"Jag har fått mitt liv tillbaka"

En mörk januarikväll krockade Cecilia Ohlsson i sin bil med en häst på rymmen. Efter att ha varit sängliggande med svåra nackskador och extrem smärta i åtta år blev räddningen specialistvård utomlands. Då var hon ett par millimeter från döden.

ANNONS
|

– Jag fått mitt liv tillbaka och jag vill inte att någon ska tvingas gå omkring med samma skador som jag har gjort eller tvingas gå igenom det jag gjort. Min magkänsla under alla år har varit att något i nacken varit fel och jag har känt mig både sviken och väldigt arg. Jag tycker att sjukvården gällande nackskador som mina är under all kritik i Sverige. Till alla ni sjuka som ligger där i sängen vill jag säga att det finns en väg ut, säger hon.

Hösten är på väg och solen skiner in i vardagsrummet i föräldrarnas hus i Kungälv där Cecilia Ohlsson från och till har bott efter olyckan för tio år sedan. På altanen på baksidan av huset finns en badtunna där hon kunnat flyta omkring i det varma vattnet.

ANNONS

Hennes pappa har under årens lopp tvingats åka hem tre-fyra gånger per dag och då och då har familjen även haft hemtjänst.

– Jag kunde inte resa mig, jag behövde hjälp med allt, säger hon.

I tv-klippet nedan kan du se och höra Cecilia Ohlsson berätta om delar av vägen tillbaka till livet.

Trafikolyckan inträffade i januari 2009 vid sex-tiden på kvällen på gamla E6:an mellan Kode och Kungälv på vägen till en kompis. Cecilia hade fyra månader kvar till studenten och hela livet framför sig.

I höjd med Ingetorpssjön fick hon möte och bländade av helljuset. I nästa sekund såg hon en stor svart skugga falla över motorhuven. Det var en lösspringande häst som hade rymt från ett stall i närheten. Hästen försökte hoppa över bilen men gled istället in via motorhuven i vindrutan rakt i skallen på Cecilia.

– Jag tuppade av först och när jag vaknade förstod jag ganska snabbt att det måste handla om ett stort djur. Jag minns att jag hade blod överallt och tänkte att jag måste ligga stilla för att inte bli ihjälsparkad, säger hon.

Hon kördes i ambulans till sjukhuset och där lades hon på en traumabänk och med nackkrage. Hon hade en fått en kraftigt hjärnskakning, var i chock, och klagade över nacksmärtor. Hjärnan och halsryggen undersöktes, bland annat med en skiktröntgen, och hon fick sy några stygn i huvudet.

ANNONS

– Jag hade panik och ångest och allt kändes overkligt, säger hon.

Fick morfinsprutor

Därefter väntade år av svåra smärtor utan förklaring och otaliga läkarbesök, både på akuten och vårdcentralen. I bland fick hennes föräldrar kämpa för att hon skulle få en morfinspruta, då personalen var rädd för att hon skulle bli drogberoende.

Hon åt 30 tabletter om dagen och enda gången hon fick ner smärtan var när hon låg stilla i sängen med en hård nackkrage runt halsen, medicinerad med morfin och starka lugnande mediciner.

Cecilia Ohlsson skadades i en trafikolycka och först efter åtta år fick hon till slut hjälp – i USA.
Cecilia Ohlsson skadades i en trafikolycka och först efter åtta år fick hon till slut hjälp – i USA. Bild: Olof Ohlsson

– När man har så svår smärta handlar det om att överleva sekund för sekund. Jag var drogad och nästan inte kontaktbar men kommer ihåg lyckokänslan när det värsta la sig, säger hon.

Året efter olyckan var hon i så dåligt skick att hon lades in på sjukhus under två månader för utredning.

– Min läkare försökte verkligen hjälpa mig och kontaktade andra läkare utomlands men kom ingenstans. Jag genomgick många undersökningar för utesluta diagnoser som MS och liknande, säger hon.

"överkänsligt nervsystem"

LÄS MER:Nackskadeförbundet dömer ut svensk vård

Slutsatsen blev att hennes smärta satt i huvudet då magnetröntgen inte visade på några nackskador. Hon fick diagnosen "överkänsligt nervsystem", det vill säga att hjärna signalerade smärta utan fysisk orsak.

– Jag kände mig så klart jätteuppgiven och det var otroligt tufft att inte bara ge upp. Jag kände ju att något i nacken var helt fel mekaniskt. Men jag fick ju ingen annan hjälp, så bestämde mig för att jag får göra som de säger och tänkte att det är så här jag får leva, säger hon.

ANNONS

Otaliga psykologsamtal och strategier för smärthantering följde och Cecilia uppmanades att leva som vanligt och inte tänka och tala så mycket om sin smärta. Det gick sådär.

– Jag hängde med mina kompisar på restaurangbesök, gick på födelsedagskalas och försökte göra sådant som man gör i 20-årsåldern. Men jag hade så ont och trots medicinering hände det att jag svimmade och fick åka hem efter en kort stund. Efter en sådan grej blev jag sämre i flera veckor, så det var det inte värt det.

Både anhöriga och vänner fick vänja sig vid att hon mitt i samtal bara försvann bort.

– Jag kunde kanske klara att hänga med i en kvart, sedan var jag tvungen att gå och lägga mig, berättar hon.

"Fruktansvärt att tänka på"

Hon ordinerades fysisk träning av nacken för att motverka smärtan. Något som hennes pappa väl minns och skräms av i efterhand då hennes nackskador i själva verket var livshotande.

– Det är fruktansvärt att tänka på vad som kunde ha hänt, säger Thomas Ohlsson.

2012 skickades hon på ett rehabiliteringshem i Värmland för intensivträning och fick för första gången höra talas om Nackskadeförbundet. Året därpå födde Cecilia en son efter en lång sjukhusvistelse och med hjälp av kejsarsnitt.

ANNONS

– När jag fick min son kände jag att jag måste hitta en lösning. Vid första kontakten med Nackskadeförbundet var det första gången jag talade med en person som exakt visste vad jag pratade om. Det var fantastiskt. Jag ringde mamma och pappa och var lyrisk, minns hon.

I januari 2015 åkte hon på inrådan av förbundet till Finland för en röntgenundersökning där hennes nacke fotograferades med hjälp av en sjukgymnast som vred och höll hennes huvud i olika vinklar, så kallad funktionell MR.

Då fick Cecilia klart för sig att hennes nacke var allvarligt skadad.

– Jag blev ledsen men kände mig lättad över att de äntligen hade hittat något. Jag hade svåra skador på kota ett och två, säger hon.

2016 kom vändningen i samband med en konferens i Nackskadeförbundets regi, där träffade hon en 19-årig ung man med liknande skador som hennes och som hade blivit avsevärt bättre efter operation i USA.

"Fanns inte mycket att välja på"

På plats fanns också den läkare som utfört operationen och efter en konsultation bestämde sig hennes familj för att åka till USA för undersökning och eventuell operation.

– Vi kände att det inte fanns mycket att välja på, varken hon eller vi orkade längre. Som tur var hade vi ett hus som var lågt belånat och vi fick oerhört snabb hjälp på banken med att höja vårt lån, säger Cecilias mamma Kristina.

ANNONS

Hittills har familjen betalt drygt en miljon kronor för Cecilias operationer, inklusive kostnader för boende och resor.

Av journalanteckningarna från USA framgår att Cecilia hade "Kraftig ligament och instabilitetsskada mellan nackkota 1-2, (C1-C2), med kraniocervikalt syndrom. Med kompression på hjärnstam, ryggmärg och arteria vertibralis"(blodflödet), som försörjer hjärnan".

Den röntgenteknik som används vid kliniken i USA används inte i Sverige, enligt Nackskadeförbundet. Den kallas Digital motion x-ray, DMX eller fluoroskopi, och är en undersökning som visar olika kroppsdelar och organ på rörliga bilder i realtid på en bildskärm. Något, som enligt Nackskadeförbundet, gör hela skillnaden när det gäller att se hur exempelvis kotorna i halskotpelaren glider och upptäcka skador på ligament.

– Jag fick beskedet att min instabilitet var nära 10 mm på min högra sida. Har du över 11 millimeter kan du dö. Åt vänster låg instabiliteten på 6,5 mm. Mitt huvud satt i princip löst så det blev ganska snabba ryck in på operation. Läkaren sa att jag var en av de tio värst skadade personerna han hade opererat, berättar hon.

Övre nackkotorna stabiliserades

I januari och mars åtgärdades hennes instabilitet i USA med en form av steloperation. I dag kan hon röra huvudet lite åt sidorna och den ihärdiga smärtan är borta. Medicinerna är nere till två om dagen istället för 30.

ANNONS

– Innan levde jag inte, det gör jag nu. Jag har blivit mig själv igen, jag läste till frisör när olyckan hände och det känns fantastiskt att bara kunna duscha, kamma håret och ta på mig själv och jag kan stå och gå promenader. Och det absolut största såklart, att vara den mamma jag vill vara till min son, säger hon.

Eller som hennes mamma uttrycker det:

– Från 100 procent helvete till 70 procent liv.

Drömmen är att komma tillbaka till arbetslivet, men då hon har fått neurologiska följdskador på grund av den obehandlade nackskadan kan det dröja och nya utredningar väntar i Sverige.

– Jag har hela tiden haft ett stöd av mina sjukgymnaster, som har trott på mig. Jag är övertygad om att om vården hade hittat mina skador när jag kom in på akuten och jag hade blivit stelopererad där och då, så hade jag varit 100 procent återställd i dag. Jag träffade flera patienter i USA och kommer speciellt ihåg en kille som hade råkat ut för en olycka ett par månader tidigare. Han var tillbaka på jobbet sex veckor efter operationen.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS