Den 30 juli mördades fembarnsmamman Nadja Blom på öppen gata i Göteborg. Hennes söner gick i en video ut med att de hade kört över henne – nu misstänks de för mord. Dådet väckte förstås bestörtning.
Bakgrunden var att Nadja brutit mot romsk hederskultur. Mordet var sanktionerat av bland annat svärföräldrarna och den ”otrohetsaffär” som uppgavs som motiv hade varit livligt diskuterad i de inblandade släkterna. Händelsen får sägas vara ett extremt uttryck för de patriarkala normer som finns bland svenska romer. Men som GP visar i en längre reportageserie (27/11 och 28/11) tar sig denna hederskultur även andra uttryck, bland annat i form av ett ”parallellt rättsväsen”, där hedersbrott kan lösas ut mot ”böter”, ett slags uppgörelser som inte är ovanliga i klankulturer.
Kontroll av den kvinnliga sexualiteten är ett centralt inslag, exempelvis genom att kvinnor och flickor öppet tvingas intyga sin oskuld, eller riskerar skamstraff som att få sitt hår avklippt. Till detta mönster hör även arrangerade äktenskap med minderåriga och att romska barn ofta hålls borta från skolan. Allt handlar ytterst om att behålla kontroll över den egna gruppen.
Som GP:s grävchef, Hans Peterson Hammer, påtalar är det viktigt att granska den här typen av förtryck eftersom det drabbar de allra mest skyddslösa: utsatta barn och kvinnor i en redan utsatt minoritetsgrupp. Att det ens behöver sägas visar samtidigt hur kontraproduktiv den svenska hållningen att sticka huvudet i sanden varit. Samma diskussion har i över ett decennium förts om hedersvåld bland nyanlända invandrargrupper under hårt ideologiskt motstånd.
De svenska romerna är dock inga invandrare utan har bott här i många generationer. De var länge diskriminerade, men de höll också hårt på sin särart. Många ville inte bli integrerade i det svenska samhället. Oviljan att bli integrerad finns kvar än idag, speciellt hos de män som upprätthåller de patriarkala strukturerna. Barn hålls exempelvis borta från skolan. Endast undantagsvis går de ut den svenska grundskolan (SVT 9/4 2010).
Det svenska majoritetssamhällets försök att inkludera romerna under efterkrigstiden och i synnerhet från 1960-talet har många gånger slutat i misslyckande då insatserna genomsyrats av ”de låga förväntningarnas rasism”. Man har helt enkelt sett genom fingrarna med sådant som skolfrånvaro, hedersförtryck och normbrytande beteende. Den här cyniska kravlösheten lever kvar än idag och närs av ängslighet, bekvämlighet och akademiska teorier om ”strukturell rasism”, där minoritetsgrupper med en svag ställning i samhället per definition utmålas som offer, en identitet som sedan lätt tas över av representanter för gruppen eftersom det indirekt uppmuntras.
I reportaget framgår till och med att en kommunalt anställd tjänsteman, som arbetar med inkludering av romer, aktivt underblåst en tystnadskultur inom gruppen där missförhållanden ska sopas under mattan och kritiska röster tystas. Det är sådant som bidrar till en vända bort ansiktet-hållning även i den kommunala förvaltningen.
Det svenska samhället slår sig gärna på bröstet för sin långt gångna jämställdhet och sitt skydd för individens rättigheter. Men när det kommer till minoriteter har myndigheterna en tendens att inte vilja se problemen, och håller sig med ”aktiv okunskap” om kulturella uttryck, vilket ytterst drabbar de svagaste individerna.
Det ska sägas att dilemmat är på riktigt. Allt för klumpiga propåer och ingripanden kan stärka misstänksamheten mot majoritetssamhället – och den är utbredd i exempelvis den romska gruppen. Men ytterst är alternativet värre: att av missriktad hänsyn se genom fingrarna med sociala problem och förtryck. De svenska romerna har knappast varit betjänta av den kravlösa inställningen från svenska myndigheter. De sistnämnda måste skaffa sig kompetensen att agera mer resolut.
De tydliga inslagen av ohälsa, arbetslöshet, missbruk och kriminalitet i den romska gruppen är delvis en följd av att det varit svårt att upprätthålla det traditionella, tidigare kringflyttande, levnadssättet i ett modernt industri- och tjänstesamhälle. Men i lika hög grad är problemen en följd av en svensk politik som inte kunnat eller velat visa på några vägar in i det moderna, av rädsla för att verka för ”ingripande”.
Naturligtvis har man aldrig resonerat så om den svenska landsbygdsbefolkning som också tvingades ge upp sin traditionella kultur för att integreras i det urbana, moderna industrisamhället. Traditionerna och minnena förpassades då till särskilda högtider och symboler. I relation till vissa minoriteter, framför allt samer och romer, har det dock funnits en delvis rasistisk idé om att de inte behövt moderniseras.
De historiska övergreppen och diskrimineringen framförs ofta som en förklaring till denna hållning. Men det är inte en särskilt bra anledning att fortsätta särbehandla en grupp till deras egen nackdel. Här, som i så många andra fall har syftet, ”den goda viljan”, ansetts viktigare än konsekvenserna när det borde ha varit tvärtom.
Romerna har som grupp farit illa av den majoritetssvenska passiviteten. Men allra mest illa har denna hållning drabbat de svagaste individerna inom gruppen – ofta kvinnor och barn.
