I mars sände Sportspegeln ett reportage inför OS i Peking men i versionen på SVT Play hade flera minuter klippts bort. Enligt källor till sajten Kinamedia befarade redaktionen indragna visum eftersom man kallat Kina för diktatur. SVT dementerade – saxandet i smyg berodde på ”oprecisa formuleringar” – men pudlade och återpublicerade inslaget i sin helhet.
När DN:s Peter Wolodarski nyligen pekade ut hoten mot public service som den stora frågan 2022 betonade han de inhemska men förbigick det kinesiska, trots att här var ett fall som luktar självcensur lång väg. Det säger något större och viktigt om hur fel vi tänker kring hoten mot demokratin, numera urskilda överallt.
De kommer inte konkret från SD, ett 20-procentsparti i ett parlamentariskt system vilket är något annat än tvåpartisystem och presidentämbete i USA.
De kommer inte från regeringen, oavsett vad uppvarvade högerdebattörer hävdar. S har ett maktfullkomligt drag men det är inget nytt. Partiet har varit en konstant i politiken i ett sekel, under den tiden har Sverige parkerat sig i toppen av nästan varenda demokrati- och frihetsindex som finns.
De kommer inte från pandemin. Man ska ta den godtyckliga hanteringen av demonstations- och religionsfriheten på allvar, men i stort har coronan snarare fungerat som ett lyckat stresstest. Folk slöt upp bakom institutionerna, dispyterna om hanteringen skar rakt igenom inrotade konfliktlinjer (jämför med USA) och partierna samarbetade blixtsnabbt när det krisade.
De reella hoten mot den svenska demokratin kommer utifrån. Det ryska är mest akut men det kinesiska mer försåtligt och därmed på sätt och vis farligare. Grundmekanismen – den borde vara uppenbar vid här laget – är ett slags epidemisk självcensur genom utfall mot enskilda samt kollektiv ekonomisk bestraffning. Därav investeringarna i svenska tillgångar och massinsamlingen av data från till synes oskyldiga appar.
Näringslivet har sedan länge satt tigandet i system, SVT har varit där och nosat och när regeringen häromveckan ställde in sitt OS-besök försäkrade idrottsministern att det inte var fråga om någon diplomatisk bojkott. Det är beklämmande. Kunde Palme kalla USA:s regering för förbrytare kan Ygeman kalla Kina för diktatur.
Regeringen har ett moraliskt ansvar att ”kalla saker vid deras rätta namn” (Palme igen). Den har också ett ansvar att fokusera mer på de faktiska hoten mot den svenska samhällsordningen och mindre på de partipolitiskt ändamålsenliga. Allt annat är grovt tjänstefel.
Inse allvaret och uppdatera den redan svårt förlegade Kinastrategin från 2019. Rätta till felslutet i utredningen om utländska investeringar som presenterades i november och som gör det fortsatt möjligt för kinesiska aktörer att köpa upp medieföretag utan granskning. Utse en utrikesminister som håller måttet och som vågar driva på för en hårdare linje i EU.
Framför allt: börja tala om unionen i de existentiella termer som den förtjänar. EU är inte längre i första hand en inre marknad eller mekanism för att avstyra fransk-tyskt storkrig. Den är ett värn mot yttre tryck, garanten för att Sverige i förlängningen inte ska bli ett illiberalt lydrike. Inget är viktigare.
