Ben Gazzara, Lars von Trier, Nicole Kidman och Stellan Skarsgård i Trollhättan 2002, under presskonferensen till Dogville.
Ben Gazzara, Lars von Trier, Nicole Kidman och Stellan Skarsgård i Trollhättan 2002, under presskonferensen till Dogville. Bild: Joachim Nywall/SCANPIX

Dogville är ett moral- och främlingsdrama

På lördag har Dogville Sverigepreimär som pjäs på Folkteatern. Hynek Pallas skriver om Lars von Triers sadistiska och moralfilosofiska filmförlaga med samma namn.

ANNONS

”Snart kommer det folk som har ännu mindre än vad vi har”.

Citatet är Chucks. Stellan Skarsgårds ruffige karaktär i Lars von Triers Dogville vill inte att vakthunden ska få mat – hunden ska vara hungrig och ilsk när främlingar kommer.

Det är en fras och en scen som har blivit nyckel till von Triers nu 15-årsfirande mästerverk. Och som i svensk kontext griper tag mer i dag, när Dogville sätts upp som pjäs på Folkteatern, än vid premiären 2003.

Kort rekapitulation: Grace (Nicole Kidman) dyker under Depressionsåren upp i den otillgänglig byn Dogville i Klippiga bergen. Hon säger sig vara jagad av gangsters, och byborna tar efter diskussion emot henne. De kommande tre timmarna är lika delar brechtiansk teaterteori som sadism, moralfilosofi och religion.

ANNONS

Det är värt att påminna om världens politiska tillstånd 2003. Dogville gick upp exakt två år efter 9/11. USA hade inlett två förödande krig. Det var barnsligt lätt för von Trier att sälja in filmen med Amerika-smisk. Regissören som har gjort tvångstankar och provokation till marknadsföringsstrategi förklarade att han hade blivit socialist, och att Dogville inledde en USA-trilogi (den följdes av slavdramat Manderlay 2005). Eftertexterna rullar till tonerna av David Bowies Young Americans över fotografier från Depressionen.

Förhandlingen i den amerikanska filmbyn innebär att Graces ”acceptans” är villkorad.

Alltför många analyser fastnade där, och i kritik av att von Trier aldrig satt sin fot i USA. Men närmare hem fanns röster som såg annat. 2001 tog Dansk Folkeparti plats i Folketinget. På kort tid bidrog högerpopulisterna till kursändring kring invandringspolitiken och synen på främlingen i det danska. Den som vet hur det har gått i Sverige sedan dess, förstår varför Dogville bör ses om 2018.

För att det finns behov av att behandla dessa ämnen är uppenbart: Dogville är inte det enda drama om moral och främlingar som går upp i Göteborg denna helg – på Stadsteatern syns Paula Stenström Öhmans nyskrivna pjäs Allt gott i världen där förhandling kring en ensamkommande pojke blir till självreflektion i medelklassen.

ANNONS
Nicole Kidman i filmen Dogville i rollen som Grace.
Nicole Kidman i filmen Dogville i rollen som Grace.

Förhandlingen i den amerikanska filmbyn innebär att Graces ”acceptans” är villkorad. Och det utifrån dem som påstår sig vilja gott. För metoden med vilken Graces människovärde dräneras gör von Triers förståelse intressantare än simpel dramatisering av teorier om Den Andre. Till en början får Grace nämligen inte arbeta. Det tycks vara omsorg, men är rädsla. Är byborna oroliga för att vara utbytbara – tänk om främlingen kan göra våra uppgifter? Kanske till och med bättre? Så när hon slutligen får arbeta är det på villkor ingen av de andra skulle acceptera: Grace slavar med ett kvarnhjul runt halsen. Slutligen våldtas hon av männen, spottas på av kvinnorna och utnyttjas av barnen.

Men så är hon ju gömd förklarar de. En farlig kostnad för de andra.

2003 var von Trier fortfarande mer geniförklarad än avskydd. Den neurotiske dansken hade blivit världsberömd med Breaking the waves 1996. Dancer in the dark vann Guldpalmen 2000. Filmerna kritiserades för misogyni, för självuppoffrande kvinnor som medvetet går undergången till mötes. Länge ser Grace ut att sälla sig till skaran. Det måste ha varit tillfredsställande för von Trier att kritiker och publik jublade när hon inte gick tyst in i offerskap – de gladdes ju åt att en kvinna ställde till med massaker. Regissören vill förstås att vi ska sitta där med känslor som står i konflikt till vad vi påstår vara rätt.

ANNONS

Det som följer ska enligt terroristen Anders Behring Breivik ha tjänat som inspiration till massmordet på Utøya.

Han tog hjälp i den estetik som Dogville blev omtalad för: byn är bara markeringar på golvet i en studio i Trollhättan. Det gäller den sovande hunden liksom krusbärsbuskarna. Det blev avancerad och snygg tv-teater – uppifrån ser scenen ut som ett gigantiskt Monopol-bräde. Verfremdungseffekten fungerade. Det uppskissade landskapet skapar distans. I dag, när Amerikakritiken inte ställer sig i vägen, gör det att Dogville stimulerar andra samtal.

Till detta bidrog Bertolt Brecht med mer än estetisk inspiration. Grace är det hunsade tjänstehjonet Sjörövar-Jenny ur Tolvskillingsoperan. Hon som ser staden läggas i grus och intas av sin piratfamilj: ”Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa”

Dogville är referensrik (här finns hycklande småstäder från Nick Caves då färska skiva No more shall we part; här finns dialog med von Triers stora förebild, den danske regissören Carl Theodor Dreyer). Och det är en film om kristendom och Jesus. von Triers handhavande med Bibeln var kanske inte uppskattat överallt: Grace (”Nåd”) skonar ingen människa. Det som följer ska enligt terroristen Anders Behring Breivik ha tjänat som inspiration till massmordet på Utøya. Tillsammans med sin (Gud)fader utmäter Grace öga för öga och tand för tand. Den enda i byn som får behålla livet ¬– och den siste att synas i bild – är hunden Moses. (Dog – God).

ANNONS

Men det är inte von Triers ateistiska provokationer som dröjer sig kvar 2018. Det är när Grace i slutscenerna cirklar en krusbärsbuske och vänder sig till de livrädda byborna. ”Det blir bara bär om man sköter om busken”, förklarar hon.

”Annars återstår taggarna.”

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS