Stigen genom regnskogen ringlar djärvt uppåt. Skyhöga trädormbunkar dominerar, men uppe på en höjd tronar åldriga lövträd med murkna grenar. Det är där jag först möter dem. Fast de har redan upptäckt mig och synar mig nu intresserat och lagom nyfiket; de lägger huvudet på sned, ropar något till varandra och tar sig sedan en titt till med sina kloka, pigga ögon.
Därefter återgår de till trädens murkna grenar och de godsaker som ruvar under barken. Varken näbbar eller klor duger här, nej, för den här uppgiften krävs smartare lösningar. Skickligt tillverkas därför verktyg av bladskaft som noggrant trimmas så att de kan användas för att komma åt de feta fjärilslarver som håller till inne i veden. En enkel pinne duger sällan, helst ska den ha en rejäl böj i ena änden så att larven inte glider undan, utan verkligen fastnar på kroken.
LÄS MER:Så blev naturen en lekplats
I djurvärlden är nykaledoniska kråkan den enda som kan tillverka så specialiserade verktyg; inga andra fåglar eller för den delen primater går i land med uppgiften. Skogen de lever i – och där jag befinner mig – ligger på centrala Nya Kaledonien, vilken är en isolerad ö som till skillnad från andra i Söderhavet inte är vulkanisk utan fragmentet av en längesedan sjunken kontinent. Nykaledoniska kråkorna i trädkronan ovanför mig är släkt med vår korp och råka, men deras skicklighet när det gäller såväl verktygsframställning som problemlösning gör att den spelar i en egen division. Eller snarare i olika divisioner. För det finns flera skogar här där fåglarna gör olika slags verktyg, vilket gör det meningsfullt att tala om separata kråkkulturer.
Slug och uppfinningsrik fågel
Nykaledoniska kråkan står sedan några år i centrum för flera forskningsprojekt. Det rör sig om tillämpad forskning inom psykologi och zoologi som bedrivs på infångade fåglar vilka lockas med olika tokroliga uppgifter, allt för att utröna hur intelligent nykaledoniska kråkan verkligen är, om den har förmågan att förutse kausala samband och tolka omvärlden via empatisk förståelse, hänge sig åt machiavelliska strategier et cetera. Det som hittills framkommit är häpnadsväckande, om än inte alltid så entydigt som forskarna hoppats. Att det är en enastående slug och uppfinningsrik fågel råder emellertid inget tvivel om.
Amerikanska journalisten Jennifer Ackermans bok The genius of birds fick med rätta ett positivt mottagande när den utkom härom året. Förlaget Volante tog fasta på framgången och nu finns den på svenska med titeln Bevingad intelligens. Boken är en högintressant populärvetenskaplig odyssé med ambitionen att lotsa läsaren genom pågående forskning inom kognitiv ornitologi. Upplägget påminner inte så lite om Elizabeth Kolberts omskrivna The sixth extinction som utkom för fyra år sedan. Bägge hör till en genre vilken blandar naturvetenskap och reseskildring och som är lika populär i anglosaxiska världen som frånvarande i vårt land, såvida det nu inte handlar om braskande larmrapporter.
LÄS MER:Botanik som saklighetens poesi
Vi får således hålla till godo med översättningar vilket naturligtvis är billigare för förlagen, men samtidigt gör att det lätt blir slagsida i fråga om exempel och ämnesval. Att Nordamerika står i centrum för Jennifer Ackerman är inte överraskande, men hennes ambition är betydligt bredare än så och för att driva sin tes om fåglars intelligens återberättas frejdigt många av de mer anmärkningsvärda och kända historierna från fräcka brevduvor till flasköppnande mesar. Och det dröjer inte länge förrän paradnumret – nykaledoniska kråkan – kliver in i historien.
Svenska upplagan av boken visar på omslaget en blåmes som sticker ner huvudet i en flaska. För yngre läsare kan nog den bilden vara knepig att dechiffrera, men det handlar om den typ av mjölkflaskor som i Storbritannien delades ut av särskilda mjölkbud. Flaskorna som var försedda med ett slags aluminiumlock ställdes utanför dörren varje morgon. Snart nog lyckades dock några blåmesar pilla upp locket och tog för sig av mjölken – och metoden spreds som en löpeld över hela Storbritannien där mes efter mes tog efter metoden. Att det verkligen gick till på detta sätt vet vi tack vare fågeltokiga engelsmän som följde utvecklingen från grevskap till grevskap. Det var smart av mesarna utan tvivel, men var det också intelligent?
Forskarvärlden oenig
Tesen som drivs i boken är att många fåglar är intelligenta. Tanken är inte ny, redan Darwin utgick ifrån den. Oenighet råder dock i forskarvärlden; några argumenterar mot den medan andra gör tvärtom. Det är, föga överraskande, den senare gruppen Jennifer Ackerman tyr sig till. Förmodligen är det i praktiken begreppsliga oenigheter som ställer till problem, för ingen som vet vad det handlar om ifrågasätter de senaste decenniernas växande insikter om fåglars förbluffande förmågor.
När jag följer de nykaledoniska kråkornas påhittiga aktiviteter slås jag av att det också finns en annan sida, en etisk aspekt. Verktygstillverkning, kulturskapande och uppfinningsrikedom karaktäriserar Nya Kaledoniens kråka, men samtidigt rör det sig om en fågel bland andra. När vi nu – mot bakgrund av ny kunskap och fördjupad förståelse – omformulerar synen på somliga arter torde det på sikt inkludera alla. Fåglarna har kommit oss närmare därför att de faktiskt är närmare än vad många av oss tidigare trott. Att inte fälla Nya Kaledoniens sista kråkskogar för ännu en glupsk nickelgruva framstår därför som självklart (fast är det långtifrån). Mindre självklar är exempelvis frågan om hönorna, om broilerindustrin, som i grymhet och omfång saknar jämförelse när det gäller hur vi far fram mot en annan, kännande art.
