Birgit Nilsson hade haft mycket att sjunga ut om

Det hade varit intressant att höra vad Birgit haft att säga i #metoo-rörelsen, skriver Hanna Höglund som läst om Birgit Nilssons självbiografi lagom till 100-årsdagen den 17 maj.

ANNONS

-Hojotoho!

En parant skånsk tant med röst av stål och luftig koaffyr går ut på Metropolitans scen till publikens jubel och hyllar jubilerande dirigenten James Levine med Brünnhildes berömda valkyrierop.

Det var då, 1996.

2018 är den åldrade Levine sparkad från sin tjänst i efter sexanklagelser i kölvattnet efter #metoo-rörelsen och operasångerskan Birgit Nilsson är död sedan snart 13 år.

LÄS MER:Hipp, hipp, hurra – nu hyllas La Nilsson

Hur musikbranschen kommer att minnas Levine återstår att se men när det gäller Nilsson vars hundraårsjubileum i år uppmärksammas i SvT genom dokumentären Stämband av stål, en Birgit-almanacka med arkivklipp på Svt Play, flera bokbiografier och inte minst det egna musikpriset Birgit Nilsson prize, lever hennes konstnärskap vidare som aldrig förr.

ANNONS

Ett konstnärskap som karriären igenom fått kryssa mellan geniförklarade gubbar med tvivelaktiga beteenden och som konsekvent hållit isär musiken och dess samtidspolitik. En världssångerska som vill älska Wagner för musiken men glömma Tredje rikets bruna uniformer på Bayreuth.

Ett tvärsnitt av svenskt 1900-tal

Det är i alla fall känslan man får när man gör ett återbesök i hennes egen självbiografi La Nilsson från 1995 utgiven på Fischer & Co. Och det är tveksamt om Nilsson gjorde rätt här, men något slags icke-politiskt ställningstagande gör hon, bonddottern vars karriär är så ofrånkomligt färgad av 1900-talets mörka krigshistoria. Som samarbetar med såväl amerikanskjudiske dirigenten Bernstein som med nazistiskt anstrukne Herbert von Karajan utan att egentligen vara ett fan av någon av dem. Som uppträder med vördnad på Wagners Bayreuth efter kriget och samtidigt sjunger djupt antinazistiska verk av Moses Pergament och Paul Hindemith hemma i Sverige. Som uppträder i Buenos Aires med Tristan inför ”hela den stora tyska kolonien” under revolutionen 1955, samma oroliga natt som Peron flyr landet med båt.

Vem var hon egentligen, kvinnan med Monalisaleendet på femhundralappen?

Ge mig en Birgit Nilsson och jag ska ge dig ett tvärsnitt av svensk 1900-talshistoria, skulle man kunna säga. Lort-Sverige med sina dragiga uthyrningsrum och tbc-utbrott, krigsår och efterkrigstid, femtiotalets framtidstro och sextiotalets framväxande feminism. Allt det speglas i Birgit Nilssons liv, inte bara Operasveriges ständigt återkommande Wagner-hypar.

ANNONS

Birgit från Bondesverige född 1918 som får lära sig att hon inte ska tro att hon är nåt, som ligger på alla fyra i betåkern på Bjärehalvön och spanar efter lyxbilarna som svischar fram mellan Båstad-Torekov.

Birgit klassresenären som kissar bakom en parkbänk i Berzelii park innan provsjungningen på Musikaliska akademien. Som tar en sipp ur mammas portvinsflaska, håller nerverna i schack och klarar provet.

Birgit som i självbiografin refererar gång på gång till det bondska arvet och lever efter devisen ”värp först, kackla sen!”. Har man sjungit bra på kvällen, ja då kan man möjligen ta en limousin hem från The Met. Men inte innan. Men trots jorden under naglarna kan hon inte låta bli att älska lyxen, längta till den. Skriver lyriskt om guldknappar, duchesse, uppsydda klänningar, kalvpäls, vackra broscher, krokodilväskor som så småningom ska bli hennes. ”Min nya asflotta bil”.

Samma traditionella, siden-sammet-kristallglänsande look går hon igång på när det gäller operasalongerna och föreställningarna hon framträder i. Hon sjunger som en gudinna, det tycker alla. Men hon är inte särskilt radikal när det gäller operakonsten i allmänhet även om hon personligen inte gillar att spela den drömska och svärmiska Senta i Den flygande holländaren utan föredrar att vara mer aktiv på scen.

ANNONS

Det skinnet på näsan tar det dock år att arbeta upp.

Galna pedagoger

När hon börjar på Kungliga operan året efter kriget är Stockholms operavärld på 1940-talet styrd av män. Det hade varit intressant att höra vad Birgit haft att säga i #metoo-rörelsen, för hon hade en hel del att sjunga ut om: Av chefen på Kungliga Operan får hon som nyutexad höra att hon har ”galoschhaka” och fula ben. Då har redan de galna pedagogerna under utbildningsåren avlöst varandra. Det handlar om alltifrån utstuderat nedbrytande kommentarer om att hennes röst tutar som en ångbåt till fysiska övergrepp när man försöker trycka till hennes struphuvud på smärtsammaste sätt. Som ung, kvinnlig, osäker student är hon i en lika utsatt position som musikstudenterna i dag bakom musikhögskolornas lyckta dörrar. Fortfarande när hennes karriär börjar ta fart beter sig de manliga dirigenterna som svin, manliga motspelare använder härskartekniker och manliga kritiker drar sig inte för att skriva att hon ser ut som en slampa i sina scenkläder.

Det lär ha funnits självmordstankar.

Men hon kommer igen, gång på gång. Börjar ge svar på tal, får rykte om sig att vara obstinat men som mogen sångerska låter hon sig inte skrämmas ens av den geniförklarade dirigenten Karajan.

ANNONS

Här anar man en början till strukturell kritik i La Nilsson. Ner med despoterna! Men den kritiken förblir oformulerad. Och jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om Birgit Nilsson använt sin position till mer än bara sång? Istället har operavärlden fortsatt tuffa på i sin misogyna men skönsjungande siden,- sammet- och kristallkronelunk.

Där magnifika primadonnor som Birgit Nilsson både är en del av lösningen och en del av problemet.

Jubileumskonserter Birgit Nilsson 100 år

Torsdagen den 17 maj firas Birgit Nilsson vid Göteborgsoperans hyllningskonsert. Nina Stemme, Katarina Dalayman och Iréne Theorin, med flera, dirigeras av Kjell Ingebretsen.

Lördagen den 19 maj ger Kungliga Operan i Stockholm en hyllningskonsert på Birgits hemmascen. Nina Stemme, Michael Weinius, Cornelia Beskow och Christina Nilsson med Kungliga Hovkapellet under ledning av Alan Gilbert.

Konserten sänds också live på Bio Roy i Göteborg samma kväll.

ANNONS