Dödslistan. Nazisten Carl-Ernfrid Carlberg skapade ett arkiv som var en deportations- och dödslista att förse de åstundade nazistiska poliserna med om Sverige skulle ockuperats under andra världskriget.
Dödslistan. Nazisten Carl-Ernfrid Carlberg skapade ett arkiv som var en deportations- och dödslista att förse de åstundade nazistiska poliserna med om Sverige skulle ockuperats under andra världskriget. Bild: ADAM IHSE / EXPONERA

Också i Sverige var angivarna redo

Bernt Hermeles bok "Kommer de så skjuter jag oss" tecknar den svenska antisemitismens historia med andra världskriget som kulmen. Mikael van Reis hittade sin egen far och farfars namn på dödslistan över "ohängda judar i Göteborg."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Den 9 april 1940 invaderades och ockuperades Danmark och Norge av Nazityskland. Vad hade hänt om Sverige gått samma öde till mötes? Det fanns förstås kollaboratörer i alla de ockuperade länderna som hade välkomnat Hitlers trupper och villigt bistått i den repression som följde.

Man skall noga betänka det beredvilliga angiveriets stora betydelse för förföljelsen – utan detta hade Gestapo inte lyckats så väl. Alla totalitära stater profiterar på sina lydiga undersåtars angiverier.

LÄS MER:Folkbildande om Göteborgs judiska historia

Tipsarna väntade sig också gratifikationer – se, det gömmer sig en jude eller klassförrädare på den adressen! Det fanns alltid någon som ville komma över den där lägenheten.

ANNONS

I en byrålåda har jag en kopia av listan över "ohängda judar i Göteborg" upprättad av "anti-judiska fronten" 1942. Runt 900 namn. En deportations- eller snarare dödslista, kort sagt.

Jag fick den av GP-journalisten Per Nygren för tjugo år sedan. Den aktualiseras på olika vis nu. Inte för att vi har några skjutlistor att vänta eller fruktar någon nazistisk ockupation, men för att vi plötsligt förhandlar med vår gästfrihet och tolerans och därmed – på en eller annan nivå – återspeglar främlingsfientlighetens politiska möjligheter.

Bröderna Kenneth och Bernt Hermele ger denna vår ut varsin väsentlig bok om judiskt liv i Sverige. Kenneth Hermele berättar i En shtetl i Stockholm (recenserad i GP 20/1) om familjen som kom från Polen – mycket valörrika bilder av en invandrad judisk familjs svenska vardagsliv.

Skildrar svensk antisemitism

Ekonomireportern Bernt Hermeles "Kommer de, så skjuter jag oss" är inte primärt skönlitterärt biografisk men journalistisk-historisk genom att skildra den svenska antisemitismens omfattning, steg för steg. De båda böckerna kompletterar varandra sällsamt väl.

"Journalistisk" är Bernt Hermele i den meningen att han med vida och redovisade källor kondenserar ett stort skeende som kulminerar med andra världskriget. På 200 sidor uppnår han en beundransvärd balans och tillika driv mellan faktarik historia och individuellt liv. Det handlar om människor.

ANNONS
Människors liv. I sin faktarika och "journalistisk-historiska" bok "Kommer de så skjuter jag oss" skildrar Bernt Hermele den svenska antisemitismens historia, steg för steg.
Människors liv. I sin faktarika och "journalistisk-historiska" bok "Kommer de så skjuter jag oss" skildrar Bernt Hermele den svenska antisemitismens historia, steg för steg. Bild: Cato Lein

Hermele får alltså mycket sagt i destillerad form och betonar då spelrummet av förhållningssätt mellan svensksvenskar och svenska judar. Från "judereglementet" 1782 fram till andra världskriget och därefter. Vi får följa hur antisemitismen fanns som ett konstant "bakgrundsbrus" i den svenska samhällsetern – ett slags rasistiskt tinnitus som blir allt skarpare och kulminerar i hat och panik 1940 och efter.

Antisemitismen yttrar sig i sektor efter sektor. Politiken, pressen, universiteten, rättsväsendet, kyrkan, arbetarrörelsen, överklassnazismens kostymerade rötägg. Och ju mer förföljelsen av judar skedde i Tyskland desto mer stängda blev Sveriges gränser.

Antisemitism från både höger och vänster

Det skeendet grundas i en sorts konventionaliserad antisemitism från särskilt förra sekelskiftet – den tid då Strindberg spottar och fräser och loskar särskilt på sin egen förläggare, Albert Bonnier. Där finns den vederstygglige Albert Engström. Mycket hat mot särskilt Oscar Levertin. Sedan passerar flera morska herrar revy – Wilhelm Peterson-Berger, Kurt Atterberg, Ernst Norlind, Torsten Tegnér.

Väsentligt är att påpeka att det inte bara var högern och bondeförbundare som promoverade sig med antisemitism, denna fanns även inom socialdemokratin. Hos en vitriolstänkande Bengt Lidforss, men också hos en politiker som Arthur Engberg som förlorar sig i rasmetafysik. 1921 låter han som Joseph Goebbels.

Senare vänder Engberg helt om, ersätter antisemitismen med folkhemstanken, blir utbildningsminister och nazistkritiker. Hans försvar för inrättandet av det rasbiologiska institutet 1921 var ändå symtomatisk för en tidigare, antisemitisk inställning som fick förkunnare från höger till vänster.

ANNONS

Allmänt riktades denna hätskhet förstås mot namnkunniga judiska familjer – Bonniers, Turitz, Lamm, Schück, Heckscher, Pineus. Många av dessa lärde sig att ligga diplomatiskt lågt, men illviljan träffade lika mycket den mer anonyma och oskyddade medelklassen.

Men som Hermele även noterar – de assimilerade svenska judarna kunde också dela andra svenskars fördomar mot utländska judar, särskilt de från öst där pogromerna härjade. Här fanns en djup identitetskonflikt som vi kan känna igen från andra delar av Europa.

Motbilderna saknas

Till det allra skändligaste hörde kampanjerna på sena 30-talet – mest bekanta är vi med den mot ett tjugotal judiska läkare som sökte asyl här och studenterna och läkarna protesterade då vilt mot "judeinvasionen". Det var de "anständigas" pöbelmanifestation.

Här finns här intressanta olikheter som Hermele pekar ut: "Till skillnad från studentkårerna i Uppsala, Stockholm och Lund stod studentkåren i Göteborg upp mot den nazistiska offensiven." Här – i Torgny Segerstedts Göteborg – stod striden hård. Och efterlyser jag något under läsningen av Hermeles bok så är det just mer av den motbilden, av det motstånd mot nazismen som också fanns.

Motstånd i Göteborg. Göteborgs handels- och sjöfartstidnings chefredaktör Torgny Segerstedt vid sitt skrivbord. Segerstedt är känd för eftervärlden för sitt konsekventa motstånd mot nazism, men också studentkåren i Göteborg tog avstånd från den nazistiska offensiven.
Motstånd i Göteborg. Göteborgs handels- och sjöfartstidnings chefredaktör Torgny Segerstedt vid sitt skrivbord. Segerstedt är känd för eftervärlden för sitt konsekventa motstånd mot nazism, men också studentkåren i Göteborg tog avstånd från den nazistiska offensiven. Bild: HT

Mycket av detta skildrade är förvisso belyst redan tidigare i litteraturen men vid sidan av sin skickliga kondensering av detta material har Hermele också utfört ett arkivarbete för att just få enskilda personer att träda fram. Däri ligger bokens särskilda kvalitet. Konstmecenaten Conrad Pineus i oktober 1940: "I dag är jag utan hopp – Sveriges läge förtvivlat – för oss stackars judar är det blott en tidsfråga när vi får samma ställning som i Tyskland."

ANNONS

Så får vi en historia om skärande panik som varit marginaliserad länge eftersom Sverige på sena 1900-talet förvandlades till en rättfärdig hjältenation i stora världen. Med tvådda händer och tvättade halsar.

Faderns namn på dödslista

Så vart skulle de svenska judarna – cirka 6000 medborgare – ta vägen om Sverige ockuperades av Nazityskland 1940– eller senare? Inte till Norge, Danmark eller Finland (som var allierade med Nazityskland under Fortsättningskriget). De var som inlåsta i ett slutet rum. Det fanns ju bevisligen gott om angivare och kollaboratörer på alla håll. Kan vi ana denna rädsla i dag? Jo, kanske.

Allt detta blir nu till en påminnelse när ett parti som vuxit upp ur den bruna geggan sägs kunna få nästan 20 procent röster i kommande riksdagsval. De kallar nu fram angiveriet. SD:s ledare har meddelat han önskar göra det brottsligt att gömma papperslösa. Grannar skall polisanmäla detta som sin lagstadgade samhällsplikt. Jimmie Åkesson kallar i sin Sverigedemagogiska iver det för en "civilkuragelag" (Sydsvenskan 5/5). Angiveri som civilkurage. Smaka på den!

I Sverige under kriget var särskilt en nazist högaktiv genom att registrera svenska "ohängda" judar. Han hette Carl-Ernfrid Carlberg och skapade ett arkiv som var en deportations- och dödslista att förse de åstundade nazistiska poliserna med.

ANNONS

Jag nämnde här inledningsvis en kopia jag har av den göteborgska delen, taffligt nedplitad på skrivmaskin av "anti-judiska fronten". Där förtecknas judar med adresser och arbetsplatser, gata upp och gata ner i Göteborg. Hundratals namn och däribland finner jag min egen farfar och far.

Hade då Gestapo kommit till Göteborg skulle jag förmodligen inte ha skrivit de här raderna. Mina barn hade inte funnits. För att inte tala om alla, alla andra. Tack Bernt Hermele för påminnelsen! Särskilt viktig i år.

ANNONS