Han kallar sig San Francisco efter staden som skimrar och lockar på andra sidan jordklotet. Han har bott på Afrikas horn och flyttat med sin mamma från stad till stad, från farbror till farbror, i jakt efter ett hem och en plats att andas på. Det som han kallar för ”luftsvälten” är svår, andetagen tunga. Men trots sina fysiska besvär har han ensam tragglat sig igenom Europas storstäder och befinner sig nu tillfälligt i södra Skandinavien: en papperslös man i en värld genomkorsad av osynliga och synliga gränser. Han har lämnat bästa vännen bakom sig i ett fängelse på den afrikanska kontinenten, men är vid gott mod. För även om han inte alltid till fullo förstår språken i Europa, har han till sin hjälp ett liknelsestint idiom som med omskrivningar återförtrollar och besjälar verkligheten, som annars hade varit blek, fientlig och fylld av katastrofer.
Han gör det bästa av tillvaron och klamrar sig fast vid tanken om att en dag komma fram.
Människan är den vackraste staden är Sami Saids tredje roman. I en intervju med TT berättade han nyligen att han hade blivit äldre och tråkigare sedan debuten med den uppmärksammade ”Väldigt sällan fin”.
Att tid har förflutit är naturligtvis svårt att säga emot. Men ”tråkig” är nog det sista epitet som jag skulle klistra på San Franciscos berättelse.
Språket lägger sig som en slöja mellan honom och världen och kan visserligen betecknas som irriterande dunkelt och svårtillgängligt ibland – det är inte alltid tydligt var vi befinner oss eller ens vad som faktiskt händer. Men den dallrande språkridån är en viktig del i en medveten poetik som vill försätta läsaren i ett tillstånd av förhöjd förvirring.
Att det är svårt att veta vilken sida om gränserna man befinner sig på spelar ingen roll för den som är på väg, människorna i romanen är ändå inte önskvärda någonstans. Det kvittar därför om vi befinner oss i Tyskland, Danmark, Sverige eller åt vilket håll en bro bör korsas.
Det viktiga är människorna som San Francisco möter på vägen. Här finns till exempel Richard, eller om han heter Hasse eller Hussein – den paranoide mannen som går till utplåningens gräns för att passa in i det nya landet. Här finns Isol som med pistolen i handväskan är på flykt undan den stalker som älskar henne. Och snart finns också Madam, den hundraåriga damen på en mystisk ö i Atlanten som San Francisco till slut hamnar på. Hon som förvaltar trädgården med det symboltyngda namnet Elysium och som anlitar romanens huvudperson som allt-i-allo.
Har San Francisco dött? Har han slutligen gått under och hamnat i efterlivet? Är Elysium den sista viloplatsen?
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.
För däremellan uppstår San Francisco, en människa i världen som tappat nästan allt, men som aldrig ger upp hoppet om sin medmänniska. Han är en upptäcktsresande som man inte ångrar att stifta bekantskap med.
