Homo Sapienne är en stundtals romantisk och stundtals cynisk historia om att vara gay i en liten stad i norr. Pink-referenser, alkohol, en sol som knappt går upp. Det skulle kunna vara varsomhelst. Men det utspelar sig i Nuuk, Grönlands huvudstad, så det är knappast varsomhelst. ”Enough of that post-colonial piece of shit”, som boken uttrycker det. Homo Sapienne kom 2014, efter att Niviaq Korneliussen vunnit en novelltävling om att vara ung på Grönland. Hon kallad för landets nya litterära stjärna. Hennes andra bok kommer nästa år.
Homo Sapienne är skriven som i en rasande fart. Man kan säga att den lider av debutsyndromet ”allt måste få plats”. Men det är också spännande läsning. Bokens fem karaktärer vävs samman i allt tätare cirklar, genom sina sexuella relationer och klaustrofobiska vänskaper. Det är svårt att skilja dem åt stundtals, alla andas samma luft, alla försöker hitta något att hålla fast i. Fia som upptäcker att hon är lesbisk. Arnaq som blivit utsatt för övergrepp av sin far. Inuk som har en affär med en gift riksdagsledamot och måste fly till Köpenhamn. Och så Sara och Ivik vars relation faller samman efter en otrohet.
Kommunikationen dem sinsemellan är central. Sms, telefonsamtal, låtlistor, de griper efter varandra i vårnatten. Syskonskapet återkommer som tema, och här finns mycket av romantiken. Trots att föräldrar, och den äldre generationen, är frånvarande, så är familjen ändå ofta livlinan.
Det är en ärlig bok, med stor kärleken till karaktärerna. Och det krävs en viss insikt i den koloniala relationen mellan Danmark och Grönland, för att förstå hur stort det är. Hur de rasistiska fördomarna ser ut. Grönland är fortfarande en del av Danmark, om än med ett slags självstyre. Samtidigt översatte Korneliussen själv sin bok till danska, eftersom hon ville nå ut. Och det har den gjort. Boken nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2015. Den har översatts till engelska, franska, tyska, och nu alltså till svenska.
