Min nyskilda vän hittar aktiviteter att göra på meetup.com. Där kan vem som helst starta en grupp och bjuda in folk att till exempel diskutera arkitektur, spela pingis eller dansa hawaiian hula.
Det ligger något trösterikt i att världen är full av människor med samma intressen som en själv, men också att det alltid finns någon att umgås med. Min vän har tröttnat på att boka upp sina bekanta flera veckor i förväg. Häromdagen gick hen i stället i väg på en heldagsvandring med ett gäng okända: ett par kineser, en italienare, några studenter och en jämngammal lärare. Min vän gjorde en ny erfarenhet: pratade med en ganska tråkig människa längre än vad som någonsin hänt tidigare. Oklart vad det gav.
Jag blir i vilket fall glad av idén med Meetup. Jag tänker på vackra möten över klass-, köns-, nations- och åldersgränser, jag tänker på de ensamma som Mauro Scocco, långt innan internets genombrott, begränsade sig till att skalda om. I samma sekund fylls jag av en nästan fysisk motvilja. Bara tanken på att ha ett tråkigt samtal under en hel dag är klaustrofobisk nästintill det outhärdliga. Tänk dig! Det finns ingen toalett att fly till i skogen och inget drinkbord. Tar du av på en okänd stig riskerar du att gå vilse, vilket betyder att du är fast med den ganska tråkiga, socialt utsvultna personen som – vem vet – när som helst kan komma att förvandlas till en frustrerad socialt utsvulten! Vad är det för fel på ens egna, ändå ofta rätt intressanta, tankar?
Jag och mina vänner pratar om ensamheten. Eftersom vi skiljer oss på löpande band i vår ålder kommer frågan som ett brev på posten: är vilket sällskap som helst bättre än inget alls? Är vilka italienska turister som helst att föredra framför en stilla promenad i enskildhet? Är en småtrist pojkvän bättre än ingen pojkvän? Jag hör folk efterlysa en partner för att ha någon att göra saker med. Är det där vi ligger ribban? Vid en annan människas fysiska närvaro?
De frånskilda vännerna har cyklat runt ensamma på stadens gator under sommaren. Plötsligt har de bara sig själva. Familjekaoset har i ett slag ersatts med tystnad. Lägenheten blev dyr så en veckas vandring med en kompis är allt de har råd med. Sedan är det korta nedslag i olika människors sommarhus som gäller, men då ska det ”betalas” – med vin och underhållning. De frånskildas uppgift blir att komma och liva upp olika pars döda relationer. Man kan se det som ett utbyte: en nypa havsluft mot en välbehövlig paus från de malande tankarna på äktenskapshelvetet.
Jag säger ibland att jag skulle vara världsbäst på att leva ensam. Att det mestadels måste vara skönt att bli lämnad ifred. Men jag vet ju inte. Vännerna säger att jag inte förstår vad ensamhet innebär förrän den inte längre är självvald. Kanske skulle jag, när det väl gäller, föredra en italiensk tråkmåns framför min, okej då, ofta rätt enkelspåriga hjärna.
Sara Kadefors är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.
LÄS MER:Min bekant får inte ha tråkigt
LÄS MER:"Varför luktar hela upplägget utpressning?"
Lyssnar på: Courtney Barnetts nya skiva. Vilken stjärna!
Läser: Min nya eltandborstes obegripliga manual.
Gör: Fryser.
