Vem vill missa en avgörande VM-match? Vem vill missa sitt barns förlossning? Det är frågorna Andreas Granqvist brottats med och där svaret på båda är ”inte jag”.
Ändå riskerar han att göra just det och beslutet måste ha varit det tuffaste i hans liv.
Han berättade om det häromdagen, efter att under hela VM-samlingen återkommande fått frågor ”om något har hänt?” och när det möjligen är dags för fyraåriga Nova att få sin lillasyster.
”Det blir väldigt svårt. Vi har pratat om det och diskuterat men som det ser ut nu så är det inte aktuellt”, svarade Granqvist på frågan om han flyger hem till förlossningen.
För vissa är detta möjligen en icke-fråga, en självklarhet; är man på väg att bli pappa är man med in i mål, oavsett vad det konkurrerar med.
För andra är det lika givet; är man uttagen i en VM-trupp och på plats på mästerskapet spelar man de matcher som är, undantaget de man är skadad eller petad i. ”Barnen hinner man träffa sedan.”
Jag uppfattar Andreas Granqvist som en person som har tänkt en hel del på det här, våndats över beslutet, pratat med förbundskapten Janne Andersson om vad som är lämpligt och bollat saken med frugan.
LÄS MER:Granqvist flyger inte hem – kan missa dotterns födsel
"Jag drar nu"
Jag skall ärligt säga att jag inte vet hur jag själv hade gjort, mer än att något fotbollsmästerskap lär jag aldrig bli uttagen till och fler än de fyra barn jag redan fått lär jag inte få.
Det jag däremot kan slå fast att ögonblicken när de kom slår allt, bättre än de VM-guld jag aldrig vann, större än de pokaler jag hoppades lyfta eller de straffmål jag aldrig sköt.
Jag funderar i sammanhanget också på vilken rekommendation jag hade gett om jag vore förbundskapten, eftersom jag utgår från att vår nuvarande på ett eller annat sätt konsulterats i frågan. Konstigt vore det annars. Särskilt om ”Granen” plötsligt stod i lobbyn med packad väska och beskedet att ”jag drar nu”.
Under playoff-spelet mot Holland i Amsterdam berättade Janne Andersson känslosamt om den glädje han upplevde när beskedet om att han blivit morfar kom bara minuterna före ankomsten till matcharenan.
”Jag satt och grät på bussen när vi kom fram till arenan. Jag var lite fördärvad. Det var ingen av mina kollegor som märkte det”, sade Janne Andersson efter att playoff-platsen var säkrad och fortsatte:
”Första barnbarnet och jag kommer själv ihåg när min dotter föddes för 25 år sedan. Det är som i går.”
Jag skriver under på det. Som i går – eller för 19, 17, 13 och elva år sedan. Tack Therese och tack Linnea, Simon, Saga och Ida. Ni är bäst.
Sverige har tvivels utan en förbundskapten som skulle förstå om beslutet varit det omvända, men sportligt våndats om Andreas Granqvist åkt hem till Helsingborg och hustrun Sofie för den stundande nedkomsten.
Lever sin dröm
Efter insatserna mot Sydkorea och Tyskland har landslagets pappa fått epitetet ”landsfader” och är den siste spelare Janne Andersson vill vara utan.
Svaret på den raka frågan är alltid givet. Familjen först, resten sedan.
I fallet med Andreas Granqvist har allt det där ställts på sin spets. Under veckorna i Ryssland lever han sin dröm – och drömmer om sin dotter.
”Jag hoppas att hon väntar till efter finalen”, sade han i söndags.
För Andreas, familjens och det svenska landslagets hoppas jag att den förhoppningen slår in.
Även om jag hade haft full förståelse för om han flög hem när det var dags.
***
Victor Nilsson Lindelöf slipper efter eget önskemål som enda spelare att göra media under VM. Även om ni kanske struntar i det (vilket jag inte tror att ni gör), kan man i sammanhanget konstatera att inte ens Zlatan Ibrahimovic eller Henrik Larsson under sina storhetsperioder ”kom undan” pressen. Frågan är: Vad hade hänt med ”öppna landslaget” om alla resonerat likadant?
***
Ryssland är alltså mänskligt. Och då talar jag inte om landet utan landslaget.
***
Isaac Kiese Thelin tror att LAGET får energi till Mexikomatchen av all den kärlek som nått landslaget efter det hat som riktades mot Jimmy Durmaz efter förlusten mot Tyskland. Jag tror samma. Vi är Sverige. Vi skall vidare.
