Tony Johnson, högstadielärare i Majorna, alias Mick Jagger.
Tony Johnson, högstadielärare i Majorna, alias Mick Jagger. Bild: Axel Noren

Rockens härmapor

De har hittat en plats i kölvattnet bakom rockvärldens giganter i en nisch som hyllar kopiorna lika mycket som originalen. Två Dagar tog rygg på några av Sveriges hyllningsband och fann flera anledningar att bli en rockimitatör.

ANNONS
|

Dusty Hills mustasch vill inte fästa på den svettiga överläppen. Den fladdrar när han sjunger och han försöker trycka fast den i de korta pauser som ZZ Tops basgångar medger. Det funkar inte. Men det är heller ingen katastrof. Där det borde stå en publik finns knappt en själ. Bandet har dragit festivalschemats nitlott. I öltältet på andra sidan området, i skuggan från det obarmhärtiga solgasset, visas kvartsfinal mellan Sverige och England i fotbolls-VM på storbildsskärm. Med det kan inte ens ZZ Tops största hits konkurrera.

När Consumption klingar ut river Dusty Hill av sig mustaschen. Den är lika fejk som Dusty själv. Under lösskägg, hatt och bandana döljer sig Mattis Antonsson, en 36-årig musiker från Karlshamn. Och bandet han frontar är inte ZZ Top. Det är ZZ Tap – hyllningsbandet.

ANNONS

Ett hyllningsband skiljer sig från ett coverband genom att uteslutande spela låtar från ett och samma band eller artist. I bästa fall är de något mer än bara imitatörer: i sin renaste form försöker hyllningsbanden skapa en känsla av att vara det riktiga bandet. Men ansatsen skiljer sig åt. Medan vissa gör allt för att likna och låta som förlagan går andra på scenen som de är. Många väljer ett namn som anspelar på originalets, andra nöjer sig med att skriva ”The” och ”tribute” före respektive efter bandnamnet.

LÄS MER:Lyssna på fejkbanden

– ZZ top är tacksamma. Skägg, boots och bandana och så är vi hemma. Vi funderade faktiskt på att spela Whitesnake, men hittade ingen keyboardist. Och ZZ top är ändå bättre, för de är bara tre. Då blir det färre som delar på gaget, säger Mattis Antonsson med limrester kvar på överläppen.

SYNERGI. ZZ tap delar inte bara släp, utan också gitarrist med AC/DC Jam. När ZZ tap går av scenen drar Jim Johansson av sig skägget och tar på sig skoluniform.
SYNERGI. ZZ tap delar inte bara släp, utan också gitarrist med AC/DC Jam. När ZZ tap går av scenen drar Jim Johansson av sig skägget och tar på sig skoluniform. Bild: Axel Noren

Festivalen han precis har spelat på, Rock the Night Festival i Hässleholm, består uteslutande av hyllningsband och är landets största i sitt slag. Programbladet använder ogenerat förlagornas loggor, men förtydligar i finstilt text att det inte är Bruce Springsteen, Kiss och Queen som spelar – utan Springstreet band, Dressed to Kiss och Queer. Festivalen hade premiär förra året och har sedan dess vuxit från en dag till två.

ANNONS

Elvis, Beatles och Abba

Det är svårt att sätta fingret på exakt var och när hyllningsbandsscenen uppstod. Elvis juckande och stötvisa sång var visserligen tacksamt att öva in – men lockade snarare imitatörer än hyllningsartister. I stället var det Beatles-kopior som verkligen etablerade hyllningskulturen. I mitten av 70-talet fanns en handfull band som reste runt och spelade i Beatles egen frånvaro, men först 1977 gjorde några musikalproducenter storskalig profit på Beatles låtskatt. Under förevändningen att de ville spegla det turbulenta 60-talet genom Beatles musik satte de upp Beatlemania, en multimediaföreställning med liveband på Broadway i New York. ”Inte The Beatles – men en otrolig imitation” lovade affischen – och det var också vad publiken fick: fyra perukklädda män som lät, rörde sig och spelade som The Beatles. Det gick hem. Beatlemania spreds snart till andra amerikanska städer. När uppsättningarna väl lades ned stod horder av musiker med Beatles repertoar i färskt muskelminne utan jobb. Några av dem började spela på pubar och studentskivor. Skalan var liten, och kredden obefintlig. Men än sen? Även Beatles måste börja någonstans.

Hyllningsscenens verkliga katalysator fanns dock i Australien. Kontinenten var svältfödd på stjärnglans och i stället för att vänta på att populära band skulle orka masa sig över världshaven tog musikaliskt lagda australier saken i egna händer. En kultur som tillät imitatörer fick fäste och banade väg för hyllningsscenens verkligt stora genombrott i slutet av 80-talet med Abba-hyllningen Björn Again. I samma veva började The Australian Pink Floyd Show imitera Pink Floyds senare världsturnéer. Snart befann de sig på sina egna.

ANNONS

Bland de tidiga banden är en tendens tydlig: de försökte fylla ett tomrum. Australiensarna fyllde tomrummet efter banden som inte dök upp, medan andra, som Led Zepagain och The Bootleg Beatles gav fans chansen att uppleva band som inte längre fanns.

Sedan dess har scenen förändrats. Visst finns de nobla idealen kvar, men också andra drivkrafter. Ett hyllningsband 2018 kopierar inte nödvändigtvis ett band som inte längre finns.

Majornas Mick Jagger

Tony Johnson intar Rock the Nights scen med ett enormt självförtroende, gör utfall ut på catwalken som nu omringas av skymningsmörker och ett par hundra personer. Han går med skrevet först, putar med läpparna och viftar spastiskt med armarna. Han ser ut och låter onekligen som Mick Jagger.

Tony upptäckte Rolling Stones i tonåren. På 80-talet, då synthtrummor och tillrättalagda melodislingor dominerade populärmusiken, tyckte han att den gitarrdrivna bluesrocken kändes mer äkta. Han startade ett coverband, och märkte att Stones-låtarna vann gehör hos publiken. Dessutom var de roligast att spela. När Tony flyttade från Skövde till Göteborg i början av 90-talet samlade han ihop en ny skara musiker och bildade det renodlade hyllningsbandet Rocks Off.

1995 skulle Rolling Stones ut på sin Voodoo Lounge-turné och spela på Stockholms stadion. Det rådde Stonesfeber i Europa. Volkswagen gav ut en Rolling Stones-kollektion och Microsoft gjorde Start Me Up populär igen i en reklam för Windows ’95. Radiokanalen NRJ anordnade en rikstäckande tävling där den som lät mest som Mick Jagger vann en Volkswagen cabriolet. Tony hade inte ens körkort men begav sig ändå till Valand och sjöng Start Me Up inför en jury. Han gick vidare till finalen i Stockholm och vann även där.

ANNONS

Samma år ringde Sikta mot stjärnorna. TV4:s flaggskepp lockade miljonpublik varje fredag. De hade hört talas om Tony Johnson och ville ha honom med.

Tony sa nej.

– Det kändes inte rätt. Det var underhållnings-tv, det var singback… Jag kommer från en rockmusikmiljö där allt inte var så tillrättalagt. Så jag gjorde det inte.

Dumt, tyckte bandet. Nästa år ringde TV4 igen, och efter påtryckningar gick Tony med på att delta, förutsatt att han fick ha bandet med sig.

Tony Johnsson, Rocks Off.
Tony Johnsson, Rocks Off. Bild: Axel Noren

Tony blev delad sjua i finalen, men Sikta mot stjärnorna gav bandet ordentlig skjuts. Ett produktionsbolag ombesörjde en mer påkostad show och såg till att spelningarna blev fler och scenerna större.

21 år senare har det lugnat sig. Bandmedlemmar har slutat och nya har tillkommit. Cabrioleten är såld sedan länge.

– Jag bodde i Linnéstaden och där var det hopplöst att hitta parkering. Så jag sålde tillbaka bilen till bilfirman och åkte bland annat till Wembley och tittade på Stones för pengarna.

30 spelningar om året

I mitten av 00-talet hittade bandet sin nuvarande sättning och numera gör Rocks Off mellan 20 och 30 spelningar om året, vilket är ungefär samma snitt som Stones själva. Men medan Stones dragit in miljarder har den västsvenska sextetten på sin höjd fått in lite extrapengar. Tony Johnson jobbar som högstadielärare i Majorna, gitarristen Leif-Ove ”Les” Granqvist som kock i personalrestaurangen på Uddevalla stadshus.

ANNONS

– Eftersom vi inte kan leva på bandet måste vi motiveras på annat sätt. Det går att göra mycket med Stones musik. Annars hade det varit dötråkigt att spela Jumpin’ Jack Flash för 800:e gången, säger Les.

Den är ett måste på varje konsert. Liksom Satisfaction, Brown Sugar, Honky Tonk Women och fler därtill. Spelningarna är en balansakt: de måste tillfredsställa den breda massans begär efter hits, och samtidigt inkludera guldkorn för att flörta med inbitna fans.

Även om Rocks Off inte kan leva på sina konserter finns det musiker som inte bara överlever utan till och med lever gott på sina hyllningsband. Brittiska Only One Direction är en en mångmiljonmaskin som turnerar i stora delar av världen. De är resultatet av att musikindustrin har insett värdet av att lägga sig i. I stället för att försöka lansera ett nytt pojkband – varför inte krama mer pengar ur ett som redan finns? Björn Again hade som mest fem olika ensembler i gång samtidigt för att möta den stora efterfrågan.

I slaget om pengarna handlar allt om att träffa rätt.

Affärsmännen som härmar Ledin

”Tjena” säger den unge mannen som självsäkert går fram till scenen när bandet Just Nu testar ljudet på Café Grindstugan i Göteborg. Han är på svensexa, förklarar han, och det vore ”superkul, superkul”, om den blivande brudgummen kunde få vara med och sjunga en låt. ”Kan ni Sweet Home Alabama?”

ANNONS

Trots att både bastrumma och backdrop förklarar att det är Sveriges enda Tomas Ledin-tribute som står på scenen har han svårt att ta in Stefan Estulfs förklaring att det skulle bli märkligt om de plötsligt spelade en låt av ett annat band.

– Vadå? Spelar ni bara Tomas Ledin?

– Ja.

– Jahaja… Soft. Kan ni inga andra låtar?

Stefan Estulf är van. Liknande situationer inträffar varje gång Just Nu spelar. Folk kommer fram och har önskemål och synpunkter på bandet. ”Öh, spela Håkan Hellström!” ”Kan ni köra Summer of ’69?”.

– Det spelar ingen roll var vi spelar, det är alltid samma sak. Men säger man att ”vi tar det lite senare” så kommer det alltid av sig, säger Stefan.

SMÅSKALIGT. När Just Nu uppträdde i Vänersborg tidigare i somras hade de en 20 meter bred scen att röra sig på. Scenen på Café Grindstugan är betydligt mindre, och har så lågt i tak att bandets backdrop släpar i golvet. Siros Vaziri är vikarierande trummis i bandet.
SMÅSKALIGT. När Just Nu uppträdde i Vänersborg tidigare i somras hade de en 20 meter bred scen att röra sig på. Scenen på Café Grindstugan är betydligt mindre, och har så lågt i tak att bandets backdrop släpar i golvet. Siros Vaziri är vikarierande trummis i bandet. Bild: Axel Noren

Just Nu går på scenen. Redan efter första låten försöker några i publiken påkalla Stefans uppmärksamhet med försiktiga låtönskningar. Andra är inte lika subtila utan brölar SEN-SU-EEEELLA ISA-BE-HEE-LA i kör. Ytterligare en bara brölar och söker mest kontakt med vem han än råkar ragla in i. Stefan parerar allt kontaktsökande proffsigt. Alltid trevlig, alltid avvisande.

Just Nu ser varken ut eller låter som Tomas Ledin. De är inte ens särskilt inbitna fans. Stefan Estulf och Jerry Asterfjord har ett förflutet i Seven, ett ”originalband”, som Jerry uttrycker det. De spelade förband till Backyard Babies och Alcazar och presenterade sitt debutalbum för ett skivbolag. ”Jättebra, men inte rätt i tiden” blev skivbolagets omdöme. Luften gick ur och bandet splittrades. Stefan och Jerry höll liv i sina musikaliska karriärer på varsitt håll: Stefan sjöng på after ski och after beach, medan Jerry spelade Creedence och Bryan Adams på irländska pubar kvällarna i ända. Det var slitigt, och när en kompis kläckte idén om Ledin-bandet hoppade båda på. Snarare av längtan efter att göra något annat än av kärlek till Tomas Ledin.

ANNONS

– Jag var verkligen inget fan. Men min svärmor älskar Tomas Ledin, och min fru är praktiskt taget uppvuxen i bilen bakom Ledins turnébuss. Så de blev jätteglada när jag beslöt mig för att gå med. Nu gillar jag faktiskt många av låtarna, säger Jerry.

Han var dock skeptisk. Tomas Ledin? Hur fan skulle det gå? Bra, visade det sig. Alla har en relation till Tomas Ledin, och merparten är beredda att skråla med i I natt är jag din. Åtminstone efter ett par öl.

– Jag kan inte riktigt fatta att ingen annan har gett sig in i det här. Men nu är det kanske för sent. Vi har gjort oss ett namn inom den här nischen, och förmodligen skulle det vara svårt att slå sig in nu, säger Stefan Estulf.

Hyllningsbanden existerar i gränslandet mellan ett originalband och ett coverband, och drar nytta av båda världarna. De lever på ett redan etablerat varumärke och behöver inte övertyga publiken om att musiken är bra. Samtidigt står ett hyllningsband ut bland alla coverband som slåss om samma gig.

Kruxet är såklart att välja en förlaga som går hem hos en bred publik. Beatles och Abba är säkra kort i termer av igenkänning, men då måste man också slå sig in på en redan konkurrensutsatt marknad. Och den som i stället vill hylla Kjell Höglund (det finns sådana hyllningsartister) behöver sannolikt inte armbåga sig fram i kampen om spelningarna, men kan räkna med att behålla sitt dagjobb för att få ekonomin att gå ihop.

ANNONS

Bästa bandnamnen

Ett riktigt bra hyllningsbandnamn uppfyller tre kriterier: det gör tydligt vilket band som åsyftas, innehåller någon form av ordvits samt drar uppmärksamhet till att de är kopior. Här är några band som lyckats:

The Faux Fighters (Foo Fighters). Faux betyder falsk och är vanligt förekommande i hyllningsbandnamnsvärlden.

U2-2 (U2). Vad är tydligare än en uppföljare?

Fake No More (Faith No More). Sångaren lyckas till och med pricka Mike Pattons falska toner.

Oasish (Oasis). Som Oasis, fast inte riktigt.

Just Nu är huvudinkomstkälla för dess fyra medlemmar. Förra året omsatte deras bolag över två miljoner kronor och kunde betala ut tillräckligt i vinst för att utgöra en helt okej grundlön. Bandet stoltserar med att de levererar en helhetslösning. Förutom musiken har de med sig eget ljud och ljus. Så om deras framträdande är en lösning, vad är då problemet? Det finns alltid scener som behöver fyllas med underhållning. När de populära originalbanden är för dyra, coverbanden för svåra att marknadsföra och de lokala förmågorna för okända utgör hyllningsbanden en billig lösning som tilltalar en bred publik. Plötsligt kan den lokala stadsfesten erbjuda musik som går hem utan att kommunen slösar med skattepengarna.

Rättigheter och skyldigheter

Så är hyllningsbanden bara en irriterande parasit på artisternas livsverk? Nej. Det kan finnas tusentals, ibland hundratusentals, skäl för originalen att låta kopiorna hållas.

Det behövs inget tillstånd för att framföra covers i Sverige. Men det finns några grundregler. Dels får man inte ändra i verken hur som helst, och dels måste framförandet anmälas till Stim, Svenska tonsättares internationella musikbyrå, som ser till att musikskaparen får ersättning. Om Just Nu verkligen är Sveriges enda Tomas Ledin-tribute rör det sig knappast om några förmögenheter. Låt oss säga att publiken på Grindstugan är 250 personer. Eftersom inträdet var gratis betalar arrangören en licensavgift på 4,08 kronor per person. Det blir 1020 kronor. Sedan ska förbandet ha sitt, oftast rör det sig om 20 procent. Då återstår 804 kronor till Tomas Ledin. Men ju mer biljetten kostar, desto större licensavgift betalar arrangören in.

ANNONS
COPYCATS. Stefan Estulf, sångare i Just Nu: "Tomas Ledin är en av de absolut största artisterna i Sverige. Det är därför Just Nu funkar. Det finns inte många artister som är så populära och som så många har en relation till. Det är Ledin, Magnus Uggla, Gyllene Tider och Abba. That´s it. Det hade inte funkat att bara köra Anna Book."
COPYCATS. Stefan Estulf, sångare i Just Nu: "Tomas Ledin är en av de absolut största artisterna i Sverige. Det är därför Just Nu funkar. Det finns inte många artister som är så populära och som så många har en relation till. Det är Ledin, Magnus Uggla, Gyllene Tider och Abba. That´s it. Det hade inte funkat att bara köra Anna Book." Bild: Axel Noren

Trots det är inte alla förtjusta i att låta sig kopieras. Bandet My Quiet Companion satt i turnébussen när de kom på idén att översätta Springsteen till svenska.

– Vi översatte till en svensk kontext. The River blev Floden och handlar om någon i Norrland som blivit av med jobbet på verk. Vi ville skapa en bild som lyssnaren kunde känna igen sig i. Vissa låtar behövde vi inte ändra så mycket i. De handlar om kärlek och brustna hjärtan. Förhållanden som gått åt helvete finns ju även här, säger Patrick Rydman, som spelar gitarr och sjunger i bandet.

Konserten fick namnet Hungriga hjärtan – Springsteen på svenska, och var tänkt att göras småskaligt. Men när Riksteatern tog in konserten i sitt program fick My Quiet Companion kalla fötter. Deras textändringar krävde artistens, eller i Springsteens fall förlagets, godkännande.

– Vi fick till svar att det inte ens var värt att försöka. Vi hade tryckt upp tusen affischer och för att inte behöva trycka nya så printade vi ut tusen lappar med texten: ”på vårt sätt” och klistrade över ”på svenska”.

My Quiet Companion är inget riktigt hyllningsband, utan ett originalband som insett möjligheterna att tjäna pengar på andras musik.

ANNONS

– När vi kör Springsteen är publiken med oss, och då kan vi smyga in vårt eget material. På så sätt bygger vi oss en egen publik.

Ett olönsamt skådespel

På Rock the Night Festival har AC/DC Jam gått på scenen. ZZ Taps Billy Gibbons har blivit Angus Young – Jim Johnsson knäcker extra i båda rollerna – och hoppar runt medan hans bandkollega skriker i nästintill sonarhög frekvens. Publiken är vild. Hår svänger, djävulshorn höjs mot kvällshimlen och folk skriker THUNDER på given signal. Situationen uppvisar alla symptom på att vara en riktig rockkonsert.

Det är svårt att blunda för det absurda i situationen. Hyllningsbanden kopierar inte bara ett annat band, de modellerar sitt framträdande efter någon annans framträdande som i sin tur utgår från en skriven och inspelad låt. Det är en tolkning av en tolkning av en tolkning. Publiken å sin sida ser inte sina idoler, utan deras kopior. Alla inblandade är väl införstådda med situationen: det här är inte på riktigt. Ändå beter de sig som om det vore det. På båda sidor scenkanten byggs föreställningen upp om att det här är en vanlig konsert. Åtminstone i sina bästa stunder. I sina sämsta blir hyllningsbanden något att försaka till förmån för en kvartsfinal i fotbolls-VM.

ANNONS

AVSPÄNT. Alex Lehmann och Mikael Åkerlund läste om Rock the Night festival på internet och bestämde sig för att ge det en chans.
AVSPÄNT. Alex Lehmann och Mikael Åkerlund läste om Rock the Night festival på internet och bestämde sig för att ge det en chans. Bild: Axel Noren

Mikael Åkerlund och Alex Lehmann från Ljungby i Småland tar del av konserterna från varsin solstol i utkanten av publikområdet.

– Det gör inget att det inte är de riktiga artisterna. Det är kul att komma hit, vädret är bra och det är ju låtar vi tycker om. Och vissa band gör det faktiskt ganska likt. Synd bara att det inte är mer folk här, säger Alex Lehmann.

Han sätter fingret på något centralt. Den svenska hyllningsscenen må vara på frammarsch, men inte med så kraftfulla steg som festivalarrangören hade hoppats på. Det kom inte tillräckligt med besökare. När detta skrivs ligger banden i förhandling med festivalen för att åtminstone få ut en del av det utlovade gaget.

Två lyckliga hyllningsbandshistorier ...

Billy Joel och Mike DelGuidice

När Billy Joel ställde in alla framträdanden för att operera höften 2011 tog sångaren Mike DelGuidice tillfället i akt och rekryterade Joels lediga turnémusiker till sitt hyllningsband. När en tillfrisknad Billy Joel fick höra DelGuidice sjunga blev han så imponerad att han bad sin kopia följa med på Europaturnén. ”Det var som att sjunga stämmor med mig själv”, sa Billy Joel i en intervju. Mike DelGuidice är numera permanent medlem i Joels band.

Genesis och The Musical Box

The Musical Box hyllar Genesis under bandets år med Peter Gabriel vid mikrofonen och återskapar gruppens tidiga scenshower. De är ett av få hyllningsband som fått officiell stöttning från förlagan. Peter Gabriel har själv tagit med sina barn till konserterna för att visa vad deras pappa sysslade med innan barnen kom till världen. The Musical Box kommer till Göteborg och Storan den 27 september.

... och tre olyckliga

Beatles och Beatlemania

1979 stämde skivbolaget Apple producenterna bakom Beatlemania för att ha profiterat på Beatles varumärke. Beatlemania, som av många räknas som originalet bland kopiorna, tvingades betala 10,5 miljoner dollar, i dagens penningvärde cirka 154 miljoner kronor.

Bon Jovi och Blonde Jovi

Kvartetten från New Jersey visade länge uppskattning för sina hyllningsband. Men 2009 blev Blonde Jovi för mycket för originalartistens förlag. Gruppen, som uteslutande består av kvinnor och spelade på små pubscener, riskerade att förvirra lyssnarna, meddelade Bon Jovi genom sina advokater. Blonde Jovi bytte namn till Blonde Jersey och fortsatte spela.

Led Zeppelin och 8150

Led Zeppelin, som själva använt andras musik utan att göra rätt för sig, stämde 2016 den lilla nattklubben 8150 i Vail, Colorado, efter att ha bokat tjejbandet Lez Zeppelin utan att betala licenspengar för spelningen.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS