Tidigare i somras var det tänkt att filmen ”Lady of Heaven” skulle börja visas i de brittiska biograferna. Filmen handlar om islams profet Muhammeds dotter Fatima och är skriven utifrån ett shiamuslimskt perspektiv. Men någon biopremiär blev det inte. Arga demonstranter i städer som Bradford, Birmingham, Bolton och Sheffield krävde att filmvisningarna skulle ställas in. Enligt demonstranterna var det en hädisk film, inte minst för att Muhammed skulle ha varit gestaltad i den, något många muslimer inte accepterar.
Storbritanniens största biokedja, Cineworld, tvekade inte länge: alla visningar ställdes in. Protesterna hade uppnått sitt syfte.
Ur företagets perspektiv var det ett rationellt beslut. Genom åren har nämligen författare, konstnärer, producenter och arrangörer fått lära sig att man måste vara på sin vakt när det gäller yttringar som kan uppfattas som kritiska eller hånfulla mot islam.
Muhammedkarikatyrerna utlöste en våg av aggressiva och våldsamma protester, inte bara i den muslimska världen utan också här i väst. Det åtföljdes av dödshot från fundamentalister och terrorgrupper.
Under 2010-talet har vi sett hur ord förvandlats till handling: Det planerade attentatet mot Jyllands-Posten som uppdagades av svensk och dansk polis vintern 2010. Terrorattentatet mot satirmagasinet Charlie Hebdo år 2015. Terrorattentatet i Köpenhamn samma år, där konstnären Lars Vilks var en tilltänkt måltavla. Mordet på den franske läraren Samuel Paty 2020.
Och förra veckan skedde ännu en attack med syftet att straffa någon som bara använt sin yttrandefrihet. Efter att ha levt med en dödsfatwa i mer än 30 år knivhöggs den hyllade författaren Salman Rushdie i New York under en föreläsning om konstnärlig frihet. Sedan decennier tillbaka har mullaregimen i Iran och islamska fundamentalister önskat hans död för något så ofarligt som en roman vars huvudpersoner är löst inspirerade av Muhammeds liv och de så kallade satansverserna. Lyckligtvis verkar Rushdie ha klarat sig.
Tyvärr har dödshoten och terrorn fått sin avsedda effekt. Vi har fått en ängslig offentlighet när det kommer till yttringar som kan uppfattas som hädiska mot islam. År 2010 stoppade Världskulturmuseet i Göteborg konstnären Elisabeth Ohlson-Wallins utställning Jerusalem. Enligt museet riskerade vissa bilder provocera svenska muslimer. När Lars Vilks omkom i en bilolycka häromåret var det många som önskade att Moderna museet skulle förvärva den beryktade ”Rondellhunden”. Men förslaget ratades, enligt museets företrädare var det ett verk som baserades på ”hatisk och kränkande ikonografi” (Sydsvenskan 8/10-2021).
När den dansksvenske provokatören och högerextremisten Rasmus Paludan tidigare i våras eldade upp koraner i utsatta områden blev det kravaller. Över hundra poliser skadades i de våldsamma upploppen. I stället för att fördöma våldsverkarna och ta ställning för yttrandefriheten gick ledande politiker och opinionsbildare ut och krävde att polisen skulle neka eller planera om Paludans kommande demonstrationstillstånd.
Centerledaren Annie Lööf gick ännu längre och lekte med tanken att polisen borde begränsa möjligheten att ge tillstånd för islamkritiska demonstrationer i utsatta områden och då särskilt under den muslimska fastemånaden ramadan (SvD 21/4). Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg önskade också att polisen till följd av våldet och säkerhetsläget skulle begränsa Paludans demonstrationstillstånd (Aftonbladet 23/4). Uppmaningarna gav effekt. Dagarna efter korankravallerna meddelade flera polisavdelningar runt om i landet att de nekat Paludan tillstånd. Först nu i sommar har Paludan fått åka ut på sin valturné igen.
Vad som verkar vara praktiska överväganden - det blir för mycket bråk, människor tar illa vid sig så det är bättre att ställa in - är inget annat än en kapitulation. Det demokratiska samhället kapitulerar för lättkränkta extremister och våldsverkare.
Men vi kan inte låta yttrandefriheten begränsas med syftet att skydda vissa grupper eller intressen. Lika självklart som att det ska vara lagligt att förlöjliga kristendom, lika självklar måste rätten vara att håna islam. Här ska inte någon religion särbehandlas. Yttrandefriheten måste väga tyngre än så.
