Under en resa till Buenos Aires tidigare i år blir jag hembjuden till en nybliven vän, en välkänd arkitekt i 70-årsåldern. Istället för en flaska vin skulle jag gärna vilja ge någon slags souvenir från Sverige, men någon sådan har jag inte med mig. Det enda jag har är min tygkasse med Ingmar Bergmans namnteckning gjord för årets jubileum. Hon tar emot tygväskan så full av vördnad att en Orreforsskål aldrig hade gjort större intryck. "Bergman", säger hon drömskt och börjar minnas scener ur Smultronstället.
LÄS MER:Ingmar Bergmans rasande film om konst och makt
Så försvinner hon snabbt iväg i det hus hon ritat själv för att komma tillbaka med en bok full av understrykningar. "El Guardián de la Nada", Bergman, Väktaren av Ingenting, av den argentinska filmprofessorn Marta Zátony.
Jag får en Bergmanpresent tillbaka.
Hyllades utomlands
Under många år var Bergman större utomlands än i Sverige. Varhelst kulturen stod högt i kurs så hyllades den svenske regissören som en mästare. I Latinamerika, mina föräldrars hemkontinent, är han en gigant och i intellektuella kretsar har jag hela mitt liv hört historien om den första, den största, och den mest speciella Bergmanupplevelsen.
Min pappa som är filmregissör har berättat för mig om hur han som pojke olovligen smyger in i en biograf i Santiago de Chile och får sin första erotiska upplevelse när han ser Sommaren med Monika. Den regissör som i Sverige ofta får associeras med mörker och ångest gjorde sin första resa genom världen i en skärgårdsidyll där nakna kroppar kan skönjas under handduken. Myten om den svenska sexuella frigjordheten skapades av dessa bilder och Bergman spelade en inte obetydlig roll.
I USA presenterades Monika i en grindhouseversion med titeln – Monika: The story of a bad girl!.
I Zatonys bok när hon beskriver Bergmans välkända arbetstakt på 1950-talet, att regissera teater höst, vinter och vår och spela in filmer på sommaren lyder en bisats: "Det förklarar att merparten av filmerna har en somrig miljö eller åtminstone en inte så rigorös vinter.". Och även om det mer var produktionstekniska tillfälligheter som gjorde att hela världen kunde skåda Harriet Anderssons sexiga barm i ett land som annars mestadels befinner sig i kyla så cementerade dessa scener bilden av Sverige i utlandet.
LÄS MER:Bergmans förbjudna film kunde blivit flyktingdrama
Filmregissören Dani Kouyate, som förra året vann en en African Movie Academy Award, en afrikansk Oscar, för sin svenska film Medan vi lever, har berättat för mig att hans filmlärare i hemlandet Burkina Faso, hade två mästare: Charlie Chaplin och Ingmar Bergman. Även i Rumänien, där mina föräldrar på 1970-talet gick på film- och teaterskola var han central samtidigt som han ignorerades på Dramatiska Institutet i Stockholm. Precis som det finns en avdelning för extatiska Bergmanupplevelser bland utlänningar så finns det också det återkommande historierna om mötet med hans svenska skeptiker. Oavsett om det var exil eller tillfälliga besök som tog främlingar till Sverige så gjorde svenskars ointresse för "sin" världsberömde regissör intryck.
Jag har hört många historier om teatergrupper, regissörer, skådespelare och författare som på besök i Sverige velat se en Bergmanfilm, besöka Bergmans teater (Dramaten) eller bara diskutera Bergman och som mötts av ett kyligt oförstående.
LÄS MER:Närgånget om mördarens psyke
Idag är det annorlunda men under många år fungerade detta en slags ingång för utlänningar som ville förstå Sverige. I DN-kritikerns Leif Zerns bok Se Bergman kallas regissören för "Folkhemmets monster", den som visade dubbelheten i ett land utan officiella tragedier. "Varje gång vi såg oss i spegeln var vi framgångsrika, friska, förnuftiga och rättrådiga", skriver Zern men det Bergman visade upp var någonting annat. En baksida om svenskarnas krångliga psyke som många invandrare fick uppleva när illusionen om det perfekta landet gick sönder.
Bro till svenskarna
Vi som kom från andra länder försökte bygga broar till "svenskarna" i hopp om att påvisa något gemensamt men den bron gick ofta sönder och främlingsskapet ökade. Jag gjorde det misstaget när jag gick med i Ung Vänster 1994, ville visa mig intellektuell och råkade säga något om Bergman. Snabbt insåg jag att min beundran skulle få gömmas undan som en skamlig hemlighet.
I Nina Bouraouis outsägligt vackra förord till Artiklar, Essäer och Föredrag av Ingmar Bergman utgiven på Norstedts detta jubileumsår får vi åka till Alger och Paris då författarinnan åkallar minnet av sin mor som tittar på Bergmans filmer. "Varje scen blir en scen vars existens jag inte känner till men som existerar i hjärtat av hennes hjärta." Det är så jag upplever att många bär på sina Bergmanupplevelser. I hjärtat av sitt hjärta. Var som helst i världen.
För oss som skulle leva här i exil, oavsett om vi var stora eller små har Bergman sin plats i våra historier om krocken med svenskheten. Vi försökte förstå landet där vi skulle leva via filmen. Vi såg Tystnaden och undrade om det var förklaringen till det tystlåtna folket, vi såg Viskningar och Rop och Nattvardsgästerna och undrade över svenskarnas gudstro och de tomma kyrkorna, vi såg Fanny och Alexander övertygade om att det var så svenskarna firade jul.
Det pågående kriget i Syrien har gett oss berättelser om flyktingar som valt Sverige för att de ville till Zlatans land. Men känner vi till att det en gång i tiden fanns sådana som valde Sverige att fly till för att det var Bergmans land?
America Vera-Zavala regisserar Exil Bergman som har urpremiär på Bergmanfestivalen på Dramaten i Augusti.
