Den senaste månaden har mina sociala flöden bubblat av hyllningar av den australiensiska komikern Hannah Gadsbys ovanliga standup-föreställning Nanette, som släpptes för ett par veckor sen på Netflix.
Avväpnande, lågmält självironiskt skämtar hon om att mötas av homofobi från närstående och att vara obekväm i prideparader ("Jag är inte ett stort fan av flaggan. Sju gapiga färger staplade på varandra. Ingen vila för ögat."). För att sedan göra en helomvändning och förklara att hon är färdig med stå upp-komik som bygger på att hon och andra minoriteter förnedrar sig själva.
Gadsby bryter ned skämtens dramaturgi som fixerar trauman men inte lämnar utrymme för utveckling, gör en konsthistorisk utläggning om kreativitet och lidande, och skärskådar villigheten att se mellan fingrarna med Stora Konstnärers övergrepp. Picasso må ha uppfunnit kubismen men han var också ett stort svin som låg med en omyndig tjej. Hannah Gadsby vägrar skilja på verk och person: vem skulle betala fantasisummor för en målning av en legogubbe utan Picassos namn på den?
På många sätt är Hannah Gadsby den perfekta komikern för vår tid. Nanette är analytiskt skarp och skoningslös och har blivit rättmätigt hyllad. Kanske har vi inte längre råd att skilja på ett verk och dess skapares handlingar i en tid när det tycks vara onda clowner som styr världen?
Om det är så tror jag att vi ligger illa till.
Jag känner igen samma tendens när jag läser om det internationella, "alternativa Nobelpriset" som ska delas ut av "Nya Akademien", efter Svenska Akademiens haveri i våras. I programförklaringen skriver grundarna att de vill "påvisa att litteraturen hör ihop med demokrati, öppenhet, empati och respekt".
LÄS MER:Ulf Lundell eller Kerstin Ekman kan prisas
Det är lätt att göra sig lustig över tanken på att en akademi grundad av mediedebattörer, före detta höjdhoppare och rockrävar ska återupprätta Sveriges ära på den litterära världsscenen. Listan av nominerade som presenterades i veckan var lite spretig och innehöll övervägande svenska namn (Jessica Schiefauer, Johannes Anyuru och JK Rowling i all ära). Många har också gjort det.
Men jag undrar mer över kriterierna.
Hade helgens hundraåring Ingmar Bergman – 1900-talets kanske mest betydande svenska regissör och författare – som i perioder vurmade för nazismen, var seriemonogam och omvittnat otrevlig mot sina anställda – kommit på fråga för Nya Akademien? Knappast.
I en annan del av internet släpper "goda" människor allt vett och sans och drevar och hotar en komiker som skrivit en osmaklig text, och alla som försvarat honom.
LÄS MER:Barnen är religion för de som inte tror
Om vi börjar kräva att berättelser ska vara goda, läkande och lärorika, och granska om författarna är tillräckligt empatiska och demokratiska blir det snabbt svårt att dra en gräns.
Litteratur måste få vara kränkande, obekväm och obehaglig eftersom alternativet är ännu värre: att den blir inskränkt, kontrollerad och uddlös. Konst gjord av as kan säga något oumbärligt om vad det är att vara människa. Att ta offer på allvar och att lyssna på minoriteters berättelser står inte i motsats till det.
