Agnes pappa har berättat att allt ska dö, för utan döden inget liv. Men, förklarar han, det finns också sådant som aldrig dör. Dit hör havet och stenarna, och hans kärlek till Agnes.
LÄS MER:Sorg som inte lämnar läsaren i sticket
Agnes älskar sin pappa, han är den roligaste pappan, han kan leka som ett barn. Utom när han inte alls mår bra, när livet är för tungt och allt är svårt och krångligt. Då blir Agnes arg på honom. Men ibland får han energi. Som när han en dag kommer hem med en gammal träbåt. Han har slutat på sitt jobb och ska istället renovera båten, få den i fint skick, och sedan ska hela familjen segla till Karibien. Han arbetar och arbetar, till och med på natten, men båten blir inte färdig. Istället blir pappa väldigt ledsen, och en dag försvinner han
Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmarks Vi skulle segla runt jorden berättar om något som händer fyra gånger varje dag i Sverige. Fyra gånger per dag tar någon sitt liv. Och, uppger förlaget, det är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldersgruppen mellan 15 och 44 år.
LÄS MER:Philip Pullmans nya bok om Lyra ekar av folksagor
Allt i boken är svart, grått och vitt. Stora inramade bildrutor avlöses av små, av hela uppslag, av kombinationer av geometriska former, och jag känner att just den grafiska romanformen är det som gör att den här boken, trots sitt ofattbart svåra ämne och den väldiga sorg den förmedlar, går att ta sig igenom. Och till och med tycka väldigt mycket om. Elisabeth Widmark arbetar med mjuka skuggningar och fokus på levande detaljer; som när det blir för tråkigt att vara i sjukrummet, där pappa ligger med slangar och apparater, och Agnes ställer sig och smular sönder krukväxtblad i korridoren istället. Och som det svindlande ovanifrånperspektivet med en fågelrygg som breder ut sig över nejden när alla letar efter den försvunna pappan. Också texten varierar skickligt den existentiella våndan och vardagskänslorna.
Vi skulle segla runt jorden är en både viktig och vacker bok, djärv till ämne och utformning, och nödvändig.
