Det börjar bli svårt att förhålla sig seriöst till Centerpartiet. C har hela tiden drivit linjen att man vill ta makten och ingå i en Alliansregering. Det var också det budskap man torgförde intensivt i valrörelsen. Problemet är bara att Centern också hävdar, och fortsätter att hävda, att en Alliansregering ska ha sin uttalade huvudmotståndare – Socialdemokraterna – som regeringsunderlag.
Hade Alliansen blivit största block hade det möjligen gått att resonera i sådana termer. S hade inte sålt sitt stöd billigt, men hade möjligen kunnat acceptera att man förlorat det här valet och hoppats på en liknande uppgörelse vid valseger 2022. Vi hade fått en ny decemberöverenskommelse med sakpolitiskt innehåll. Det finns goda skäl att vara kritisk mot en sådan lösning, men den går i alla fall att förstå.
Centerns nuvarande hållning är däremot obegriplig. Det är helt givet att Socialdemokraterna inte kommer gå med på att vara stödparti åt en Alliansregering i dagens läge där det rödgröna blocket är större. En sådan lösning skulle i princip permanent utestänga Socialdemokratin från regeringsmakten. Det spetsfundiga resonemanget om att Vänsterpartiet inte ska räknas in i det rödgröna blocket har i sammanhanget ingen betydelse. Politik är inget akademiskt seminarium. Det är en maktkamp, och i slutänden är det hur partierna röstar i plenisalen som avgör maktförhållandena. Det är det ingen tvekan var Vänsterpartiet hör hemma där.
Ändå framhärdar Centern med att upprepa mantrat att S ska ställa upp som stödparti. Det kan bara tolkas som att C i själva verket inte har några planer på att ingå i en Alliansregering. Om man ställer upp ett omöjligt villkor för sin medverkan, så sker det inte utan baktankar.
En Alliansregering kan idag bara bildas genom att den tolereras av Sverigedemokraterna. Det är så svenska folket har röstat. Är man beredd att ta hjälp av SD för att avsätta Löfven så måste man också inse att SD:s stöd är nödvändigt för att en borgerlig regering ska kunna verka. Detta har överdramatiserats till hysteriska nivåer av borgerlighetens politiska motståndare.
SD:s inflytande kommer dock både vara svagt och indirekt. Skulle SD ställa upp helt orimliga krav så är det förstås nödvändigt för en borgerlig regering att avgå. Men det är innehållet i politiken som måste bedömas. Inte hur den förhandlas fram. Den så kallade anständighetsgränsen handlar inte om vem man talar med, utan vad man kommer fram till. Hållningen att det skulle vara förbjudet att ens föra en dialog SD liknar mest ett irrationellt renhetstvång.
Liberalerna är i en liknande position som C, men har åtminstone hållit en lägre profil. Centerpartiet har ojämförligt och mest ihärdigt profilerat sig som den obefläckade liberala rösten i svensk politik. Det verkar dock inte hindra C från att i praktiken ge Socialdemokraterna veto mot en Alliansregering, i ett läge där 60 procent av svenska folket röstat för att avsätta Stefan Löfvens regering.
Ska man ta Centerns ord på allvar blir det ingen alliansregering. Det vore ett oerhört svek från det parti som byggt hela sin profil på viljan att byta regering.
Alternativet finns förstås att man inte ska ta Centern på allvar. Att det partiet kommunicerar utåt inte betyder någonting. Att C trots allt tänker sätta sig i en Alliansregering utan Socialdemokraternas stöd. Det alternativet vore förstås bättre för Sverige. Men Centerns förtroende skulle vara allvarligt skadat även i det läget. Vad är Centerpartistiska löften värda? Kan man lita på Centerpartistiska ministrar?
Skulle nu inte en Alliansregering bli verklighet så finns i alla fall en lösning som i viss mån kan rädda ansiktet på Centern. Nämligen att låta Ulf Kristersson bilda en moderat regering tillsammans med Kristdemokraterna. En regering som kan tolereras av både SD och C utan att dessa partier behöver komma i direktkontakt med varandra.
Centern har förvisso genom sin hejdlösa opportunism målat in sig i ett hörn. Men Annie Lööf kan åtminstone undvika att gå till historien som den som säkrade Socialdemokraternas maktinnehav inför 2020-talet.
