Man är ju beredd att byta plats med Poseidon, posera naken på Götaplatsen, balansera snäckskal på huvudet, jonglera torskar och snäckor, vad som helst så länge vattnet bara fortsätter att flöda, spruta-forsa-strila. Vilken sommar! Vilken hetta! Och vilken öken att Göteborgs innerstad är så torrlagd på badplatser.
”Älvstaden”. ”River City Gothenburg”. Så heter det i reklamen. Närheten till vattnet är Göteborgs främsta säljargument. Och ändå är Frihamnsbadet den enda centrala (nåja) platsen där du kan stå på huvudet i älven (eller i en flytbassäng i älven, om vi ska vara petiga). Hur kan det komma sig? Gamla goa Götet som ju ska vara så skönt avslappnat och tillåtande och folkligt. Några bryggor stegar och – plums! – allt skulle ju vara löst.
Avsaknaden av badplatser vittnar om en politisk handlingsförlamning som förvånar även den mest luttrade kritiker. Visst finns det utmaningar; på sina ställen är det strömt, på andra riskerar man att brottas med fraktfartyg, vissa dagar är vattenkvaliteten sisådär. Men andra städer har hittat lösningar. Man mäter bakterienivåer, markerar badområden med grälla bojar. Enkla åtgärder. ”Vi tycker att det vore fantastisk om man skulle kunna bada i älven,” sa moderaternas Hampus Magnusson före sommaren (GP, 180618). ”Man borde ta fram fler badplatser längs älven”, sa miljöpartisten Ulf Kamne i samma artikel.
Men så se till att fixa det då, är ni snälla.
Kanske är det bastun i Frihamnen som givit prestationsångest. Utsedd till Västra Götalands bästa byggnad 2015, nominerad till det nationella Kasper Salin-priset samma år (den borde ha vunnit). Korrugerade plåtsjok, rostiga och buckliga, sammanfogade till något av ett Frankensteinmonster, en ömsint jätte på skälvande ben som är omöjlig att inte sympatisera med. Friend, friend...
Och visst, kunde samtliga Göteborgsbad uppvisa sådan särart och estetisk kvalitet vore det förstås fantastiskt. Som i Köpenhamn där badanläggningarna inte bara utvecklats till formfyrverkerier, arkitektoniska mollbergare (för att tala simhoppspråk), utan också fungerar som effektiva stadsutvecklingsverktyg; Sluseholmen, Fisketorvet och Islands brygge var alla isolerade platser innan de populära bassängerna förtöjdes där.
Men ett soldäck och en stege räcker nästan lika långt. Havneholmen och Nordhavnen, två framväxande bostadsområden, en respektive fem kilometer från Köpenhamns hovedbanegård, har redan försetts med badmöjligheter, 500 meter långa trädäck löper längs kajkanterna. Det är lika långt som Skeppsbron, hela vägen från Stenpiren bort till Rosenlundsverket. Rosenlundsverket som ju var tänkt att ersättas av just ett älvbad, ett initiativ som nu sjunker som en sten på grund av Skeppsbroexploateringens miljardunderskott.
Förresten, adressen till det Copacabanafulla baddäcket i Nordhavnen är – minsann – Göteborgs plads.
Ett positivt tecken?
