"Vet Anna Johansson det? Hemtjänsten stjäl tid från de gamla. Gångtiden mellan vårdtagarna räknas in i biståndstiden."

Jag frågar vad som är jobbigast.

"Att gå ifrån dem som är ledsna. Att de inte har det de behöver."

"Att ingen lyssnar på oss."

"Det känns som om vi är längst ner."

Lillian säger att hon tycker att det är ett bra och viktigt jobb.

"Men inte under de här omständigheterna."

04:17

Tyst larm.

"Det var roligt så länge det varade"

Gunilla och Kikki åker. Vi stannar kvar.

Monia och Jessika kommer in och berättar om sin natt med en som ramlat. Ryggarna värker. Det var tungt att baxa honom på plats igen.

"Vi slet för att få upp honom. Vi visste inte hur länge han hade legat. Han visst inte att han ramlat. Men ambulansen ville inte ta med honom. Värdena var för bra. Vi får göra ett extrabesök i natt."

De berättar om Äldrelotsen som numera är nedlagd. Om den funnits kvar hade en sjuksköterska kunnat komma.

"De kunde spruta en kateter och göra en bedömning. Vi får inte göra medicinska bedömningar men gör det ändå hela tiden. Man kan inte skicka upp en gammal till akuten där de får vänta i tio timmar om det inte är något större. Om någon är väldigt orolig kan det hjälpa om en sköterska kommer och tar ett tryck."

"Undrar hur det blir när vi blir gamla."

Monia och Kikki pratar om hundar i soffan. Monia har en kennel tillsammans med sin mamma och syster. Kikki har nyss köpt en hund till.

I morgon, som är i dag, ska de ha personalmöte klockan sju, sedan blir det jobb, sammanlagt tolv timmar.

Lena skulle vilja ha mer fortbilning, för att ladda batterierna.

"De där utvecklingsdagarna, de är väl borta? Vi blir inte erbjudna någonting längre. Det är väl för dyrt."

"När gick ni hjärt-lung-räddning senast. Jag tror jag gick på 90-talet. Vi ska ringa 112 men man gör ju så gott man kan."

04:55

Gunilla och Kikki kommer tillbaka Larmet var ett misstag och allt var lugnt.

Det är lite fnissigt nu. Folk kommer och går. De sista vändorna ska köras.

05:16

Ytterligare ett larm.

"Det är konstigt att de inte kan utveckla det här med larmen. De är så primitiva, den gamla måste vara nära högtalaren för att höras. Det borde gå att göra smidigare med blåtand till exempel."

Kikki suckar lite.

Telefonen ringer igen.

"Har du hängt in nyckeln?" Ut i bilen igen.

05:52

Vi är vid Seminariegatan. Blir det sista hissen här? På vägen säger Kikki att det är lite nervöst att köra den sista stunden på passet.

"Man är rätt mör efter nästan tio timmar och inte den bästa chauffören om det är bråttom."

Det luktar färg i korridoren, lamporna hänger på trekvart.

"Han sov. Vi ställde fram morgonmedicin och ett glas vatten."

06:01

Vi parkerar runt hörnet vid franska bageriet. Kikki köper chokladcroissant och en vaniljbrioche

"Det är bara jag och dottern hemma."

Gunilla köper bröd till maken.

Vi kör ännu en gång mot Allén. Morgontrafiken börjar komma igång så smått.

Gunilla ringer Jessika för att säga att vi är klara. Det är upptaget. Efter en stund får de kontaket. Inget akut är på gång, det är ok att vi åker mot Gråberget.

"Är vi först? Ska vi chansa på att parkera?"

Vi har kört fem mil i natt, i enbart Majorna-Linné.

Nu ska nycklarna tillbaka och pärmarna fyllas i. Sen inväntar de larmpatrullen. När de är två på plats kan vi åka hem. Sena larm är luriga.

"Det får ju inte bli övertid."

De andra kommer indroppande.

Lena är upprörd. De har varit hos en gammal som bajsat ner hela sig och sängen. Där fanns inga nya blöjor och inga lakan.

"Vi har verkligen haft tur. Kanske ska köpa en trisslott ändå. Parkerar du bilen Lily, du är ju så mycket yngre?"

De varvar ner i varsin stol, pratar lite om personalmötet i morgon.

"Det blir väl det vanliga, scheman och rutiner."

"Undrar just när våra chefer ska åka med en natt. Flera har sagt att de ska göra det."

06:45

Minutrarna känns långa. Alla är på plats och inväntar larmpatrullen.

"Vad är klockan egentligen?"

06:48

Nu kommer nummer två i larmpatrullen och nattpatrullerna tar på ytterkläder och ger sig iväg mot parkeringen. Kikki och Gunilla samåker, första anhalt Eklanda i Mölndal, sedan Billdal. Monia ska ända till Bollebygd.

"Glöm nu inte att gå upp senast klockan ett, annars blir det inte bra."

Mest läst