Umgänget med Swedenborg är roligt och inspirerande. Man blir liksom upplyft, förflyttad till en alternativ sfär, samtidigt som det som finns runtomkring en framstår i ett förklarat ljus, klart och tydligt.
Detta här och där samtidigt har en särpräglad attraktionskraft. Det är litet som berättelsen om ett av Swedenborgs besök i andevärlden, när han stötte på några ungdomar på en trädgårdsgång. En av ynglingarna frågade varför Swedenborg bara var synlig litet då och då, för att sedan lika snabbt försvinna ur deras åsyn. Jag är icke någon gycklare, svarade Swedenborg småleeende. Ej heller någon väderhane (vindflöjel), utan jag är växelvis än i ljuset, än i skuggan för Eder, således en främling här och på samma gång en infödd.
Den här sekvensen, hämtad ur en av Swedenborgs skrifter, leder rätt in i tonsättaren Jonas Forssells, librettisten Magnus Florins och regissören Karl Dunérs gemensamma operaskapelse Hemligheter, som i lördags kväll hade sin urpremiär på Malmöoperan. Den märklige 1700-talsgestalten, som uppfann ett luftskepp och en undervattensbåt, framträder här som en gränsvarelse, en tillfällig besökare i jordelivet. Allt lika verkligt och overkligt, allt möjligt att studera, i mikroskop eller som uttryck för andliga dimensioner av det som förefaller materiellt eller förgängligt. Man går ut genom en port och går in genom samma port.
Det är bland annat det löst sammansatta skeendet, pärlbandet av flyktigt passerande ögonblick, som gör Hemligheter så lyckat som sceniskt verk. En och annan kanske stör sig på avsaknaden av kronologisk utveckling eller svårigheterna att skilja de olika människorna i Swedenborgs närhet åt. Men i stället uppstår en lyrisk täthet, inte minst i andra akten som är en drömversion av den första, med delvis samma musikaliska motiv och rörelsemönster, men i andra ordningsföljder.
Jonas Forssells musik är lika sparsmakad som stilistiskt varierad. Återkommande använder den sig av borduntoner, liggande ackord med ett myller av klangförändringar svävande ovanför, högt upp i registren, en sorts musikaliska darrningar som stämmer väl överens med Swedenborgs idéer om hur himmelska vågrörelser får det mänskliga väsendet att vibrera. Det finns en känsla av frihet och oberoende i musiken; i ena stunden enkel och folkviseaktig, i nästa klangligt komplex, inte helt olikt vissa avantgardistiska kör- och orkesterstycken från 1960-talet.
Huvudpersonen är förstås Swedenborg själv, förnämligt gestaltad av basbarytonen Bengt Krantz. Det rör sig om ett poetiskt porträtt, en vandring genom olika tillstånd och drömbilder. Men Krantz har en fascinerande förmåga att hålla samman det fragmentariska. Han framstår som något av Falstaff-figur, och i slutändan är det människan Swedenborg som tydliggörs, i all sin tafatthet och ofullständighet.
Alla andra karaktärer i operan sjungs av kvinnoröster, även rollerna som Karl XII och den politiske och ekonomiske manipulatören Fredrik Gyllenborg. Det skapar ett intressant klangligt spektrum, från det mörka till det ljusa, och framförallt Miriam Treichl som Swedenborgs syster och Kari Postma som den polska prinsessan Maria gör starka insatser.
Som musikdramatik handlar det om en helt annan sorts uttryck än vad som brukar förekomma på svenska operascener, även när det gäller nyskrivna verk. I stället för expressionism och linjärt berättande är det tankens hastiga förflyttningar över ytorna som står i fokus. Ja, tankeopera är nog rätt ord för detta alternativa sätt att förhålla sig till operatraditionen.
Det finns åtskilliga ögonblick som flyr undan innan man riktigt förstått dem. Upprepningen och förskjutningen av frasen sammet, siluett, siden, sorg bildar till exempel sitt eget poetiska rum, där melodi och röstklang får orden att röra sig och flimra som ljuslågor. Detsamma gäller de obegripliga fraserna på polska som då och då dyker upp, eller den förunderliga ordkonstellationen agat, kristall, spegelsal, bordell. Om det påminner om något är det Strindbergs Ett drömspel, också det ett synnerligen Swedenborginfluerat scenverk. Det finns något hoppfullt i dessa drömska förflyttningar, i den språkmusik som klirrar likt himmelskt porslin.
