På filmnyheterna.se har man räknat fram att filmrecensenternas snittbetyg på Fredrik Boklunds nya buskis Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult blev 1,5. Ingen annan svensk film på repertoaren har ett lägre snittbetyg.
Alltså var det inte enkelt för filmbolaget att leta upp ett positivt citat att lägga in överst i bioannonsen, men till slut lyckades man. Vetlanda-Postens, som man kan förmoda lokalpatriotiska, recensent tyckte att den nya Åsa-Nisse-filmen var toppen.
Att filmen skulle bli totalsågad från de flesta håll (”Jösses Eulalia så uselt!” löd rubriken till Dagens Nyheters recension) var extremt förväntat. Möjligen kan regissör Boklund trösta sig med att den här sortens filmiska folklustspel blivit sågade i alla tider.
En kulmen nåddes på det beryktade konserthusmötet i Stockholm den 25 februari 1937. ”Filmen som kulturfara” var debattämnet för dagen. Kulturens fanbärare, med Vilhelm Moberg och Carl Björkman (DN) i spetsen, ondgjorde sig över svenska pilsnerfilmer i allmänhet och Pensionat Paradiset, som nyligen haft premiär, i synnerhet.
Pilsnerfilmerna ansågs vara smaklösa och allmänt usla. Från nykterhetshåll förfasades man över det ständiga groggandet i filmerna.
”Det simplaste jag sett av svensk film, finns det verkligen publik för sådant dravel?” hade Björkman frågat sig i recensionen av Pensionat Paradiset (som för övrigt är en av Thor Modéens roligaste filmer).
Jo, publiken gick och tittade. Även på den första Åsa-Nisse-filmen som kom 1949.
Jag tror att Fredrik Boklund och manusförfattarna Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar hoppas på en liknande utveckling för Wälkom to Knohult, alltså att ”vanligt folk” kommer att älska filmen.
Tillåt mig att tvivla en smula. För det första har den yngre biopubliken inget som helst förhållande till Åsa-Nisse och Klabbarparn. För det andra kommer det snabbt att sprida sig att filmen inte är bättre än den är. För det tredje är det, milt sagt, besvärande att Stig Cederholm, som hittade på Åsa-Nisse-figuren, hade ett förflutet som nazist och frivillig SS-soldat. Något som en upprörd Roy Andersson påpekade lagom till att Åsa-Nisse skulle gå upp på bio, och något som Henrik Dorsin tydligen inte hade en aning om.
Tredje plats blev det för Wälkom to Knohult på Biotoppen Göteborg den första helgen. Fler valde att titta på Colin Firth och Geoffrey Rush i The king´s speech och ännu fler valde att titta på Disneys Trassel. Större intresse än så var det alltså inte för Åsa-Nisse år 2011.
GILLAR: Färsk statistik från Svenska Filminstitutet visar att biograferna i Sverige höll publikställningarna under 2010. Biobesöken uppgick till 15, 8 miljoner, vilket är strax över genomsnittet för de senaste fem åren. Film är bäst på bio. Fortfarande.
GILLAR INTE: John Wayne-västernrullen True grit fick den blytunga och fullt begripliga svenska titeln De sammanbitna när filmen gick upp på bio 1969, men bröderna Coens nyinspelning behåller den inte fullt lika begripliga originaltiteln True grit. Varför då?
