Olympiska spelen är i full gång och det är bara en tidsfråga innan dopingskandalerna dyker upp på löpsedlarna. Eller skandal och skandal, det är knappast någon som sätter morgonkaffet i halsen av att höra om atleter som dopar sig – misstanken poppar alltid upp när någon presterar ovanligt bra. Spekulationerna har redan börjat,till exempel om kinesiskan Shiwen Ye som simmar snabbare än männen på samma distans. Frågan är var problemet med doping ligger.
1988 händer det omöjliga under OS i Seoul. Sprinterkungen Carl Lewis förlorar mot kanadensaren Ben Johnson i 100 meters-finalen där Johnson även slog världsrekord med sin tid på 9,79. På prispallen stod han sedan och såg surmulen ut när guldmedaljen hängdes runt hans hals. Femtiofem timmar senare visade det sig att Johnson hade testat positivt för steroiden stanozolol, som används för att bygga muskler i djur inför slakt. Carl Lewis silver byttes mot guld och den gode såg ut att ha segrat mot den onde.
Men 2003 bekräftade Carl Lewis själv vad den amerikanska tidningen Orange County Register avslöjat: han hade testat positivt i tre test inför OS i Seoul. Enligt honom själv går det dock absolut inte att jämför med Johnsons klavertramp, eftersom det han själv använt inte var steroider. Carl Lewis fick dock behålla guldmedaljen, till skillnad från den bespottade Ben Johnson.
Samtidigt som doping givetvis är fusk använder vi mängder av preparat för att kompensera för alla möjliga sorters tillkortakommanden. Ingen tycker att det är fusk med en spruta antiinflammatoriskt medel i en stukad fot under en fotbollsmatch. Jag känner flera som använder lugnande tabletter inför framträdanden i tv eller radio. Coolhet på burk. Är det fusk? Viagra för potensen, en uppiggande energidryck, några kosttillskott till frukost och så vidare. Allt för att vara på topp. Logiken är densamma överallt.
Om du kunde ta ett piller som gjorde att du fick högre lön, skulle du ta det? Eller om valet stod mellan att ta ett piller eller att bli av med din försörjning, skulle du tveka? Dilemmat är snarlikt det många idrottare ställs inför. Publiken vill se ett lag vinna, eller se en atlet slå rekord, och är över huvud taget totalt ointresserade av dem som bara nästan är bäst. Världsrekord ger tittarsiffror. Segrar ger intäkter. Idrottare som inte håller måttet försvinner fort ur det allmännas medvetande. Moralen som offras i rekordjakten speglar publikens stenhårda krav på att se vinnare.