Varför gråter Neymar efter en gruppspelsmatch men Forsberg inte har några tårar att torka efter att ha vunnit åttondelsfinal? Är gråt verkligen en överemotionell känsloyttring? Har inte gråten en förlösande effekt?
Det är den 22 juni och Brasilien har precis vunnit mot Costa Rica. I gräset sitter Neymar med händerna kupade framför ansiktet och kroppen skakandes av gråt. Och så hör jag Johanna Frändén, denna så kunniga kommentator, säga:
"Man kan ha lite svårt för den typen av överemotionella känsloyttringar efter en gruppspelsmatch"
Efter matchen finns orden "överemotionella känsloyttringar" kvar. Plötsligt förstår jag så mycket. Jag förstår varför svenska män har så svårt för att gråta, varför svenska män och kvinnor fostrar barn av manligt kön att vara varsamma med sin gråt. Den svenska manligheten sammanfattad: att gråta är överemotionellt.
Själv gråter jag mycket gärna när jag kollar på fotboll precis som spelarna från sydligare breddgrader verkar göra. Varje VM sitter jag och snyftar till de andras tårar och till rörande avsked, vinster och andra berättelser från fotbollen. Det mest tårfyllda fotbollsögonblick jag varit med om var när min man lyckats ta sig in på ett fullsatt El Monumental i Buenos Aires när River Plate spelade avgörande matchen för att flyttas upp till högstaligan. David Trezeguet avgjorde med två fantastiska mål och tränaren grät, spelarna grät, fansen grät.
Tiotusentals män grät i kör och hemma stod jag och grät med vår bebis i famnen.
Gråt och fotboll hör ihop i många delar av världen. Men inte i Sverige.
Svenska fotbollspelare tåras väldigt sällan, detsamma gäller svenska fans.
De puttas istället som efter förlusten mot Tyskland.
Det är den 3 juli och Sverige har precis slagit ut Schweiz och tagit sig vidare till kvartsfinal för första gången sedan 1994. Jag hade gärna sett lite tårar hos de svenska spelarna.
Gråten rymmer längtan efter något ännu större.
