Lind är sin poetik trogen

Jörgen Linds diktsamling Åtel är ett slags undersökning av hur man kan förbli människa, skriver Gordana Spasic.

ANNONS

Åtel är enligt SAOL del av död djur­kropp som placerats ut av människor till exempel som jaktlockbete. Det kan också vara att man i samma syfte lägger ut bröd i skogen, till vildsvinen att äta. Vid en första genomläsning av Jörgen Linds diktsamling med titeln, ja, Åtel, klamrar jag mig fast vid ordet som ett slags ledstång. Det visar sig frustrerande. Hur jag än försöker får jag inte in ordet annat än på de ställen det de facto skrivs ut, som ett slags metafor över en den sorts utsatthet som ensamma män som står och tuggar och inte längre väntar på något (flyktingar) och EU-migranter erfar. De befolkar nämligen dikterna i hög grad.

ANNONS
Tillbaka. Jörgen Linds nya diktsamling Åtel handlar om uppbrott och om rädsla, i grunden är den ett slags undersökning om hur man förblir människa, skriver Gordana Spasic. Göteborgsförfattaren Jörgen Lind belönades med Sveriges Radios lyrikpris 2015 för Vita kommun.
Tillbaka. Jörgen Linds nya diktsamling Åtel handlar om uppbrott och om rädsla, i grunden är den ett slags undersökning om hur man förblir människa, skriver Gordana Spasic. Göteborgsförfattaren Jörgen Lind belönades med Sveriges Radios lyrikpris 2015 för Vita kommun. Bild: Karl Krook

Åtel handlar dock i första rummet om ett uppbrott. Och om rädsla. Det finns en man och en kvinna, ett jag och ett du oftast, och mellan dem står sorgen. Barnet finns, som en liten ensamhet bredvid den övergivna pappan. I en av dikterna står det mycket lilla barnet bredvid sin ensamma far “och ingen berättar att han/har mjäll på axeln, mat/på hakan, att gylfen/är öppen, att han har/tappat en knapp”. Hjälplösheten som i gemen ses som barnets tillhör här fadern. Den korta osäkerhet som uppstår kring vem av barnet och fadern som egentligen avses drabbar mig särskilt.

Manar inte till något

Lind är sin poetik trogen: människor är cellansamlingar, på en gång våldsamma och utsatta, och läsaren står rakt i ödslighetens mitt. Lind är inte och har aldrig varit en poet som håller sig undan Allvaret. Han använder sig av två skrivsätt. Det är till formen väl genomarbetat, ett alltigenom gott hantverk. På gott och ont överraskar boken föga. Om man dock tidigare kunnat ana något slags moralisk ambition i Linds dikter skiner den i Åtel med sin frånvaro. Åtel är inte någon rättfärdighetens skrift, den manar inte till något. Tiggare förekommer ärligen i egenskap av statister, liksom flyktingar, liksom någon som gormar och pissar på innergården. Jaget har i och med uppbrott förstått hur ensam han egentligen är, och kanske också har varit. Han har sedan länge registrerat världens våld och vill inte ut i det ensam. Åtel är ett slags undersökning av hur man kan förbli människa, allt detta till trots men också av själva ordets innebörd.

ANNONS

Lind skriver som följer: "[...] junisvalorna störtar in ... som ord ... bibliska ord ... de sträcker fram sina namn [...]". Tankarna går till ett ett avsnitt i Willy Kyrklunds underbara bok Den rätta känslan där Daidalos och Pasiphae samtalar om vad som gör människan, att det måste vara det som skiljer henne från djuret. Daidalos säger vid något tillfälle att ingen kan betvivla svalans ömhet men att “svalans barn har inga namn”. Jag läser Lind som att vi borde sätta pris på ömheten, att ömheten kanske är det högsta? "Det går att bli/människa av nästan vad som helst" står det på ett annat ställe i boken – det vi har som djuren saknar är inte nödvändigtvis människogörande på det sättet vi tänker oss ordet.

ANNONS