Per Olov Enquists Legionärerna – en roman om baltutlämningen hör till de viktigaste svenska böckerna det senaste halvseklet. På ytan för att romanen avhandlar ett av de smutsiga beslut som den svenska regeringen tog kring andra världskriget: 146 balter som hade flytt till Sverige i tysk uniform utlämnades till Sovjetunionen vintern 1946. Allt efter en infekterad inhemsk debatt, hungerstrejk och självstympningar. Händelserna blev ett svenskt trauma inlindat i ett annat svenskt trauma – ”neutraliteten” under kriget – och därför styrt av det. Situationen kan beskrivas som en moralens matrosjka, ni vet den ryska trädockan med allt mindre dockor inuti.
Romanens huvudperson, ”undersökaren”, plockar isär dockan i en annan samvetssituation två decennier senare. För 1966 är det kallt krig, Vietnam, medborgarrättskamp i USA – och rekordår i Sverige. Och den ambitionen, att förstå traumat i rörelsen över tid, är vad som gör att den dokumentära undersökningen höjer sig över andra genrebrytande texter från samma tid. Det är även detta som motiverar en nyutgåva av Legionärerna 50 år senare. En bok som bjuder in till nya läsningar, en roman som stretar mellan det dokumentära och det fiktiva på obekväma vis. Lägligt nog återpublicerad efter det humanistiskt snålaste och anti-internationella valet Sverige har upplevt i modern tid.
Rösterna bildar en mosaik av skärvor och en flod av öden.
Det är ironiskt: någonstans i den nästan 500 sidor tjocka romanen kallar undersökaren sitt arbete för provinsiellt. Han – Enquist förstås – kan sägas sammanfatta en svensk generations ”olust inför den egna privilegierade situationen i världen” (för att tala med journalisten Per Svensson ur ett nyskrivet efterord). Men det är skillnad på när en intellektuell intar en provinsiell position för sin utblick, och när han eller hon bara blickar inåt.
Ena stunden står undersökaren och tittar på en protestmarsch mot segregering i Mississippi 1966. I nästa formulerar Enquist den svenska skuld som 1945 aktiveras när frågan om balterna letar sig upp i rubriker och storpolitik. Hur det blir magstarkt att se folk som teg när judar nekades inträde i Sverige några år tidigare, nu kämpa för flyktingar i tysk uniform. Dåtidens debatt är också grumlig: handlar den bara om ett hundratal balter? Eller om de tusentals tyska militärer som flydde hit? Om de omkring 60 000 civila balter som kom över havet i usla skorvar?
Det finns annan moralisk sumpmark som blir svår: Tyskland behandlades som en civilisation av Sverige under kriget. Men om man vägrar att betrakta Sovjet som en rättsstat, då kallar man segermakten med den största krigsuppoffringen för barbarer. Det är som bekant ett dilemma som fortfarande spökar i Sverige när ockupationen av halva Europa 1945–1989 diskuteras.
Legionärerna retade högerkritiker. Förståeligt: det är svårt att bortförklara rader som ”visst är Sovjetunionen vårt socialistiska hemland”. Särskilt när de nämns i ett brev till ordförande Mao (!). Vad man missar är att Mao-brevet i boken tycks skrivet av någon som också är trött på den politiskt påbjudna självrannsakan som var mer obligatorium än genuint reflekterande.
1900-talshistorien i Baltikum var en ångvält som gjorde offer och förövare till en gråzon.
Något man inte kan anklaga Enquist för. Han gräver i arkiv och gör intervjuer. Rösterna bildar en mosaik av skärvor och en flod av öden. Plötsligt stannar han upp, backar och skriver fram en fantastisk scen. Den hemska natt då den lettiske löjtnanten Edvard Aksnis driver en vässad blyertspenna in i sitt högra öga är en sådan. Det är vansinnigt jobbig läsning. Författaren zoomar också in på till synes obetydliga personer: en man som i utkanten av en demonstration för balterna utropar något motvalls får en snyting av en dam. 1967 sitter Enquist i hans kök. Samtalet belyser ”vanligt” folks överväganden och en arbetarklasstillvaro mitt i förra seklet. Det är således inte bara det politiska som blöder igenom mellan 1967 och 1945.
Nog ter sig Legionärerna ur ett europeiskt perspektiv som en ytterst svensk bok. Engelsmännen utlämnade med våld uppåt 70 000 donkosacker till Stalin – inklusive familjerna. Sedan la de locket på. Sverige hade kunnat borsta 146 misstänkta nazister som ludd av samvetet och pekat på att man gav 40 000 balter fristad. Individuell prövning, oavsett om de tycktes vara tvångsrekryterade sextonåriga barn eller sextioåriga män som frivilligt kunde ha deltagit i Förintelsen i Lettland, var inte möjlig.
Här kommer Enquist åt annat som man kanske fortfarande inte förstår i Sverige. 1900-talshistorien i Baltikum var en ångvält som gjorde offer och förövare till en gråzon. Här bildar Legionärerna triptyk med två andra böcker: Sofi Oksanens roman Utrensning (2008) som levandegör vad ockupation och krig gör med individen, samt Mats Delands historiebok Purgatorium: Sverige och andra världskrigets förbrytare (2010). Där ställs frågan om krigsförbrytare bland balterna. Sådant hör inte forntiden till: i somras avslöjade en kvinna i den amerikanska tidskriften Salon att hennes litauiske farfar, en känd antikommunistisk hjälte, beordrat massmord på judar. Ingen granne i hans hemby tyckte det var någon nyhet. Men enligt dem har alla familjer sådan historia. ”Det talar man inte om. Och det spelar ryssarna i händerna”. Detta alltså 2018.
Att göra podcast från samma kafékedja i LA, New York eller London är ju inte internationellt – det är bara en ny slags provinsialism.
Lägg till inkännande försök att förstå exilens villkor, och du har ämnen i Legionärerna som paradoxalt nog är mindre vanliga bland svenska skribenter idag, i en mer globaliserad värld och en stor befolkning med just de erfarenheterna. Jo. Visst kan man peka på författare som kommit i efterföljd på denna estetiskt radikala och sanningssökande roman. Som Steve Sem-Sandberg. Den genreuppluckrande dokumentärfilmen har annars blivit en mer vital arvtagare än litteraturen.
Men vi lever åter i en tid av båtflyktingar och massutvisning. Av svåra frågor som likt 1945 och 1968 samspelar med den svenska självuppfattningen och världspolitiken. Ändå tycks det som att vi är mindre komplexa och utblickande idag. För att göra podcast från samma kafékedja i LA, New York eller London är ju inte internationellt – det är bara en ny slags provinsialism. Att enbart tolka svensk samtid utifrån 1930-talets Tyskland är inte intellektuell slutledningsförmåga – det är att göra sig till historiens fånge.
Därför vore det underbart om denna femtioårsutgåva av Legionärerna också kunde bli mer än den stora läsupplevelse som bjuds – om den kunde bidra med en nödvändig spark i baken på vår osunt navelskådande och svartvita samtid.